I get by with a little help from my friends
När man blir lämnad, eller ja lämnad och lämnad, men när nån väljer att inte vara med en, så är det rätt svårt att känna sig så där grymt fabolous som man kan lyckas med ibland. Hur mycket man än tränar för att gå ner i vikt, eller hur många nya klänningar man än köper, så är det trögt att nå den där kicken. Det är som att man rent rationellt vet att, ja jag är rätt smart, rolig när det vill sig, och söt i alla fall i dämpad belysing. Men känslan av att vara alla de där sakerna och mer därtill infinner sig liksom inte under någon av timmarna på dygnet. Det är uttröttande och rätt kvävande stundvis.
Men en känsla som infunnit sig många gånger under de här snart två veckorna är tacksamhet över hur fantastiska alla mina vänner är. När ensamheten kryper sig på finns det alltid någon där som ställer upp, släpper allt den har och bara finns där. Står vid min sida tills den där värsta klumpen i magen blivit lite mindre, om än bara för en stund. Det kommer sms, telefonsamtal, till och med brev från alla som vill visa att ensam är just det jag inte är. Jag vet inte vad jag kan göra för att visa hur tacksam jag är, och hur mycket det betyder. Alla har det nog inte så, jag specifikt en som inte har det så. Det är såna tankar som får mig att inse att jag inte alls är den som dragit nitlotten, även om det kanske är svårt att känna sig som en vinnare just för tillfället.
Tack för att ni finns.
Bagage.
Idag har varit en lång dag hittills. Började med att jag ringde ett samtal jag inte skulle ha ringt, bara för att inse det jag redan visst alltför väl. Kändes som om jag ville kasta in handduken och gå hem och lägga mig under täcket för att aldrig komma fram igen. Men då har man ju sin bästa vän på jobbet som lyckas få allt att kännas ok och lugnt. Så kvar blev jag och dagen fortsatte i rätt lugn anda, jag lyckades till och med undvika ett mindre trevligt samtal, om man ska tro den som var med. Nu är den 10 h långa arbetsdagen med konstant jour snart slut och jag tänkte åka hem till Amanda för lite välförtjänt vitchokladslikör. Men innan det ska en del bagage lämnas, i alla fall praktiskt sätt, mentalt...hmm not so sure. Efter min senaste break up, då jag gladeligen kastade och slog sönder allt den människan någonsin gett mig, känns känslan av att inte riktigt förmå sig att slänga vissa saker aningen främmande. Men så kan det vara, antar att det är logiskt att separationerna borde vara lika olika som personerna själva.
Hmm fast när jag ser på det här avsnittet av vänner inser jag ju hur mycket roligare det är att bränna saker, och framför allt mer symboliskt. Blir ju lite sugen ändå...men nej nu ska jag välja den vuxna vägen och använda posten. Dessutom kan ju pappa inte sova om jag pratar för mycket om eld.
Så sitter man här igen...
Jaha ja, då är saker och ting som vanligt igen. Jag är singel, jag jobbar på samma jobb som innan London, och det hänger alldeles för många klänningar i garderoben. Bara att börja om från noll då. Japp så känns det på morgnarna när jag vaknar. Fast vänta lite nu...vad är det här för trist inställning? Jag blir sakta men säkert trött på mig själv, framförallt för att jag låter en enda förlust i tillvaron dra med sig allt annat som är så bra, och faktiskt nytt i mitt liv. Jag har ju ny lägenhet, en lägenhet där ingen av mina tidigare katastrofer från 2010 och 2011 faktikt satt sin fot. Jag har fått ett nytt jobb som jag börjar på i maj med en väldigt ny lön. Jag har varit i New York och insett att det finns en stad som är bättre än både Göteborg och London, och jag har fått flera nya vänner. Som alltid på den här bloggen kommer jag givetvis att tänka på ett sex and the city-citat och detta inlägg ska ju inte vara något undantag.
"Why do we let the thing we don't have
affect how we feel about all the things we do have?
Why does one minus a plus one feel like it adds up to zero?"
affect how we feel about all the things we do have?
Why does one minus a plus one feel like it adds up to zero?"
