Stumble in the Stairs

Det regnade vid scenen på Liseberg och jag såg inte ens en glutt av nånting där framme medan vi stod och väntade på det avsked som vi inte ville ta. Men sedan kom magin och samtidigt som scenen började lysa och publiken ljubla, slutade det plötsligt regna.



Även om vi älskar alla låtar var det ju ändå Absolueley no Decorum som vi önskade mest av allt. Och mitt i introt börjar vi känna igen tonerna lite smått...kan det vara...eller? Jo det är den som de öppnar med! Glädjen var total och vi ryste ända från tårna.



Tell me a joke and make me smile
Play me the part, be the star for a while
And absolutely no decorum whatsoever, baby
Gimme a wink, let me know you're alive
Do what you will, we're only here for a while

Det var en fest av klappande, hoppande, sjungande, skrikande och som alltid avslutades det med Calleth you Cometh I i allsång och vi tog varann i händerna och bara njöt. Fick en sån där känsla av att detta ögonblivk kommer jag komma ihåg.  När jag hör mina gamla tonårshjältar kan jag minnas hur det var att trängas där längst fram efter att ha väntat i timmar. Hur hela kroppen värker och hur irritationen på alla människor som trycker på en bubblar inombords. Men också hur all smärta och irritation försvinner så fort musiken börjar spela, och hur en spelning på 2 timmar kan kännas som 10 minuter. Det var 2005, året jag förlorade oskulden som en liten parantes, men det var också året som jag och Alicia var och fick skivor signerade i Örebro. Som av en händelse har jag kvar kort från den gången, då vi fick komma så nära att vi fick krama om dem.



Ja det var tider det, besattheten styrde allt och vi levde som i en bubbla.



Det gör jag nog fortfarande på flera sätt men jag känner ändå att detta är året då jag klivit ut ur många bubblor. För nästan exakt ett år sedan såg jag mina hjältar på exakt samma plats, men mestadels ensam. Varför? Jo för att det var ca tre dagar efter att Amanda fått sin största chock i livet och var tvungen att gå hem till ett brev som väntade på henne. Jag åkte hem till min dåvarande kärlek efter spelningen och tänkte "vilken tur att jag inte har det som Amanda just nu". Idag, ett år senare, är det lätt att se att det har hänt en del. Jag hann få min chock jag med, hann bli kär igen, flytta till London, få en chock till, flytta hem igen och är väl nu tillbaka ungefär där jag började. Fast inte alls egentligen. Det kanske är i princip samma jobb och det är i samma lägenhet jag sitter men det jag vet idag hade jag inte en aning om då, och det jag trodde att jag visste då har jag ingen aning om nu. Det är väl så det är med tid, det rör om saker.

När Ola sa "Vi är the Ark och vi är här ikväll för att göra slut" kände jag att det sammanfattade hela detta året. Det har handlat om att göra slut om och om igen, inte bara för min del utan för folk runt omkring mig. Nu är det dags att se framåt och om detta året blir lika händelserikt gäller det att vi håller i oss. Eller snarare håller i varandra :)

I know that the times are rough but I won't play dead while I'm alive
So hang on and we'll turn up the sound of all the anger in our hearts
Cause right now under this fevering moon I wanna take you for a ride
To the reasons you need, be it hunger or greed
It's okay

Igår ringde jag upp Hansson och bjöd in mig själv på middag med det vanliga upplägget: Du lagar maten and I'll bring the wine.



En supergod middag bestående av svampfyllda paprikor och den godaste sallad jag någonsin ätit. Efter två flaskor vin och några timmars skitsnack ringde vi en taxi och åkte för att dansa hos en riktig klassiker dvs Sticky Fingers. Det såg ut precis som jag mindes det och nostalgin var på topp. Det tog mig sedan ca två och en halv timma att komma hem då västtrafik tydligen hade bestämt sig för att screw me over big time. Vid sex kom jag hem och när Anna ringde vid tolv i morse var hon fortfarande full :) Ooh baby baby it's a wild world...

