Stumble in the Stairs

Den går nånting sånt här:

"The Swedes" som vi kallade oss hamnade på sista plats men det var fan på håret för hade vi bara varit bättre på att läsa Metro hade vi slagit de som kom före oss på "Current Events". Nu är det till att börja läsa nyheter så tar vi revansch nästa måndag, fortsättning följer med andra ord.

Lägg förresten märke till att Annikas glas innehåller cider och inte öl. Cidern är jättekonstig i det här landet, ett tips är att hålla sig till Kopparbergs och Rekorderlig om man är här på besök.

Då vi snabbt insåg att vi nog inte skulle ha råd att käka lunch inne på själva Harrods letade vi upp ett lunchställe utanför. Risotto med parmesan satt fint innan vi begav oss vidare till Hyde Park.

Solen visade sig inte så mycket som vi hade hoppats men tjusigt var det ju ändå så klart.

Nästan som Nangilaja!

Och norrmän hade det visst varit där också. Vi kom också fram till att bland de snålaste presenter man kan ge är en gråsten, som om det skulle vara en ära liksom!

Med trötta fötter begav vi oss hemåt för att hinna med nap time. Ibland har en dagdrivare så mycket att göra att tupplurarna prioriteras bort, inte bra!

Fredagen fortsatte med att vi äntligen fattade hur ugnen fungerade och vi fick äta potatis för första gången sen vi kom hit. Dock verkar det vara glest med Bea-sås i den här stan så vi fick nöja oss med 4-pack dipsåser, gick bra det med. Rödvin och många bra diskussioner slutade i ett besök på ett ställe som vi trånat lite efter under diverse snigelbussturer i Clapham. Stället hette Revolution och när det inte var nån kö och det endast kostade 4 pund att gå in fattade vi ännu mera tycke.

Efter ett antal hårda klubbnätter sen vi kom hit tänkte jag att nu får det bli att ta det lugnt. Den idén sprack rätt fort när vi insåg att det inte fanns nån garderob och Amanda utropade förslaget att "vi kan väl bara lägga jackorna på en av sofforna". Jag insåg att jag inte skulle orka bära på jackan men insåg också att det här antagligen skulle komma att bli kvällen då jag blir av med jackan för tredje gången på tre veckor. En sekund senare hade Amanda dessutom beställt två Vodka Red Bull och redan konstaterat att hon tar de första och jag nästa. Jaja, this is how we do it in London" tänkte jag och bestämde mig för att go with the flow.

Revolution spelade väldigt bra musik, eller ja bra och bra...vi kände igen det! Dock var det inte direkt nåt dansgolv så vi bestämde oss för att skapa ett, och tänk så bra det gick :)

Mycket dansande, fler drinkar och ett asshole senare lyckades jag trotsa alla odds och komma hem med jackan i behåll. Känns som om jag brutit ett mönster av att tappa bort saker, kanska har kommit in i London-tempo nu. Känns bra.

I fredags var en stor dag då jag och Mathilda begav oss till Kennington för att möta upp Amanda och Annika. Men det var inte det som var det stora, det stora var att vi denna dag insåg att det var så pass varmt att vi inte ens behövde ta med oss jackor. Innan har vi haft jackor men vid flera tillfällen tagit dem av oss och känt värmen komma. Denna dag var första dagen då vi hade koftor och kände lättnaden i stegen när vi för första gången 2011 inte släpade på jackor. Som sagt, det var stort.

Vi tog en promenix till Kennington Common och letade omedelbart upp på kartan var närmsta glasshak fanns.

Parken blommar som resten av London!

Gräs har inte synts till i Göteborg sen i oktober 2010, här finns det överallt och ballerinaskorna nästan studsar av lycka när de känner hur mjukt det är under. Okänt underlag för fötter som är trötta på vinterkängor och halka.