Bra minnen att samla på
Blev lite ledsen en snabbis igår då jag tänkte på en gammal och tråkig grej, men så använde jag en numera välanvända teknik från min sida. Jag tänkte på nåt som är så roligt att det inte går att låta bli att fånigt börja flina mitt i det ledsna, och har man väl börjat flina fånigt så glömmer man liksom bort att vara ledsen. Jag har sen tidigre lyckats samla på mig en del "bra att ha-minnen" där top 3 länge har varit:
- När Oskar ramlade 2 gånger i samma lerpöl i nya vita acne-jeans.
- När Annika ryckte till mitt under en föreläsning när läraren helt plötligt började efterlikna ljudet av en skrikande bebis.
- När Amanda ramlade i duschen tillsammans med Rudy och inte kunde komma upp pga hal tvål.
- När mamma ramlade på isen i Loka och inte kunde komma upp utan låg likt en sköldpadda på rygg hjälplös medan pappa hysteriskt hånskrattade. Det bör tillläggas här att jag inte ens var med vid detta tillfälle och det är ändå priceless i mitt huvud.
Men det nyaste tillskottet till min samling är mannen som från den utländska juryn på melodifestivalen hette inget mindre än Klitos Klitou. Japp det behövs inget mer än så för att göra mig lycklig. Ser det som en av mina största kvaliteter att vara löjligt lättroad.
Min nya karrär
Ja här sitter jag då igen sjuk och hemma från jobbet. Hamnade i feberfrossa i måndags kväll men med det jobb man har är det ju inte alltid en möjlighet att vara hemma så på tisdagen var det ändå bara att pallra sig iväg för att göra det viktigaste. Detta fick mig att, om ändå oseriöst, fundera på alternativa karriärer och såg samtidigt ett vänner-avsnitt där Rachel säger "Do you understand? I'm going to be shopping for a living!". Och Marias lilla Rachel som jag ju ändå är kände jag att, ja det måste ju vara det untimata jobbet. Och jag har ju faktiskt redan haft ett jobb som personal shopper i mitt liv. När katastof nr 1 i mitt liv tyckte att shoppa kläder var bland det tråkigaste någonsin fick han till slut nog, gav mig hans kort och sa "du har ca 2500 att handla för, köp vad du tycker blir bra". Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Det blev som att få leka med barbie som vuxen, min lilla docka som jag fick klä som jag ville :) Och gudars så bra det blev också, kom hem med en massa kassar och han lämnade inte tillbaka nånting. Så en nöjd kund har jag i alla fall på mitt CV och kan ju därmed säga "ingen kund har än blivit missnöjd". Jag har nu fått min andra kund som jag nu ska försöka få att lita på min smak. Den här gången är det nog mer av ett provjobb för jag har fått uppdraget att köpa en tröja för ca 400 kr, ja det här ska nog gå bra. Hur som helst skulle det vara skönt att ha ett jobb där man inte behöver vara rädd för att folk ska bli bostadslösa när man är förkyld.
Nu ska jag ta mig samman och åka hem och städa lite för i eftermiddag kommer pappilon och jag längtar massor!
Kära återseenden i älskade London
Nästan exakt ett år senare var det äntligen dags igen. Det var inte flytt på agendan, men oj så vi önskade att det var det. Mot flyplatsen begav vi oss och pirret på flygbussen var på högsta nivå.
Vi landade sugna på alkohol, klockan var ca 10 på förmiddagen men här dömer ingen! En god fika med Scottish Chocolate Tiffin och paninis senare blev det tåg till Liverpool Street, where it all happens. Direkt på tåget fick vi ett stort "aja baja" i ansiktet då vi av misstag råkade försöka gå in i first class. Vi kunde inte låta bli att skratta åt att vi inte hann vara i London längre än en kvart innan vi blev satta på vår plats. Än en gång fick vi det bekräftat att vi helt enkelt inte duger till nånting i London och bör hålla oss till Göteborg för längre vistelser.
Snabbt kom det över oss varför vi hatat tunnelbanan så mycket, varmt och jävligt och trångt. Snabbt insåg vi att det än en gång var så att vi var de enda som pratade på tunnelbanan, och alldeles för högt också. Men chips äter vi i alla fall inte på tunnelbanan! Hann nog se ca 3 pers som helt ogenerat slickade av sina flottiga fingrar innna vi ens hann komma till hotellet. Inte ok!
Lägenheten som Amanda bokat var belägen i Bayswater, fina kvarter som fick oss att känna att vi uppenbarligen bytt upp oss jämfört med ett år sedan.
