Stumble in the Stairs

Jag blir lika förundrad gång på gång, över hur stark och verklig den villkorslösa kärleken är. Jag har ju bestämt mig för att inte dölja mitt livs största misstag utan berätta och försöka stå rakryggad inför ansvaret, i hopp om att kunna infinna förlåtelse från mig själv. Idag blev det Lena och Mickes tur, dvs faster och hennes karl. De frågade rakt ut vad som hänt och Micke frågade "ska vi dricka lite mer vin?" och jag svarade snabbt "tro mig, ni kommer behöva det om ni ska lyssna på den här soppan från början".

Innan jag tog ett djupt andetag och berättade hela historien sa jag "men ni får lova att inte sluta älska mig när nu hör vad det är jag har gjort...ni borde kanske sitta ner för det här....". Men då högg faster i med hårdaste rösten och rusade ur stolen som stucken i rumpan och utropade " nej nu får du stå upp, ja men du behöver nog stå upp för att höra detta". Hon håller sedan om mig och ser mig djupt i ögonen och säger "Det finns ingenting du kan göra som skulle få mig att sluta älska dig. Jag kommer kanske inte alltid älska det du gör. Men jag kommer alltid att älska dig".

Ibland blir man så lycklig över de personer man har runt omkring sig, de personer som kan leda en rätt när man gått vilse. Jaja nu har jag druckit några glas vin men det menar jag faktiskt, på riktigt! :)

Känns bra att somna med den tanken ;) Sweet dreams gott folk!