Stumble in the Stairs

Här sitter jag och pratar med my long lost love på skype. Gardinerna är fördragna, jag är sjuk så jag har flanellpyjamasen som mormor köpte i julklapp på mig. Jag har världens största godisskål bredvid mig i sängen och då händer det plötsligt: Mitt uppe i mitt bölande hör jag hur det från Amandas rum skrålar ut "Love hurts, love scars...." och jag inser plötsligt hur sjukt komiskt detta skulle vara om det var en film. Likheterna med öppningsscenen i Bridget Jones är många och mitt bölande övergick till ett tragiskt litet fnitter över mitt eget liv. Inte helt olikt Sally i När Harry Mötte Sally om det är nån som minns hur hon skrattar och gråter samtidigt. Sånt är livet när man inte vet om man ska skratta eller gråta så det får bli ett mellanting. Det som är skönt är att jag i alla fall inte är "All ny my self" här i London så länge jag har mina underbara sambos. Får nog gå och ta mig ett glas vin med dem och kolla på Pearl Harbour som Amanda väntat på hela dan.