Vi slängde in våra saker i rummet som jag tyvärr glömde att ta kort på, men det fick mig att känna mig right at home då flera av mina möbler hemma på något mystiskt sätt blivit förflyttade till London. London loves Ikea! Vi fyllde kylen snabbt med alkohol och rummet med godis och chips, salt and vinegar mmmmm...
Mot Marble Arch och Oxford Street, världens kanske bästa gata. Vi hade ett tydligt mål då vi för första gången reste med tomma väskor....
Måste ha en outfit för kvällen och inget ställe kan ju någonsin vara bättre för detta endamål än vår käraste vän Primark. Väl inne gjorde vi snabbt överneskommelsen: Ok brudar, vi ses här om en timma så ser vi hur långt vi kommit. Och det gjorde vi också. Alla fick nya outfits för i princip inga pengar alla och lyckan var total. Men nu hade vi ju väntat hur många timmar som helst på alkohol så alla andra affärer fick vänta till dagen efter.
Stella, salt and vinegar och ostmacka, japp vi kom snabbt in i gamla vanor och stortrivdes.
Efter förölen var det dags att bege sig till Venn Street för de "riktiga" drinkarna.
Jajemen! Strax innan happy hour var slut dök vi upp i vanlig ordning och beställde 4 drinkar var för halva priset. Amanda började att beställa och efter att hon betalat och jag och Annika stod där med förväntansfulla blickar kunde bartendern inte låta bli att förskräckt lägga kommentaren "are they all for you?!" "eh...yes" fick Amanda ur sig följt av ett nervöst och halvt hysteriskt skratt från oss alla.
"Tell me ladies, have you been here before?" frågade en annan bartender sedan. "Yes but it's been a while now" svarade jag. "Ok, I think I recognize you" sa han, "Yeah you probably remember the three crazy girls coming here every thursday at ten to seven ordering way too many drinks at once" flinade jag. "Yeah that must be it" log han. Inga hämningar!
Skål för fan!
En sån där härlig bild! Dock ser Annikas armar ut at vara lika långa som chimpansarmar, men det behöver man ju för att kunna roffa åt sig alla sötnosarna.
In med den efterlängtade pizzan och jag fick för första gången äta en pizza med potatis och rädisor, som en somrig potatissallad på pizza.
I övrigt bör det påpekas att de faktorer eller snarare teman som genomsyrade den här resan var just:
- Shopping
- Mat
- Alkohol
Därav föll det sig rätt naturligt att de meningar som mest uttalades var just:
- Är det inte dags för alkohol snart?
- Fy fan vad hungrig jag är! Ska bli så jävla gott!
- Fy fan vad mätt jag är! Jag mår så dååååligt!
Jajemen men vi skäms inte för det. Nedan ser vi en bild på två av de godaste efterrätter jag ätit någonsin, chocolate pudding and dripping chocolate souce with vanilla ice cream samt cookie dough cake with toffy sauce and vanilla ice cream. Ja ni hör ju själva. Dessa avnjöt vi efter en fredag fylld av shopping, ja Visa-kortet var rätt trött efter denna dag.
På fredagen fick vi även äntligen besöka Leicester Square för musikal, och inte vilken musikal som helst. Nej ska man göra det ska man väl göra det på riktigt, musikalernas musikal Mamma Mia så klart. Hur roligt som helst och med tidernas kortaste paus, inte ens vi hann svepa våra drinkar och det säger ju en del. Tror också att Mamma Mia hade en viss helande effekt av något slag för det tog väl inte mer än ca nån timma i London förrän vi alla började känna oss krassliga på olika sätt. Bara att ignorera och på med mer alkohol. Jo visst så var taktiken men sen finns det ju vissa saker som är svårare än andra att bortse ifrån. Precis innan vi skulle på musikalen började jag få svinont i ena bihålan och jag kände ungefär "Nej gud nu får du fan ge dig!". Tog Amandas te-kopp och försökte göra ett ångbad men varken det eller alvedon hjälpte. Sen gick vi på Mamma Mia och jag glömde bort att ha ont, och efter det kom det aldrig tillbaka. Funderar på att rekommendera detta starkt till hela min familj på mammas sida som ju får bihålinflammation ca 2-3 gånger per år. Blir ju rätt dyrt dock om man ska ta sig till London och gå på musikal varenda gång, men man kan ju se om det går att fuska med filmen kanske.
På lördagen var det sedan dags för Camden Town igen och vädret var strålande!