Denna veckan har det varit kulturkalaset och några besök har det allt blivit. Började med att ta en titt på Daniel Lemma med familjen Gustafsson och på onsdagen tog jag och Annika en helkväll som började på Andrum (ännu ett ställe att checka av listan). Tog sedan en snabb titt på den internationella matmarknaden på Gustaf Adolfs torg och såg en massa engelska flaggor som inte direkt minskade London-saknaden.



Var sedan på stand-up och fick oss en hel del goda skratt tills Magnus Betnér kom in och förstörde stämningen som vanligt.



Gick sedan upp till Götaplatsen för att se Eldkvarn samt äta godis.



Sedan mötte vi upp finaste Malin för att se Sahara Hotnights. En härlig kväll som gjorde att vi än en gång insåg hur underbart det är att göra saker mitt i veckorna och inte spara allt skoj till helgen. Något som jag och Kihlén fortsatte med på torsdagen då vi satte oss med var sitt glas vin i handen på Magnus och Magnus. Efter att ha sprungit på "helan" för andra gången var Anna helt enkelt tvungen när jag ringde och skrek i falsett att jag behövde alkohol NU!!! :)



Sedan var det äntligen fredag och jag mötte upp Maria, Anna, Tessan och Diana för öl och veganmat på Kellys. Mumsigt käk med mumsiga vänner utgjorde en riktig mysfredag på Andra Lång.

Ja nu fick jag en jättesaknadattack av mitt kära London. Jag bara känner hur jag vill sitta på vår bakgård med en öl i handen och Amandas högtalare på hösta volym och inte ha en aning om vad som händer imorgon, och känna hur det inte heller spelar någon roll. Dra iväg till Venn Street och köpa två drinkar för 7 pund cch sedan ha en tanke om vart vi ska senare men hamna någon helt annan stans. Komma hem nångång vid 7 på morgonen och sedan höra hur ligan börjar droppa in en efter en. Samlas allihop i någons säng, äckliga och oduschade, för att gå igenom gårdagens äventyr och vilka manliga egon som trampats på. Gå runt i pyjamas hela förmiddagen till man upptäcker att det ju är fint väder, dra till parken för att sova lite där samt äta glass och minimuffins med chocolate chip från Sainsbury, för att sedan några timmar senare inse att man börjar bli sugen på öl igen. Kände att det var på sin plats med en liten hyllningslåt till min latest love och valde just denna för, om man byter ut "Hollywood Hills" till "London Streets", skulle den kunna vara skriven av mig och Londonligan. Eller jag kan ju så klart bara tala för mig själv men det är såhär jag känner. Men när jag blir lite sorgsen tar jag i lite extra på just frasen "I'm gonna come back to walk these streets again" :)



No, this is not the time or the place for a broken hearted
Cause this is the end of the rainbow
Where no one can be too sad
No, I don't wanna leave but I must keep moving ahead
Cause my life belongs to the other side
Behind the great ocean's waves.

Bye, bye London Streets I'm gonna
miss you wherever I go I'm gonna
come back to walk these streets again
Bye, bye London Streets forever .

Thank you for the morning walks on the sweet sunset
And for the hot night moments
For the fantasy in my bed
I take a part of you with me now and you won't get it back
And a part of me will stay here, you can keep it forever, dear

Bye, bye London Streets I'm gonna
miss you wherever I go I'm gonna
come back to walk these streets again
Remember that we had fun together.

Det är många där ute som har hotpants som inte borde ha hotpants.
Bara nåt jag tänkt på när jag sitter på vagnen på väg hem...

Äntligen lördag och äntligen fint väder. Tog med mig Annika och åkte hem till Cathrine för öldrickande och Thaiätande.



