Stumble in the Stairs

Jaha ja, då är saker och ting som vanligt igen. Jag är singel, jag jobbar på samma jobb som innan London, och det hänger alldeles för många klänningar i garderoben. Bara att börja om från noll då. Japp så känns det på morgnarna när jag vaknar. Fast vänta lite nu...vad är det här för trist inställning? Jag blir sakta men säkert trött på mig själv, framförallt för att jag låter en enda förlust i tillvaron dra med sig allt annat som är så bra, och faktiskt nytt i mitt liv. Jag har ju ny lägenhet, en lägenhet där ingen av mina tidigare katastrofer från 2010 och 2011 faktikt satt sin fot. Jag har fått ett nytt jobb som jag börjar på i maj med en väldigt ny lön. Jag har varit i New York och insett att det finns en stad som är bättre än både Göteborg och London, och jag har fått flera nya vänner. Som alltid på den här bloggen kommer jag givetvis att tänka på ett sex and the city-citat och detta inlägg ska ju inte vara något undantag.

 

"Why do we let the thing we don't have
affect how we feel about all the things we do have?
Why does one minus a plus one feel like it adds up to zero?"