Still have time for a drink...
Den här veckan har varit full av ansträngningar för omväxlings skull, inte utan att man är helt slut och då har man ett bröllop att gå på kvar. Veckan började med massor av jobbsökande på måndagen men på tisdagen kom den verkliga uppoffringen då jag och Amanda vandrade iväg för att få den "training" som vi blivit lurade att betala 255 pund var för. Manual Handling och CPR skulle det vara och detta skulle då öka våra chanser att få jobb. Visserligen inga jobb vi egentligen vill ha men desperationen har ju slagit till för länge sen (Annika söker ju till och med jobb som assistent till busskolechaufförer, säger ju en del eller?).
Ja vi skulle som sagt komma till en training, när vi kom dit såg jag och Amanda på varann och ställde oss båda samma fråga: Har vi gått fel och hamnat på ett väckelsemöte för en sekt? När man får ställa sig i en ring och hålla om främlingar samtidigt som man tvingas skrika "we are the best team in the world" börjar man ju undra...
Mannen som ledde skiten hette Trevor och var väldigt förtjust i sig själv. Sedan vi kom hit har vi inte gjort annat än springa på en massa manliga egon, samt filosoferat kring de manliga egot som vi aldrig kommer förstå oss på. Inget av dessa egon kan mäta sig med Trevors. Han berättade om hur han varit militär och nästan dött in the army, hur vältränad han varit på den tiden han var livvakt, hur rent det är hemma hos honom, hur bra han kan lyfta saker fast han är över 60 år, hur han räddat livet på sin pappa, hur mycket han betalar för att få sin mamma på det bästa hemmet, vilket fantastisk pappa han är som gladeligen skulle ge sina njurar till sina barn om de bara frågade, och än en gång hur han nästan dött in the army. Som ni förstår tog dessa historier utan någon som helst anknytning till ämnet den största delen av tiden och jag och Amanda tittade oss förvirrat omkring för att se om det var nån som viftat med intresseflaggan.
Det enda jag satt och tänkte hela tiden var två saker: Nr 1. Tack gode gud för att Amanda är för när jag ska återberätta det här kommer ingen tro mig, detta kräver minst ett vittne. Nr 2. När som helst hoppar Annika och Mathilda fram och säger "Haha det här är århundradets practical joke!". Men det kom aldrig.
Ja nu har vi betalat 255 pund, samt spenderat en hel dag på detta och kan inget mer om Manual Handling och CPR än vi kunde innan. Nåt jobb har vi ju inte heller fått men jag var och träffade geniet som fick oss att ta den här "kursen" idag. Kommer dock inte ihåg så mycket av vad han sa för han skelade så mycket att jag fick lägga mycket fokus på att koncentrera mig på vart jag skulle titta nånstans. "Vi får se hur det utvecklas" var väl budskapet ungefär. Det bästa med besöket var att det fanns en TV i väntrummet så nu har jag tittat på TV för första gången på 2 månader. Jag satt som förtrollad och såg samma nyhetsinslag rulla om och om igen, så när jag kom hem kunde jag med enkelhet uppdatera mina vänner om alla nyheter utantill.
Tog den här bilden när vi var på bio för några veckor sedan. Kommer ihåg att vi tyckte det var så skoj för när har vi inte tid att ta en drink liksom? Insåg nu att jag glömt bort bilden men att den tragiskt nog fortfarande är lika aktuell :) Bara att kämpa vidare darlings!
Ja vi skulle som sagt komma till en training, när vi kom dit såg jag och Amanda på varann och ställde oss båda samma fråga: Har vi gått fel och hamnat på ett väckelsemöte för en sekt? När man får ställa sig i en ring och hålla om främlingar samtidigt som man tvingas skrika "we are the best team in the world" börjar man ju undra...
Mannen som ledde skiten hette Trevor och var väldigt förtjust i sig själv. Sedan vi kom hit har vi inte gjort annat än springa på en massa manliga egon, samt filosoferat kring de manliga egot som vi aldrig kommer förstå oss på. Inget av dessa egon kan mäta sig med Trevors. Han berättade om hur han varit militär och nästan dött in the army, hur vältränad han varit på den tiden han var livvakt, hur rent det är hemma hos honom, hur bra han kan lyfta saker fast han är över 60 år, hur han räddat livet på sin pappa, hur mycket han betalar för att få sin mamma på det bästa hemmet, vilket fantastisk pappa han är som gladeligen skulle ge sina njurar till sina barn om de bara frågade, och än en gång hur han nästan dött in the army. Som ni förstår tog dessa historier utan någon som helst anknytning till ämnet den största delen av tiden och jag och Amanda tittade oss förvirrat omkring för att se om det var nån som viftat med intresseflaggan.
Det enda jag satt och tänkte hela tiden var två saker: Nr 1. Tack gode gud för att Amanda är för när jag ska återberätta det här kommer ingen tro mig, detta kräver minst ett vittne. Nr 2. När som helst hoppar Annika och Mathilda fram och säger "Haha det här är århundradets practical joke!". Men det kom aldrig.
Ja nu har vi betalat 255 pund, samt spenderat en hel dag på detta och kan inget mer om Manual Handling och CPR än vi kunde innan. Nåt jobb har vi ju inte heller fått men jag var och träffade geniet som fick oss att ta den här "kursen" idag. Kommer dock inte ihåg så mycket av vad han sa för han skelade så mycket att jag fick lägga mycket fokus på att koncentrera mig på vart jag skulle titta nånstans. "Vi får se hur det utvecklas" var väl budskapet ungefär. Det bästa med besöket var att det fanns en TV i väntrummet så nu har jag tittat på TV för första gången på 2 månader. Jag satt som förtrollad och såg samma nyhetsinslag rulla om och om igen, så när jag kom hem kunde jag med enkelhet uppdatera mina vänner om alla nyheter utantill.
Tog den här bilden när vi var på bio för några veckor sedan. Kommer ihåg att vi tyckte det var så skoj för när har vi inte tid att ta en drink liksom? Insåg nu att jag glömt bort bilden men att den tragiskt nog fortfarande är lika aktuell :) Bara att kämpa vidare darlings!
Kommentarer
Trackback
