Stumble in the Stairs

Fick just ett mail från Tess där hon lite halvt bittert menade att med tanke på hur det här med våra så kallade kärleksliv går, kommer vi antagligen vara ungkarlar resten av livet och få sitta tillsammans på kvarterskrogen och bitcha när vi blir gamla. Det mest tragiska med detta var att jag, när jag läste det, tyckte att det ju verkar rätt trevligt det där! Nånstans förstår jag att detta bör ses som någon form av väckarklocka till hur mitt dagdrivande perspektiv på livet spårat ur en aning, men efter som det har just spårat ur tänker jag istället kolla på ännu ett South Park-avsnitt och sjunga Hakuna Matata för mig själv som vaggvisa. Sov gott alla fina!



Vi träffas i en glasblåsa i ett rivningshus
bak en trasig rullgardin i ett vinfärgat ljus
en sekund i taget, säkert tidlös lång
men klockan mot mitt hjärta slår mot en undergång
Jag vet vad hon heter
men jag kallar henne Tess...