Glass blev det till slut och vi njöt i fulla drag. Tror inte jag ätit så mycket glass under hela 2010 som jag hunnit med på de drygt tre veckor jag bott här. Skyller på diverse förkyldningar och att vi som aldrig "har nåt bättre för oss". Dessutom är det galet billigt, en bytta Carte d'Or kan man få för ca 1-2 pund här. Insåg dock att det gått lite till överdrift när vi åt så mycket isglass att vi köpte varsitt 8-pack och gemensamt konstaterade att nu får ingen göra fler matlådor, glassen kommer inte få plats! Gäller ju att prioritera.

Men nu är det dags att skriva lite cv och sen tillbaka till solen och ölen. Tycker de här bilderna symboliserar de senaste tre veckorna väldigt väl. Och det förstår ju vem som helst att varför skulle man vilja ha ett jobb när man kan leva så här!

Efter att vi sagt hejdå kunde jag dessutom inte komma ut ur byggnaden. Hittade en knapp som det stod "press to exit" men insåg en nanosekund innan jag tryckt att den hade med brandlarmet att göra. De fyra öl som jag tänkt köpa förvandlades snabbt till åtta öl.

I vetskapen om att Amanda och Annika lagt alla sina förhoppningar till detta möte begav jag mig genast till Lidl och inhandlade diverse tröstartiklar. När jag kom innanför dörren kom Amanda ut i hallen och frågade direkt "hur gick det?". "Jag har köpt öl, pringles och glass, you figure it out" sa jag. "Ok jag ska bara hämta mina tofflor" sa Amanda och sen blev det öl och frosseri på bakgården.

Idag har jag varit helt matt av tanken på att behöva skriva om mitt cv och mest legat och sovit. Men sen ropade Mathilda att det fanns pizza och öl på bakgården och efter några klunkar kom vi ju fram till, som vi alltid kommer fram till när vi ojat oss ett tag, att det ju bara gått 3 veckor. Mathilda har i alla fall fått jobb så arbetslösheten har ju ändå reducerats med 25 % på 38 Fishponds Road. Till älskade Mathilda säger jag bara Grattis vännen! Men nu får du stå för ölkostnaderna i huset :) Till mig själv Amanda och Annika säger jag som Gareth: "Don't panic darling!".

Nu ska jag gå ner och se vad som händer på nedervåningen, tror att det blir film ikväll.

Än en gång var det bara Amanda och jag som kände oss friska nog att åka på upptäcksfärd men arbetslösa som vi ju också är bestämde vi oss för att hålla oss till de muséer som är gratis. Nu var det dags för Imperial War Museum och vi blev väldigt glada, speciellt efter Ikea-dagen, när vi insåg hur nära det låg.

Vi började med det viktigaste, fika såklart. Och vi insåg senare att det var tur att vi gjorde det för det här muséet tog aldrig slut. De gör helt enkelt allting för stort i den här stan, man orkar ju inte gå igenom och titta på allting.

Det var som en laburint man gick i och på vägen såg vi en dörr som såg spännade ut, vi gick in och jag ångrade mig sekunden efter. Det var som att gå i spökhuset på Liseberg, mörkt och läskigt med känslan av att det kan hoppa fram nånting när som helst. Sen var det en massa läskiga docksoldater som blödde och grejer, jag och Amanda höll om varandra hårt och när vi äntligen kom ut var vi helt slut efter att ha hållt tillbaka minst 5 hjärtattacker var.

Men sen fanns det ju saker att titta på även i dagsljus och vi bestämde oss för att hålla oss till det.

Ja två timmar tog det ungefär, enkel väg alltså. Men fram kom vi och lyckan var total. Det var något surrealistiskt att gå inne på Ikea för man glömde liksom hela tiden bort att vi fortfarande befann oss i London. Det blev som en svensk oas, det kändes nästan som att gå in genom garderoben  och upptäcka Narnia. Det enda som inte var exakt lika dant som i Sverige var att de förutsatte att man ville ha pommes frites till sina köttbullar istället för kokt potatis. Crazy Englishmen tänkte vi men blev glada när vi fick gratis choklad.