Det var så skönt att kunna gå runt här och faktiskt ha råd att handla en massa saker, och det gjorde vi också.
Dags för mat och vi drogs mot det mexikanska ståndet där de skrek åt en och förvirringen dominerade. Vi fick i alla fall vår mat och det var helt fantastiskt att få sitta i solen vid kanalen och njuta av detta.
Smygtog det här kortet bara för att bevisa att folk faktiskt satt i t-shirt :)
Massa krimskrams och tidernas roligaste bankomat senare följde vi våra näsor och fann himmelriket.
Som tre fån stod vi och bara stirrade medan kvinnan till höger hällde nutella på pannkaksliknade små bollar och sedan strör jordgubbar och hasselnötter på. När vi till slut började dregla blev de lite illa till mods och frågade "eh...can we help you ladies?"
Så vi fick fick en strut och det var nog det godaste vi alla ätit någonsin, no contest.
True happyness!
Vi drog sedan vidare till våra gamla hemtrakter för lite kompletterande shopping samt underbar indisk mat.
Vår gamla gata låg kvar precis som den gjorde när vi åkte, och det kändes på något sätt som om allt var precis som vanligt. Fick hela tiden känslan av att vi skulle gå hem till huset senare och fick påminna mig själv om att vi ju inte bor här längre. Det var ju faktiskt lite sorgligt.
Stammispuben Kings Head låg också kvar och vi kände hur Kings Head då Andra Lång aldrig kommer kunna leva upp till våran riktiga älskling.
För att sammanfatta kan man konstatera att resan var helt fantastisk. Vi shoppade hur mycket som helst, åt och drack hur mycket som helst, dansade och skrattade hur mycket som helst och njöt mest hela tiden hur mycket som helst. Trots sjukdomar, allergi, ömma fötter och en icke fungerande dusch som gjorde att vi fick koka upp vatten i kastruller och hälla över huvudet tappade vi aldrig humöret. Det var ju bara att moffa på med mer tesco-hårspray och ignorera att man inte duschat på 4 dagar. Rummet stank därför av gammal kärring, en doft som hårsprayen lämnade efter sig, blandat med ingrodd fotsvett från tre shoppingproffs. Gamla vinglas med slattar i samt salt och vinäger-chips gjorde inte detta bättre. Ja ok klass kanske inte är en av våra starkaste kvaliteter men roligt kan vi ha, och så länge vi har det välkomnar vi fotsvett och alban-tv med öppna armar. London blev precis som vi hoppats en preview av våren och vi kände oss mer påbyltade än någonsin när alla fina londonbor sprang runt i ljusa kavajer och ballerinaskor. Min kappa döptes snabbt om till Matrix-jackan då jag kände mig som en av de där som stryker runt i Göteborg med långa skinnkappor, och som jag och Maria tycker är så läskiga. När jag kom hem kände jag det som om jag kommit hem från festival och spenderade en halvtimma i duschen. Men i hjärtat önskar jag så klart att vi hade gått hem till huset på Fishponds Road och haft 4 månader av dagdriveri framför oss, en tid som med all sannolikhet aldrig dyker upp igen. Men det klart, man är rätt lyckligt lottad som fått uppleva det en gång :)
Tack Kihlén!
Ja nu blir det lite stöld här men eftersom Anna inte har någon egen blogg antar jag att det är fine :) Fick denna bild av Kihlén och jag kände livet i mig, som jag alltid gör när något är så där klockrent så att man ryser. The story of my life det senaste året, och troligen det kommande året också, fab!
Ps. Saknar the hills! Ds.
Morgon
Började morgonen men att bitchslapa mig själv i ansiktet med duschen. Jaha tänkte jag, är det så du vill ha det idag gudjävel, fine! Men sen såg jag den här bilden och började skratta för att den var ungefär så bitter som jag kände mig för ett par timmar sedan :) För visst är det väl så du vill ha det gudjävel! Är du nöjd nu? Jossan + Yrrol = A love story.
Min första FF-charter
Ja det kanske är lite väl sen när man snart fyller 25 men detta blir min första charter någonsin som är FF, dvs föräldrafri. Bokad av misstag men oj så rätt allting blev :) Den 19 augusti drar Annika och jag till Rhodos så nu ska vi bli greker i en vecka till sommaren.
