Stumble in the Stairs

Nästan exakt ett år senare var det äntligen dags igen. Det var inte flytt på agendan, men oj så vi önskade att det var det. Mot flyplatsen begav vi oss och pirret på flygbussen var på högsta nivå.

Vi landade sugna på alkohol, klockan var ca 10 på förmiddagen men här dömer ingen! En god fika med Scottish Chocolate Tiffin och paninis senare blev det tåg till Liverpool Street, where it all happens. Direkt på tåget fick vi ett stort "aja baja" i ansiktet då vi av misstag råkade försöka gå in i first class. Vi kunde inte låta bli att skratta åt att vi inte hann vara i London längre än en kvart innan vi blev satta på vår plats. Än en gång fick vi det bekräftat att vi helt enkelt inte duger till nånting i London och bör hålla oss till Göteborg för längre vistelser.

Snabbt kom det över oss varför vi hatat tunnelbanan så mycket, varmt och jävligt och trångt. Snabbt insåg vi att det än en gång var så att vi var de enda som pratade på tunnelbanan, och alldeles för högt också. Men chips äter vi i alla fall inte på tunnelbanan! Hann nog se ca 3 pers som helt ogenerat slickade av sina flottiga fingrar innna vi ens hann komma till hotellet. Inte ok!

Lägenheten som Amanda bokat var belägen i Bayswater, fina kvarter som fick oss att känna att vi uppenbarligen bytt upp oss jämfört med ett år sedan.

Vi slängde in våra saker i rummet som jag tyvärr glömde att ta kort på, men det fick mig att känna mig right at home då flera av mina möbler hemma på något mystiskt sätt blivit förflyttade till London. London loves Ikea! Vi fyllde kylen snabbt med alkohol och rummet med godis och chips, salt and vinegar mmmmm...

Mot Marble Arch och Oxford Street, världens kanske bästa gata. Vi hade ett tydligt mål då vi för första gången reste med tomma väskor....

Måste ha en outfit för kvällen och inget ställe kan ju någonsin vara bättre för detta endamål än vår käraste vän Primark. Väl inne gjorde vi snabbt överneskommelsen: Ok brudar, vi ses här om en timma så ser vi hur långt vi kommit. Och det gjorde vi också. Alla fick nya outfits för i princip inga pengar alla och lyckan var total. Men nu hade vi ju väntat hur många timmar som helst på alkohol så alla andra affärer fick vänta till dagen efter.

Stella, salt and vinegar och ostmacka, japp vi kom snabbt in i gamla vanor och stortrivdes.

Efter förölen var det dags att bege sig till Venn Street för de "riktiga" drinkarna.

Jajemen! Strax innan happy hour var slut dök vi upp i vanlig ordning och beställde 4 drinkar var för halva priset. Amanda började att beställa och efter att hon betalat och jag och Annika stod där med förväntansfulla blickar kunde bartendern inte låta bli att förskräckt lägga kommentaren "are they all for you?!" "eh...yes" fick Amanda ur sig följt av ett nervöst och halvt hysteriskt skratt från oss alla.

"Tell me ladies, have you been here before?" frågade en annan bartender sedan. "Yes but it's been a while now" svarade jag. "Ok, I think I recognize you" sa han, "Yeah you probably remember the three crazy girls coming here every thursday at ten to seven ordering way too many drinks at once" flinade jag. "Yeah that must be it" log han. Inga hämningar!

Skål för fan!

En sån där härlig bild! Dock ser Annikas armar ut at vara lika långa som chimpansarmar, men det behöver man ju för att kunna roffa åt sig alla sötnosarna.

In med den efterlängtade pizzan och jag fick för första gången äta en pizza med potatis och rädisor, som en somrig potatissallad på pizza.

I övrigt bör det påpekas att de faktorer eller snarare teman som genomsyrade den här resan var just:

• Shopping
• Mat
• Alkohol

• Är det inte dags för alkohol snart?
• Fy fan vad hungrig jag är! Ska bli så jävla gott!
• Fy fan vad mätt jag är! Jag mår så dååååligt!

Jajemen men vi skäms inte för det. Nedan ser vi en bild på två av de godaste efterrätter jag ätit någonsin, chocolate pudding and dripping chocolate souce with vanilla ice cream samt cookie dough cake with toffy sauce and vanilla ice cream. Ja ni hör ju själva. Dessa avnjöt vi efter en fredag fylld av shopping, ja Visa-kortet var rätt trött efter denna dag.

