Stumble in the Stairs

I förrgår hände det som inte fick hända. Det som jag frågade de förra hyresgästerna om igen och igen för att försäkra mig om att det inte fanns något skäl till att oroa sig om nätterna. Ändå har jag väl inte helt kunnat förneka möjligheten och i svaga stunder har försvarsmekanismerna, även när de går ihop som ett team, inte helt kunnat tränga bort oron. Katastrofer dyker ofta upp när man minst anar dem och den här gånger var inget undantag. Vi satt i det fina vändret och hade precis ätit samt påskpyntat när Amanda, med all ansträngning för att låta lugn, säger "åh herregud, eh Josefine nu går vi in!". Jag förstår ju vad som hänt men vill ändå inte tro det så i ett sista hopp om att det kanske är nånting annat frågar jag "vaddå, vad är det?". Amanda, smart i en krissituation förstår att det är bäst att säga så lite som möjligt för att inte skapa panik och håller fast vid "nu går vi bara in". Skräcken sätter in och jag utropar lite halft panikslaget "är det en mus?!!" och får tillbaka "ja nu går vi bara in!".


Vår fina bakgård, förevigt befläckad och jag kan inte längre slappna av i mitt eget hem. Inombords bara skriker jag i ren Joey-anda "Why God?! Why?!!".