Stumble in the Stairs

Det första jag tänkte när jag kom in i huset för första gången den där natten den andra mars och möttes av den här synen var: I den där trappen kommer jag ramla förr eller senare. Japp det var inte en fråga om "om" utan "när". I natt var tiden ute för mig och Amanda hörde ljud i stil med "wooohooo!!!" följt av "dunkdunkdunkdunk". Ja det var det längsta fall jag någonsin haft för under själva fallet hann jag tänka "Undra när jag ska stanna? Förr eller senare måste väl nånting ta emot..." Sen tog det emot och nu har jag precis vaknat med värk i hela kroppen. Skratten som följer när jag tänker på hur det måste ha sett ut överglänser värken dock :)



Kom att tänka på ett SATC-avsnitt när Carrie säger till Charlotte "I would love to have someone strong enough to catch me when I fall...". Kände mig lite sorgsen när jag tänkte på det tills jag insåg att det ju i det här huset finns tre stycken. Att vara singel i London är inte så lätt som jag trott, men man lär sig också fort att borsta av sig skiten (eller tvålen, right Amanda?) och resa dig igen. Har man tur står det en vän framför och sträcker ut sin hand för att hjälpa en upp, sometimes I can't believe how lucky I am.