Hit ska vi åka och inte störa oss på barn. Jajemen det är nämligen så att detta är ett "vuxenhotell" och det är inte en bordell som det låter som, utan helt enkelt ett hotell där man måste vara över 16 år för att få bo. Inga Bamseklubbar och inga rutschkanor, dvs inget skrik och inget jävla gnäll från ungar som slår sig. Här blir det njutning all the way och vi ska placera oss på stranden med en alkoholhaltig paraflaxdrink i 7 dagar. Good plan!
Walk of shame...with a twist
Jaha nu blev det ju inte direkt planerat det här då, men mamma har ju alltid sagt att man inte kan planera livet så jag antar att hon blir stolt nu ;) Åkte ju på en second date i går och alla som känner mig vet ju att jag alltid håller på Charlott-regeln eftersom jag alltid haft så lätt att reletera till henne, dvs "Inget ligga förrän tredje daten". HAHAHAHA ja nej jag kunde faktiskt inte hålla mig där, det var bara för hysteriskt, ibland får jag minsann till det! Men på allvar hade jag inte planerat att det skulle bli någon sådan aktivitet alls utan åkte dit och käkade middag och tog inga initiativ alls, väldigt duktig kände jag mig. Ändå slutade det hela med att jag fick gå den numera välbekanta walk of shame i morse, men med en ny twist för nu blev det walk of shame till jobbet. Ej att rekommendera till mina kära systrar i singellivets labyrint. Ca 3 timmar sömn och nu vill jag skjuta mig själv bara för att take me out of my misery. Råkade också fråga Elida om jag kunde få låna lite mascara, smidigt säger hon ju då högt utav bara fan inför hela gruppen "ja det får du väl men det ser ju ut som om du redan har mascara". "eh jo men det är gårdagens...." försöker jag lite diskret att viska, totalt i onödan eftersom Elida är totalt hämningslös och garvar ut "haha vems säng sov du i inatt?!". När jag sedan lite tyst säger "Jesper..." skriker hon "PRAKTIKANTEN!!!". Ja vår älskade praktikant heter också Jesper så det var ju en olycklig tillfällighet, som det mesta i mitt liv sedan ett år tillbaka ungefär. Jaja jag fick i alla fall vara med om nåt som jag länge fantiserat om, dvs att vi buren till sängen, rekommenderas starkt till mina systrar i singellivets labyrint. Därav veckans tips, skaffa en lång och bred karl, du känner dig genast 10 kilo lättare för de tycker alltid att du är liten då du försvinner i hans gigantiska armar. Ja jag ska väl försöka överleva här till lunch, ett steg i taget.
I veckan frågade en av de mest skumma människor jag träffat mig "vad som gör mig kåt?", varför han nu ville veta det. "Folk som inte ställer dumma frågor" sa jag. Ungefär så lång blev den diskussionen.
Söndag
Dagen har spenderats mestadels i soffan under min härliga elfilt som efter värmefläkten på jobbet kommit att bli min bästa vän. Gårdagen blev nerdränkt av vin då jag först mötte upp daten vid 6. Vi har ju kommit fram till att 2 glas vin innan en date är perfekt och jag var duktig och höll mig till den regeln men nånstans slog det över och på vagnen till stan började jag sakta men säkert inse hur full jag kände mig. Tror inte att snubben märkte nåt men kan inte säga att jag bryr mig speciellt mycket även om han gjorde det, eller inget alls faktiskt. Söt kille men så fort jag fick veta att han suttit på en buss i en timma och 50 minuter kändes det redan helt galet. Vem fan gör en sån uppoffring för nån man aldrig träffat? Inte ok. Men jag stod ut under 2 glas vin och sen begav jag mig till Ullis där folket var samlat. Efter ett tag samlade vi ihop oss och drog ut i den fruktansvärda kylan. Mitt på Avenyn blev jag sedan utskrattad av en korvgubbe för att jag ville ha TVÅ korvar. Ja det är ju verkligen helt orimligt att vilja ha, men det är mig du tjänar pengar på gubbjävel så lite tacksamhet snarare än hån kanske inte vore helt opassande. Och dessutom är sojakorvar väldigt små ok! Ja jag fick ju känna mig som en tjockis lite väl obefogat tycker jag :) Medan många bangade gick Catta, Ullis och jag och mötte upp Maria och hennes kompisar på Hard Rock Café där det flockades av fina pojkar och där en vodka redbull kostade, och lyssna nu noga, 148 fucking kronor! Jaja man lever bara en gång. Väldigt bra musik och ställe så dit hoppas jag verkligen att vi kommer hänga mer. Fick sedan en trevlig pratstund med en snubbe på vagnen som av en tillfällighet skulle av på samma hållplats som jag. Men jag är ändå väldigt tacksam till mig själv att jag vaknade i min egen säng med endast mina äskade gosedjur som sällskap i morse. Aldrig speciellt kul att gå och lägga sig själv men alltid lika skönt att vakna själv. Nu ska jag snart ta mig till Hisingen för att äta söndagsmiddag hos fina Anna Hansson som alltid skämmer bort mig. Tills dess ska jag kolla på För Evigt som ju är en mina bästa mysfilmer :)
