Stumble in the Stairs

När man blir lämnad, eller ja lämnad och lämnad, men när nån väljer att inte vara med en, så är det rätt svårt att känna sig så där grymt fabolous som man kan lyckas med ibland. Hur mycket man än tränar för att gå ner i vikt, eller hur många nya klänningar man än köper, så är det trögt att nå den där kicken. Det är som att man rent rationellt vet att, ja jag är rätt smart, rolig när det vill sig, och söt i alla fall i dämpad belysing. Men känslan av att vara alla de där sakerna och mer därtill infinner sig liksom inte under någon av timmarna på dygnet. Det är uttröttande och rätt kvävande stundvis. 

 

Men en känsla som infunnit sig många gånger under de här snart två veckorna är tacksamhet över hur fantastiska alla mina vänner är. När ensamheten kryper sig på finns det alltid någon där som ställer upp, släpper allt den har och bara finns där. Står vid min sida tills den där värsta klumpen i magen blivit lite mindre, om än bara för en stund. Det kommer sms, telefonsamtal, till och med brev från alla som vill visa att ensam är just det jag inte är. Jag vet inte vad jag kan göra för att visa hur tacksam jag är, och hur mycket det betyder. Alla har det nog inte så, jag specifikt en som inte har det så. Det är såna tankar som får mig att inse att jag inte alls är den som dragit nitlotten, även om det kanske är svårt att känna sig som en vinnare just för tillfället.