Japp, supergod pad thai blev det med massor av chili och jättegoda brownies till efterrätt. Det var hur kul som helst att få snacka shit med finaste Cathrine, som det ju alltid är i och för sig. Det blev många intressanta diskussioner och visdomsord om bland annat groggar, orgasmer och bra dansmusik.




Vidare till Andra Lång för att avverka ännu en plats på listan i form av L'Assassino där Annika lyxade till det med en paraplydrink. Vi gick sedan vidare till King's Head för en öl och sprang på Tobbe & Co.




Sedan ringde Tessan och drog med oss till Excet där vi dansade till schlager och träffade fransmän i kön.



En jätterolig kväll som avslutades på vagnen hem där vi träffade män med ketchup och kom på något oerhört logiskt sätt in på diskussioner om hur man kan få klamydia i ögat. Fick en sån där känsla av att det är såna här nätter som man senare när man är gammal och skruttig kommer tänka tillbaka på som "the days of our lives".

Idag vaknade jag sedan halv 4 på eftermiddagen och har sedan dess varit jetlaggad hela dagen. Men det har varit en väldigt mysig söndag för jag blev bjuden på scones hemma hos Annika med spöregn utanför. Nu är det dags för en ny arbetsvecka och imorgon är det Oskar Linnros på Liseberg :) Sov gott allihop!

Fredag kväll och det blev fredagsmys i form av rödvin och quesadillas med Annika för att fira hennes nya lägenhet, skål för fan!



En massa tjöt senare hoppade vi på vagnen till Bergakungen för att ta ett sista avked till Harry, Ron, Hermione och resten av gänget. Då vi båda tyckte att den senaste filmen var bra var förväntningarna höga, och jag längtade ju efter att få se det man väntat på sedan allra första filmen...



Och plötsligt kom det! Äntligen kom det där hånglet som dragits ut på till den grad att det ibland varit plågsamt, och hela publiken flämtade till.

Filmen var bra och jag bölade en del bakom mina 3D-glasögon, mestadels för Snapes skull, men lägger ändå in en brasklapp här om att jag inte läst boken på väldigt länge och därmed inte kommer ihåg alla superviktiga saker de inte tagit med. Ganska skönt faktiskt. Ett varnande finger till de som ska se filmen och är ormrädda: Nagini är så sjukt mycket läskigare i 3D! I'm just saying...




Vidare till ett av de ställen som måste avverkas på "listan" och vi lyckades till och med hamna vid ett väldigt passande bord. Supermysig kväll och jag har bara haft några få mardrömmar i natt om Voldemort vilket jag kan leva med ;)

Nu måste jag snart till systemet för ikväll blir det grill hos Cathrine.

Tanken var att gå och titta på Stefan Sundström som skulle spela i Majorna. Dock hade han kommit på den briljanta idén att spela utomhus och utomhus regnade det så klart. Därmed blev det en snabb titt på förbandet och sedan gick stegen direkt till Red Lion för vin och pommes. En supermysig kväll med Anna Banana gjorde att det kändes som att det redan var helg.




Och så blev det också bokstavligt talat för när jag vaknade i morse var min gamle fiende magkatarren tillbaka så nu sitter jag hemma och tycker synd ommig själv. Men ikväll kommer Annika och då blir det sista Harry Potter i 3D!

Onsdag eftermiddag och på väg hem från jobbet i spöregn. Då dyker broder tuck upp mitt i regnet, eller borde snarare säga broder fuck. Halvan i Helan och Halvan. Japp, i en stad på närmare en miljon människor har jag på mindre än två veckor lyckats springa på två av de tre personer jag minst av alla vill se. Innan nästa vecka är slut har jag med all sannolikhet sprungit på den tredje också, you just wait and see.

Så var det äntligen Saades tur att äntra Lottas scen och vi var självfallet där på måndagskvällen och trängdes. Sommarens första mjukglass hanns också med innan Sveriges största cutie pie kom fram. Jag såg väl ungefär så här mycket som mest och förbannade fittnyllet som planterat ett träd precis framför Saades vackra tryne.



