Stumble in the Stairs

Eländet fortsätter med sjukdom, arbetslöshet och olycklig kärlek. Ingen förbättring på något av nämnda områden faktiskt. Sitter nu hemma själv här en lördagkväll och tycker så synd om mig själv att jag själv blir irriterad och har lust att skrika "nu får du fan ta dig samman människa", och hade säkert gjort om jag bara haft nån röst. Märker mer och mer hur utmattad jag är av alla destruktiva tankar om det som ändå aldrig går att ta tillbaka. Lyssnar på tragisk musik och äter Mars-glass efter Mars-glass. I nuläget hostar jag så fort jag öppnar munnen så jag kan inte ens skrika ut min frustration genom att sjunga med i min patetiska musik, why God?! why???!!!

"Om jag bara gått en annan väg
Det finns inget som kan ändra redan tagna steg
Skulle göra allt som stod i min makt, och ge vad som helst just nu
Men det jag vill nå, det kan jag aldrig få"

Ja det är sån här musik jag kan sitta och deppa till, ni förstår ju själva att det här med skam har jag släppt för länge sen. Ja inte är det mycket som är bra här borta i London just nu. Hela rummet är en sophög fylld av smutstvätt, snytpapper, glasspapper, disk, smink, tops osv osv. Internet jävlas med mig när jag ska kolla på Lyxfällan på tv3play, det gör ont när jag sväljer fastän jag inte har några halsmandlar, det är nåt jävla fel på mitt soundcard så spotify funkar inte och jag har tappat smaksinnet så jag kan inte ens fullt ut känna hur god glassen är.

Men när jag blundar stilla för mig själv då ser jag det här....



....och blir helt varm inombords. När jag äntligen lyckas komma hem ska jag göra som Carrie i Sex and the City och dejta staden. Daten som aldrig sviker, Göteborg min älskling. "And I can't have noone talkning shit about my boyfriend!".