Bagage.
Idag har varit en lång dag hittills. Började med att jag ringde ett samtal jag inte skulle ha ringt, bara för att inse det jag redan visst alltför väl. Kändes som om jag ville kasta in handduken och gå hem och lägga mig under täcket för att aldrig komma fram igen. Men då har man ju sin bästa vän på jobbet som lyckas få allt att kännas ok och lugnt. Så kvar blev jag och dagen fortsatte i rätt lugn anda, jag lyckades till och med undvika ett mindre trevligt samtal, om man ska tro den som var med. Nu är den 10 h långa arbetsdagen med konstant jour snart slut och jag tänkte åka hem till Amanda för lite välförtjänt vitchokladslikör. Men innan det ska en del bagage lämnas, i alla fall praktiskt sätt, mentalt...hmm not so sure. Efter min senaste break up, då jag gladeligen kastade och slog sönder allt den människan någonsin gett mig, känns känslan av att inte riktigt förmå sig att slänga vissa saker aningen främmande. Men så kan det vara, antar att det är logiskt att separationerna borde vara lika olika som personerna själva.
Hmm fast när jag ser på det här avsnittet av vänner inser jag ju hur mycket roligare det är att bränna saker, och framför allt mer symboliskt. Blir ju lite sugen ändå...men nej nu ska jag välja den vuxna vägen och använda posten. Dessutom kan ju pappa inte sova om jag pratar för mycket om eld.
Så sitter man här igen...
Jaha ja, då är saker och ting som vanligt igen. Jag är singel, jag jobbar på samma jobb som innan London, och det hänger alldeles för många klänningar i garderoben. Bara att börja om från noll då. Japp så känns det på morgnarna när jag vaknar. Fast vänta lite nu...vad är det här för trist inställning? Jag blir sakta men säkert trött på mig själv, framförallt för att jag låter en enda förlust i tillvaron dra med sig allt annat som är så bra, och faktiskt nytt i mitt liv. Jag har ju ny lägenhet, en lägenhet där ingen av mina tidigare katastrofer från 2010 och 2011 faktikt satt sin fot. Jag har fått ett nytt jobb som jag börjar på i maj med en väldigt ny lön. Jag har varit i New York och insett att det finns en stad som är bättre än både Göteborg och London, och jag har fått flera nya vänner. Som alltid på den här bloggen kommer jag givetvis att tänka på ett sex and the city-citat och detta inlägg ska ju inte vara något undantag.
"Why do we let the thing we don't have
affect how we feel about all the things we do have?
Why does one minus a plus one feel like it adds up to zero?"
affect how we feel about all the things we do have?
Why does one minus a plus one feel like it adds up to zero?"