Men kul var det ju ändå även om jag i vissa svaga stunder började fundera på om det här med barnaga inte är lite underskattat ändå...



Nej nu var jag ju så där dum igen, ni får ursäkta ;) Efter ett tag kom Thomas Ledin in och det blev efterfestkänsla som det alltid blir när han lägger sig i. Men vi klappade och gungade med för fullt ändå.



Vi kom också på att Eric Amarillos "Om sanningen ska fram" nog är 2000-talets version av "I natt är jag din". Texten betyder ju liksom samma sak, bara det att Eric säger det betydligt mer ärligt, dvs precis det som Thomas egentligen menar men inte vågar säga rakt ut.

Thomas:
Nu är timmen slagen
Det är slut på blickar och prat
Jag bjuder dig min kropp
Serverad på silverfat
Allt som hörs i huset
Är grannens tv-apparat
Inatt är jag din
Inatt är du min
Och ingen ska få ta
Natten ifrån oss

Eric:
Om jag alltid håller med dig,
fast jag tycker du har fel.
Om jag låtsas att jag bryr mig,
när du köper nya skor.
Om jag skrattar på rätt ställe,
fast du inte är så kul.
Om du tror att jag är farlig,
kanske tänder du på det.
Vill du ligga med mig då om sanningen ska fram?
Vill du ligga med mig då?

Det är mycket som går bra just nu (så får jag egentligen inte säga för Amanda men nu kan jag inte låta bli) för idag fick Annika lägenhet också :) Och det är en perfekt två som innebär att jag får ha kvar världens bästa granne ett tag till.

Så nu är jag den enda kvar från gamla gänget som är hemlös och såg en bild som jag tror kan symbolisera min framtid ;) Ärligt i alla fall, man får vara glad för det lilla som vi brukar säga.

Äntligen gick han ner på knä och hon sa ja. Och nu är finaste Felicias vänsterhand prydd med sparkle. Världens största GRATTIS för jag är så otroligt glad för din skull :)

Med samma tidsöverflöd som vanligt tänkte jag att jag skulle vara behjälplig med lite inspiration och gick in på Vogue for att kolla in vad det är som gäller inom bröllopsmodet 2011. Visserligen är det ju 2012 när det riktigt avgörande "ja:et" uttalas, men så länge kan man ju inte vänta med att spekulera. Hittade till och med en modell som var rätt lik the bride to be.



Dock vet jag att det nog inte blir så här klänningen kommer se ut när hon står där i maj, men hon kommer garanterat vara så fin att alla bandmän och diverse andra inte kan slita ögonen från henne :)

Hur kul det än är att skåla för att vara singlar med sina bästa vänner, är det ändå skönt att veta att det fortfarande finns lyckliga slut. Kom att tänka på när Julia Roberts sätter sig på bänken i Notting Hill och säger "some people really do live their whole lives together...". Känns som att jag och mitt crew behöver bli påminda om just detta ibland.

Ett mentalt sammanbrott och några timmars sömn senare vaknade jag av att telefonen ringer och Annika springer (bokstavligt talat) över för krismöte. Nån timmas ältande senare får vi på oss kläder och drar iväg till Frölunda Torg för frukost/lunch. I kön säger Annika plötsligt "Du ser ut som om du skulle behöva en Budapestbakelse..." och sen bjöd hon mig på en som den trogna vän hon alltid är.



Hem för att göra sig i ordning för kvällens utgång som gick mot Excet. Sedan Tessan blivit jagad med eldgafflar av sina grannar som av någon konstig anledning tydligen inte ser charmen med hög musik mitt i natten, fick jag bjuda hem de kära vännerna till mitt halvt uppackade kryp-in.



På med On the Floor på högsta volym och sen var festen ett faktum.




Ännu en sådan där härlig frekvens som kan underhålla en dagen efter.