På fredagen fick vi även äntligen besöka Leicester Square för musikal, och inte vilken musikal som helst. Nej ska man göra det ska man väl göra det på riktigt, musikalernas musikal Mamma Mia så klart. Hur roligt som helst och med tidernas kortaste paus, inte ens vi hann svepa våra drinkar och det säger ju en del. Tror också att Mamma Mia hade en viss helande effekt av något slag för det tog väl inte mer än ca nån timma i London förrän vi alla började känna oss krassliga på olika sätt. Bara att ignorera och på med mer alkohol. Jo visst så var taktiken men sen finns det ju vissa saker som är svårare än andra att bortse ifrån. Precis innan vi skulle på musikalen började jag få svinont i ena bihålan och jag kände ungefär "Nej gud nu får du fan ge dig!". Tog Amandas te-kopp och försökte göra ett ångbad men varken det eller alvedon hjälpte. Sen gick vi på Mamma Mia och jag glömde bort att ha ont, och efter det kom det aldrig tillbaka. Funderar på att rekommendera detta starkt till hela min familj på mammas sida som ju får bihålinflammation ca 2-3 gånger per år. Blir ju rätt dyrt dock om man ska ta sig till London och gå på musikal varenda gång, men man kan ju se om det går att fuska med filmen kanske.

På lördagen var det sedan dags för Camden Town igen och vädret var strålande!

Det var så skönt att kunna gå runt här och faktiskt ha råd att handla en massa saker, och det gjorde vi också.

Dags för mat och vi drogs mot det mexikanska ståndet där de skrek åt en och förvirringen dominerade. Vi fick i alla fall vår mat och det var helt fantastiskt att få sitta i solen vid kanalen och njuta av detta.

Smygtog det här kortet bara för att bevisa att folk faktiskt satt i t-shirt :)

Massa krimskrams och tidernas roligaste bankomat senare följde vi våra näsor och fann himmelriket.

Som tre fån stod vi och bara stirrade medan kvinnan till höger hällde nutella på pannkaksliknade små bollar och sedan strör jordgubbar och hasselnötter på. När vi till slut började dregla blev de lite illa till mods och frågade "eh...can we help you ladies?"

Så vi fick fick en strut och det var nog det godaste vi alla ätit någonsin, no contest.

True happyness!

Vi drog sedan vidare till våra gamla hemtrakter för lite kompletterande shopping samt underbar indisk mat.

Vår gamla gata låg kvar precis som den gjorde när vi åkte, och det kändes på något sätt som om allt var precis som vanligt. Fick hela tiden känslan av att vi skulle gå hem till huset senare och fick påminna mig själv om att vi ju inte bor här längre. Det var ju faktiskt lite sorgligt.

Stammispuben Kings Head låg också kvar och vi kände hur Kings Head då Andra Lång aldrig kommer kunna leva upp till våran riktiga älskling.

För att sammanfatta kan man konstatera att resan var helt fantastisk. Vi shoppade hur mycket som helst, åt och drack hur mycket som helst, dansade och skrattade hur mycket som helst och njöt mest hela tiden hur mycket som helst. Trots sjukdomar, allergi, ömma fötter och en icke fungerande dusch som gjorde att vi fick koka upp vatten i kastruller och hälla över huvudet tappade vi aldrig humöret. Det var ju bara att moffa på med mer tesco-hårspray och ignorera att man inte duschat på 4 dagar. Rummet stank därför av gammal kärring, en doft som hårsprayen lämnade efter sig, blandat med ingrodd fotsvett från tre shoppingproffs. Gamla vinglas med slattar i samt salt och vinäger-chips gjorde inte detta bättre. Ja ok klass kanske inte är en av våra starkaste kvaliteter men roligt kan vi ha, och så länge vi har det välkomnar vi fotsvett och alban-tv med öppna armar. London blev precis som vi hoppats en preview av våren och vi kände oss mer påbyltade än någonsin när alla fina londonbor sprang runt i ljusa kavajer och ballerinaskor. Min kappa döptes snabbt om till Matrix-jackan då jag kände mig som en av de där som stryker runt i Göteborg med långa skinnkappor, och som jag och Maria tycker är så läskiga. När jag kom hem kände jag det som om jag kommit hem från festival och spenderade en halvtimma i duschen. Men i hjärtat önskar jag så klart att vi hade gått hem till huset på Fishponds Road och haft 4 månader av dagdriveri framför oss, en tid som med all sannolikhet aldrig dyker upp igen. Men det klart, man är rätt lyckligt lottad som fått uppleva det en gång :)