Lördag
Nu är jag precis hemkommen från en liten tur på F-torg med Amanda som slutade med att jag blev omringad av pistoler på Monki, och kom ut med en helt sagolik senapsfärgad klänning som får mig att känna mig som Miranda. Amanda hittar ju självfallet fina saker på rean, ja det var ju pga rea-skyltarna jag gick in från första början, men Jossan blir alltid utmobbad på rean. Så jag upplyste tjejen i kassan om att jag tycker det är rent av taskigt att locka med en massa nya collektioner till fullt pris bredvid rea-sakerna. Det funkar ju inte för oss som känner hur pistolerna trycker mot tinningarna så fort kärleken till en fabulös klänning uppstår. Och som mitt liv ser ut just nu är det den enda kärleken jag lär få uppleva på ett tag, men den är ju i alla fall äkta, men jag är inte bitter! Nu är i alla fall outfiten för Annikas fest klirrad i alla fall. Inne på New Yorker var det så höga oljud att Amanda konstaterande att hon inte kunde höra sina egna tankar. Men sen kom vi ju på att det kan vara ganska skönt ibland, är ju mest bitterhet som frodas där inne och växer för varje stund. Vi kom fram till igår hur sjukt bittra vi är redan i 25årsåldern och blev lite rädda vid tanken på hur det kommer ha utvecklats när vi är i 45årsåldern :)
Var ju också tänkt att jag skulle gå på Zumba idag men sen insåg jag hur trött jag var efter att ha smällt i mig för mycket chips med dip hemma hos Amanda ocvh Catta igår så jag tyckte jag behövde sova ut. Smsade Mela och sa att jag nog skulle unna mig en riktig sovmorgon, vaknade istället 8 imorse hur pigg som helst. Men man kan ju inte ångra sig när man väl bestämt sig för att inte gå, nejnej det är ju orimligt. Dessutom skulle jag ju möta upp Amanda och hur skulle hon klara sig om jag ställde in? Så vi tig en lunch på var? Jo McDonalds såklart :)
Ikväll är det fest hos Ullis vilket ska bli hur kul som helst. Igår frågade Catta hur det går med dateandet och jag sa att det händer ju inte mycket på den fronten. Men sen sa den kloka kvinnan "ja men en date kan ju dyka upp när som helst". Och så rätt hon hade. Det dök upp ett erbjudande ca 10.30 i morsen och upptagen kvinna som jag är klämde jag in det precis innan Ullis fest, socialsekreterare är vana att pressa in så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. Jag insåg ju samma sekund jag bokat in det att jag ju måste dricka vin innan jag träffar karln i fråga så av det skälet var jag ju tvungen att köpa en flaska till. So I guess I'm gonna start drinking heavily soon...i min ensamhet. Men det är ju en del av mitt nyårslöfte så jag antar att det är positivt :)
Fortsättning följer....
Sing Hallelujah!
Ja jag vet att jag har använt det den här låtern tidigare, då var anledningen att Maud Fucking Olofsson äntligen hade avgått, men faktum är att det helt enkelt är den absolut bästa låten när man vill beskriva den där euforiska lyckan som gör att man bara vill dansa runt tills man ramlar ihop. Den här gången firar vi att Elida äntligen har vunnit över jävlafitt-Agria som äntligen godkänt vården för lilla Chilli. Fuck you son of bitches, länge leva djuren! Sing Hallelujah för fan!
Tisdagen spårar som vanligt
Jajemen, här i Utredningsgruppen har vi döpt våra fredagar till porrfredagar. Detta innebär inte att vi endast pratar sex på fredagar, det innebär snarare att sexpratet har spårat ut på ett sådant sätt att det är ren och skär hardcore till veckoslutet och alla vill gå hem... och ha sex tydligen. I och med att tisdagar är okristligt sena (vi socialsekreterare är oerhört beroende av våra kontorstider!!!! Efter halv 5 fattar vi ingenting av nånting längre.) har vi vid fika nr två gått över i en övertrötthet blandad med sockerkoma som gör att det helt enkelt blir lillporrfredag.