Amandas Ullis var på besök för att skaffa jobb och reda ut hennes senaste katastrof. Vi insåg plötsligt att vi faktiskt var singlar allihop och sex härliga glas klingade ihop i veckans bästa skål!

Sen kom ett sånt där ögonblick som fick mig att känna som om jag var med i ett avsnitt av Sex and the City. "Break up-rule nr 4: Never stop thinking about him, even for a moment. Because that's the moment he'll appear."
Japp, plötsligt stod han där, min senaste katastrof och rökte en bit bort. Hade under hela kvällen tänkt att jag kanske skulle springa på honom men just i detta ögonblick hade jag faktiskt inte tänkt på det. Kommer ihåg att jag tänkte att det ju var den här soppan jag åkte hem för att möta ansikte mot ansikte, och nu hade mitt spöke fått ett. Det såg ut precis som jag mindes det. Tog ett av de kanske tyngsta stegen jag tagit i mitt liv och mötte spöket. I guess that's one out of two på drygt en vecka. Med ens kändes Göteborg som Ghost Town.

En veckas jobb avklarat och törsten efter helg var större än någonsin. Tog helg redan torsdag eftermiddag rent mentalt eftersom jag bestämt hävdade att fredagen inte räknas. Vid halv tre skyndade jag, efter ett snabbt besök på systemet, hem för att hälla upp två glas vin lagom till att Anna plingade på dörren.



Efter ett tag bar det iväg till Vasastan för att möta upp Annika och Amanda för mat. En härlig risotto samt halva Amandas potatisgratäng var smaskens. Stämningen var på topp och vi tog den med oss till Andra Långgatan för att träffa fler glada ansikten.



Och det gjorde vi också, saknade Maria och hennes fina vänner. Sen kom även Hansson förbi en sväng och jag kände hur rätt det är att vara i Göteborg igen. So far so good...

There's nothing quiet like the feeling when you're listening to a song written by someone you don't know, who you've never met, who somehow manages to describe exactly how you felt at a particular moment in your life.



Läste att det var detta uppträdandet som gjorde att den här låten gick från 46 plats till första plats på the UK single chart på en vecka, och det är inte svårt att förstå varför. Har nu njutit av den här låten säkert 15 gånger i rad på jobbet och får aldrig nog.

Guess she gave you things I didn't give to you
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded that for me it isn't over yet

Spenderade halva natten åt att packa upp saker i lägenheten och hittade detta photo som hängde på National Portrait Gallery när vi var där. Kommer ihåg att jag blev helt betagen av det och blir fortfarande när jag nu ser på det. Är nog ett av de finaste photon jag sett någonsin. Letade länge efter en poster med just detta photo men fick nöja mig med ett vykort som Annika lyckligtvis hittade. När jag hittade det bland ihoppackade papper kände jag att även om jag är tillbaka i Göteborg igen är London fortfarande närvarande, till och med på kylskåpet där Kate nu hänger.

Äntligen fredag och fortfarande ingenting att göra. Så jag lyssnar på det ena sommarprogrammet efter det andra, och det ena är också sämre än just det andra. Så jag går tillbaka till de två bästa sommarpratarna enligt Höglund (intressant twist att referera till sig själv som tredje person), vilka dessutom råkar vara gifta. Jag tar av mig skorna och myser upp mig i kontorsstolen med halvt nedsläckt belysning och bara njuter, samt förundras över hur det är möjligt att spotta ur sig så många visdomsord under en så kort tid. För den som också kanske sitter med lite för lite att göra en fredag som denna kommer här ett litet smakprov:

• Du är en ledstång. Jag vill hålla i dig, för jag är helt ute och cyklar.

• Om du har ett paraply uppstucket i rumpan, öppna det inte.

• Spara dina tårar. Det kommer nog en dag då ingen smörjer din röv med modersmjölk.