Efter diverse kärleksbekymmer kollade vi på Herkules och insåg helt plötsligt ett helt nytt budskap med den filmen. Nu vet vi äntligen vad den filmen vill ha sagt, tänk vad många bottnar Disney har ändå ;) Blir en lång historia att dra här men i stora drag lyder det nåt sånt här: Om Herkules kan förlåta Meg för att ha sålt sin själ till Hades samt hjälpt Hades med att försöka döda honom, borde man väl kunna förlåta i princip vad som helst eller hur? En bra film att se när man vill få sina egna gärningar att se lite mindre ut, allt är ju ändå relativt.

Blev visst lite kryptiskt det här inlägget, men för den som är intresserad kommer jag förklara närmare en annan gång :)

Why does love always feel like a battlefield?

Så sjöng Jordin Sparks och jag insåg att det nog får bli the current soundtrack of my life.

Men sen kom ju värmen både inomhus och utomhus, och kände hur viljan att sätta sig på första flyg hem genast var långt borta. Solbrillerna åkte fram och jag blev så glad över att äntligen få ta fram den vita Monky-kavajen jag inhandlat just för att möta våren i London, och utbrast hjärtligt "jag visste väl att jag skulle få användning för dig kära väl!".

Första fikan på uteservering 2011 och vi kände att det här med jobb är ju inget som måste stressas med...

Sen såg vi till och med krokusar och svenskar som vi är utropade vi snabbt att detta betydde att grillsäsongen är inledd. Det höll dock inte britterna med om när de lite förvirrat titta på oss och förklarade att sånt som grillkol och liknande är en säsongsgrej och ju inte finns i affärerna än. Något stötta åkte vi hem och stekte det vi tänkt grillat men drack ändå öl på vår bakgård av betong. Det här med vikten och innebörden av att grilla är det tydligen bara vi svenskar som förstår.

Bästa jobbet i världen = Dagdrivare

I could do this forever baby.

Ja när vi äntligen kom fram till huset och träffat den indiska gamla tanten, betalat hyror samt skrivit på kontrakt var det till att ge sig ut i mörkret för att inhandla diverse överlevnadsprylar. Det fanns inga kuddar, täcken, kökssaker, badrumssaker eller nånting över huvud taget så det var bara att leta upp nåt ställe som var öppet dygnet runt. Det blev taxi all the way. Vi handlade, handlade och handlade, men det ändrade ju inte det faktum att det inte fanns nån värme i huset!

Efter att ha lottat om rummen fick jag det högt upp, och jag bad en stilla bön om att den lilla värme som fanns skulle stiga, som man ju hört att värme ska göra! Jag och Annika klädde på oss allt vi hade och kröp tätt intill varann för att vi inte skulle skaka sönder sängen. Men när jag äntligen lyckats slumra till i några minuter hör jag ett entoningt tjut nånstans i fjärran. Annika, den modiga kvinnan, tog sig upp i kylan och lyckades hitta källan till ljudet, ett brandlarm vars batteri ville bytas. Hon drog ut batteriet och gick och lade sig igen. Sekunden hon kommit in under täcket tjuter det till igen. Vi tog oss båda upp hand i hand och insåg att vi inte nådde upp till fanskapet tillräckligt för att kunna döda den grundligt. Vi hade bara ett val, att väcka stackars Mathilda som ju är längst i huset (vilket ju i och för sig inte säger så mycket bland oss tre kortisar). Till slut lyckades vi utropa ett gemensamt "Die Motherfucker!!!" och vi gick och lade oss igen. Nu i efterhand ser jag hur sjukt mycket detta påminner om det vänneravsnitt när Pheobe inte får tyst på sitt brandlarm, men i verkligheten är det inte lika roligt som på sitcom vill jag lova! När vi äntligen lagt oss igen börjar Annika snarka och jag känner hur gråten är nära. Jag övervägde om det var värt ljudet för den värme hon ändå tillförde men insåg att jag inte skulle få sova på hela natten och jagade iväg henne till hennes egen säng.

När vi alla kom upp morgonen efter såg vi ut som Rudolf när han kommer ut ur förtältet i Sunes Sommar och hackande utropar "århundradets kallaste natt!". Vi bestämde oss för att klä på oss och hålla oss borta från huset resten av dagen.