Idag fick jag höra historien om Saras elektriska stavar ännu en gång, but it never gets old. Sara hade en gång i tiden många elektriska stavar som hon tänkte att hon ju kunde sälja till oss i utredningsgruppen för ett förmånligt pris, speciellt då de ju endast var använda väldigt få gånger. I och med att vi i utredningsgruppen är vana vid att assocciera allt till sex fattade ingen att det var mixerstavar och inget annat som Sara endast tyckte hon behövde en av.
Idag kom samtalsämnet upp igen varav Elida tar det till the next level och faktiskt börjar fantisera om vilken massaker det skulle bli om man verkligen använde en mixerstav i sexuella syften, varav hon får panik och utropar "nej då får man ju ta och använda balongvispdelen i sådana fall". Jaja allt duger väl i krig antar jag.
Vi har varit med om många misstolkningar i liknande anda. Ett exempel är när Christians telefon ringer mitt under ett möte med boendegruppen och hela bordet durrar till. Men Elida lugnade ner stämningen genom att snabbt konstatera "ta det lugnt, det är bara Christians jättevibrator".
Sen får vi ju inte glömma det tisdagsfikat som Erik gjorde det stora misstaget att ta med sig hallongrottor. I och med att Maria bantar ville hon inte ha sin och Erik tänkte att om ingen ville ha den kunde viju spara den tills nån annan blev sugen. Lovisa tänkte att det är nog bäst att den står kallt så hon viftar lite och säger "ja jag ska bara fläkta Marias grotta lite".
Den som nu inte varit i utredningsgruppen förstår kanske ungefär på vilken nivå vi befinner oss. Men ni tror helt fel för den är mycket lägre. Vår stackars praktikant befinner sig för det mesta i chock och skolas in i en värld som är betydligt mer twisted än han nånsin kunde ana. Men det är bra, praktikanter ska härdas, alla fall med skratt för det är de värda :)
Veckans citat
Ja denna veckan är det faktiskt omöjligt att välja endast ett citat då båda redan är klassiker, dock är de levererade av en och samma person så jag tror det ska vara ok. Elida, min flammande och mest bitchiga know-it-all (fast självfallet på ett fantastiskt sätt) har sprutat ur sig bevis på sin egen fabulouesness gång på gång denna veckan, och det är bara tisdag lunch.
Måndag eftermiddag, aprox 15.04
"Jag tror inte jag kommer ihåg hur man har sex längre."
Varav jag svara "...eh jag tror nog att det är ungehär som att cykla..."
Tisdag lunch aprox 12.56
Jag: "Jag får betala ca 800 kr i månaden till CSN nu."
Elida: "Ja jag får betala 1700 i månaden och sen har jag ju andra lån också."
Jag: "Ja det får jag väl också förr eller senare"
Elida: "Jaha ska du också in i den här branschen? (syftar då på konstgjord befruktning)
Jag: "Nja men det vet man väl aldrig"
Elida: "Nej det gör man ju inte....men som du håller på verkar det ju inte som om du kommer behöva nån vidare hjälp..."
Tack för den min kära! Elida konstaterar sen att om man slår ihop oss två skulle man få en person med ett någorlunda normalt sexliv. Jaja men vem vill ha normalt? Extravagant before ordernary säger jag. Elida som dessutom är en ren faktabok vad gäller religion har därmed upplyst mig om att den man har sex med är, i alla fall i guds ögon, den man är gift med. Detta innebär att om man har sex mest hela tiden och lite random sådär gifter man sig rätt ofta med olika personer. Den man sist hade sex med är därmed ens man! Sitter här och tänker efter och känner att den personen vill jag nog minst på jorden ska vara min man, Elida skulle också gärna vilja byte enligt lämnade uppgifter. Så nu måste vi helt enkelt ut och byta män för de här idioterna kan vi ju inte vara gifta med. Och jag vill inte höra ett ord om att du är gravid, det är den sämsta ursäkt jag hört! Till Elidas ära kommer här en liten illustration över hennes nästkommande försök. Men som sagt min älskling, tror det är som att cykla ;)