Ja tänk på det ni där ute. Nu är det snart lunch och då är dagen snart slut. Dags för after work med gänget och imorgon ska det firas att två av mina favoritsocionomer (och personer över lag) fått jobb. Nu har den lilla guldklutt som vårt gäng utgör av socionomkåren i Göteborg snart brett ut oss över samtliga stadsdelar. Nu tar vi snart över hela stan and fucking rock it alive!

Nu har jag tagit mig samman och ändrat mitt lilla utvandrarna-inspirerande intro från Storbritannien till Göteborg. Kändes lite tungt men det är ju alltid så när ett kapitel är slut. Samtidigt får man tänka på att ett nytt börjar och nu när jag dragit ut huvudet ur röven kommer det nog att bli betydligt mer fab på de plan som inte redan var fab.

I övrigt blir ju bloggen den samma eftersom vi fortsätter att köra London-style i Göteborg. Och dessutom lär jag ju ramla i trappor även i den här stan :)

It's so weird
I was just about to leave here
To say OK, they finally got me.
I give in
Oh I knew there must be something
meant for me out there
I just didn't know where to begin



We stumble in the stairs,
We're in a hurry now
No time to see the last song
With the band
'cause the fireworks have started
and the snowflakes
shape my name
don't say a word now
baby, take my hand

Hemma i staden där jag hör hemma igen. Lite halvkonstig känsla, samtidigt som det på något vis är som om jag aldrig lämnat den från början.



Fredagen avsattes för After Work i klassisk Göteborgs-anda med tapas på La Sombrita. Dit kom även Alex som jag inte sett på ett år så det var skoj. Hon bjöd Amanda på en snus, eller som Alex kallar det "en riktig snus". Whatever that means, tänkte jag och förutsatte att det var Norrlands-språk.



Vidare till Andra Långgatan där vi tog en efterrätt i form av glassdrink på Kellys. I sommarnatten spatserade vi sedan vidare till Kings Head för att möta upp Cathrine. En underbar kväll som blev början på min jakt efter att ta tillbaka den här stan.




Lördag morgon och stålande sol. Åkte och lade oss på klipporna till Sisjön. Subway och fruktsallad till lunch, men Amanda kunde inte låta bli att ta med lite alkohol. Och vi ångrade genast att vi inte hade tänk lika långt.



Flera timmars sol och bad fick mig att förundras över hur sorgligt jag tyckte sista doppet i Loka var innan jag åkte hit. Det finns ju faktiskt sjöar i Göteborg också ;)



Smått rödbrända begav vi oss hem för att ladda upp inför kvällens utgång. Sedan dök de upp en efter en, speciellt härligt var det givetvis att få krama om Tessan igen som jag saknat massor. Vidare ut till Park Lane med danssteg som förde mig till en balkong på Guldheden med ett glas bubbel i handen och Amanda och Annika nånstans i Askim. Tänk så det kan gå när man kör London-style i Gothenburg.



Första helgen i Göteborg (my new boyfriend) var helt underbar och nu är jag uppackad i min egna lägenhet och har jobbat två hela dagar! Life goes on i guess :)

Jaha nu sitter jag här på jobbet och har lunch. Väntar på mina kollegor som är på promenix som jag inte kunde följa med på pga helgens kvarhängande skavsår. Då jag hade lite tid att döda lyssnade jag på Mark Levengoods sommarprogram och fastnade för ett specifikt motto och budskap: "Klaga inte på att det är mörkt, dra ut huvudet ur röven istället." . Efter en period i mitt liv som i alla fall från vissa perspektiv kan betäcknas som aningen mörk och dyster fick jag en sådan där egocentrisk känsla av att det var direkt till mig som Mark sommarpratade. Kom också att tänka på när Mårten säger i Den Bästa Sommaren "Nej nu får det fan i mig vara nog. Förbannade jävla skitvärld". Och lite så är det jag känner just nu faktiskt. Kanske är det inte alls så mörkt runt omkring mig som jag trott, kanske har jag bara haft huvudet i röven i några månader. Men nu får det fan i mig vara nog! :)