Stumble in the Stairs

Den här veckan har varit full av ansträngningar för omväxlings skull, inte utan att man är helt slut och då har man ett bröllop att gå på kvar. Veckan började med massor av jobbsökande på måndagen men på tisdagen kom den verkliga uppoffringen då jag och Amanda vandrade iväg för att få den "training" som vi blivit lurade att betala 255 pund var för. Manual Handling och CPR skulle det vara och detta skulle då öka våra chanser att få jobb. Visserligen inga jobb vi egentligen vill ha men desperationen har ju slagit till för länge sen (Annika söker ju till och med jobb som assistent till busskolechaufförer, säger ju en del eller?). 

Ja vi skulle som sagt komma till en training, när vi kom dit såg jag och Amanda på varann och ställde oss båda samma fråga: Har vi gått fel och hamnat på ett väckelsemöte för en sekt? När man får ställa sig i en ring och hålla om främlingar samtidigt som man tvingas skrika "we are the best team in the world" börjar man ju undra...

Mannen som ledde skiten hette Trevor och var väldigt förtjust i sig själv. Sedan vi kom hit har vi inte gjort annat än springa på en massa manliga egon, samt filosoferat kring de manliga egot som vi aldrig kommer förstå oss på. Inget av dessa egon kan mäta sig med Trevors. Han berättade om hur han varit militär och nästan dött in the army, hur vältränad han varit på den tiden han var livvakt, hur rent det är hemma hos honom, hur bra han kan lyfta saker fast han är över 60 år, hur han räddat livet på sin pappa, hur mycket han betalar för att få sin mamma på det bästa hemmet, vilket fantastisk pappa han är som gladeligen skulle ge sina njurar till sina barn om de bara frågade, och än en gång hur han nästan dött in the army. Som ni förstår tog dessa historier utan någon som helst anknytning till ämnet den största delen av tiden och jag och Amanda tittade oss förvirrat omkring för att se om det var nån som viftat med intresseflaggan.

Det enda jag satt och tänkte hela tiden var två saker: Nr 1. Tack gode gud för att Amanda är för när jag ska återberätta det här kommer ingen tro mig, detta kräver minst ett vittne. Nr 2. När som helst hoppar Annika och Mathilda fram och säger "Haha det här är århundradets practical joke!". Men det kom aldrig.

Ja nu har vi betalat 255 pund, samt spenderat en hel dag på detta och kan inget mer om Manual Handling och CPR än vi kunde innan. Nåt jobb har vi ju inte heller fått men jag var och träffade geniet som fick oss att ta den här "kursen" idag. Kommer dock inte ihåg så mycket av vad han sa för han skelade så mycket att jag fick lägga mycket fokus på att koncentrera mig på vart jag skulle titta nånstans. "Vi får se hur det utvecklas" var väl budskapet ungefär. Det bästa med besöket var att det fanns en TV i väntrummet så nu har jag tittat på TV för första gången på 2 månader. Jag satt som förtrollad och såg samma nyhetsinslag rulla om och om igen, så när jag kom hem kunde jag med enkelhet uppdatera mina vänner om alla nyheter utantill.



Tog den här bilden när vi var på bio för några veckor sedan. Kommer ihåg att vi tyckte det var så skoj för när har vi inte tid att ta en drink liksom? Insåg nu att jag glömt bort bilden men att den tragiskt nog fortfarande är lika aktuell :) Bara att kämpa vidare darlings!

Nu blir det härmning av Marias underbara blogg men när jag såg den här bilden kunde jag bara inte låta bli! Nussinussinuss helt enkelt.

OMG we finally did it! Vi vann quizet på Kings Head! Ok vi vann inte själva quizet men vi vann det vi alltid har varit ute efter sedan det allra första quizet, nämligen en gratis vinflaska för bästa team name. Idag var det vår tur och vår taktik var felfri. De senaste gångerna har vi valt svenska meningar som är så jobbiga för quizuppläsaren att läsa upp att vi tänkt att han i ren trötthet ska ge oss den där jävla vinflaskan. Idag var dagen kommen. Innan han skulle läsa upp vårt namn, som var "En mosbricka med pucko tack!" suckade han djupt och sa "thank you ladies" och sedan fick vi vinflaskan med kommentaren "sorry guys but they are much more attracktive". En vinnande taktik som lönade sig och vi couldn't have cared less för resten av quizet. Vi var vinnarna och ingen kunde få oss att tro nåt annat. Som jag sa då och fortfarande känner "jag hade inte varit gladare om nån erbjudit mig ett jobb just nu".



Bättre än så här blir det inte en måndag kväll!



Fuck the rest of the quiz...



....och skål för fan!



The taste of victory...



And the smell of victory!

Sitter här och försöker vara duktig med att söka jobb när det är superfint väder ute och man bara vill bara ute ute ute. Från fönstret luktar det grillat och på spellistan kommer Aprilhimlen med Håkan. Får alltid en sån speciellt känsla när jag hör den i april...

Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på
En kyss innan du går
En kyss att bygga en dröm på

Egentligen älskar du inte mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag älskar ingen alls
Sånt där är slöseri med tid

Jag var ingen
Du var aprilhimlen

Som jag minns den...
och som jag minns dig...

Påsken 2011 blev inte riktigt som de flesta påskar vi upplevt då det var nytt land, nytt hem, ny familj, nya traditioner och fattigdom närvarande. Men med riktiga vänner är man ju alltid rik, eller hur är det nu man brukar säga? :)



Det började i torsdags med påskpyntet. Här sätter de inte fjädrar i sina påskris så vi raskade till 99p-affären och inhandlade skimrande plastägg. Några fjädrar såg vi fanns i ett kit som man skulle pyssla ihop en hatt utav och kände oss tvingade att köpa den. Påskris utsåg vi en av de risigaste plantorna på bakgården till.



Så här fin blev hatten. Vi fick aldrig någon riktig klarhet i vad man ska ha den till men gissade att påskharen ev ska ha den på sig när han delar ut ägg. Vi återupptäckte även hur mysigt det är att fritidspyssla, kanske ska ta och bli dagisfröken i alla fall...



Även den ökända palmen fick sig ett lyft.



På påskafton blev var det så varmt så vi knappt visste vart vi skulle ta vägen men tog sikte på Camden Market. Stekande värme och massor med folk kanske inte var den bästa kombon men det var ändå trevligt. Dock var detta ännu ett tillfälle som varit betydligt mer njutbart om man haft pengar att köpa för. Vi bestämde att vi får återkomma OM vi nångång får en första lön. Jajemen, det har nu övergått från NÄR till OM gott folk! Lite italiensk glass unnade vi oss i alla fall för glass räknas inte.





Väl hemma och efter en nap eller två var det dags för påskmiddag. Även om alla åt olika saker kom vi överens om att det var supergott. Observera att det är vatten i glasen! Mycket stolta faktiskt.



Sen var det äntligen dags för dagens och påskens höjdpunkt och så här snygg påskhare kom till Fishponds Road med en massa godis. Hatten var ju på också som vi gissat :) Jag visste väl att den där dräkten skulle komma till användning mer än en gång!

Hela veckan hade vi laddat för torsdag på Venn Street efter att ha sett skylten för 2-4-1 cocktails, nu var det fan i mig dags. Solbrända och peppade efter tre dagars ingenting tog vi oss till älskade Clapham och satte oss ute i värmen för att njuta av kvällen. 

I förrgår hände det som inte fick hända. Det som jag frågade de förra hyresgästerna om igen och igen för att försäkra mig om att det inte fanns något skäl till att oroa sig om nätterna. Ändå har jag väl inte helt kunnat förneka möjligheten och i svaga stunder har försvarsmekanismerna, även när de går ihop som ett team, inte helt kunnat tränga bort oron. Katastrofer dyker ofta upp när man minst anar dem och den här gånger var inget undantag. Vi satt i det fina vändret och hade precis ätit samt påskpyntat när Amanda, med all ansträngning för att låta lugn, säger "åh herregud, eh Josefine nu går vi in!". Jag förstår ju vad som hänt men vill ändå inte tro det så i ett sista hopp om att det kanske är nånting annat frågar jag "vaddå, vad är det?". Amanda, smart i en krissituation förstår att det är bäst att säga så lite som möjligt för att inte skapa panik och håller fast vid "nu går vi bara in". Skräcken sätter in och jag utropar lite halft panikslaget "är det en mus?!!" och får tillbaka "ja nu går vi bara in!".


Vår fina bakgård, förevigt befläckad och jag kan inte längre slappna av i mitt eget hem. Inombords bara skriker jag i ren Joey-anda "Why God?! Why?!!".

Här i London är det inte bara sommar utan högsommar, vilket vi dagdrivare har lyxen att kunna ta vara på ordentligt. Sol, öl, grill, bakgården, parken, glass, solbrillor, strandklänningar, solkräm och mat är väl de ord som är mest  relevanta i våra liv just nu. Och här klagas det fan inte!



Det gassar på ordentligt och idag har jag bränt mig. Blev dessutom i princip mordhotad av en galning i parken idag, jaha tänkte jag, då vet vi hur det känns :) Till hennes försvar bad hon om ursäkt när hon insåg att hon hade mordhotat fel personer, det var ju ändå trevligt får man säga. Alltid nåt, som Amanda kör brukar konstatera :)



På bakgården spenderar vi mest tid åt....ja dagdriva som allra mest.



Men en dag tog vi oss faktiskt ut för lite sightseeing och unnade oss en båttur på Themsen. Vi fick se alla de fina broarna men Tower Bridge var givetvis den självklara vinnaren.



And then there it was. Det var som att jag inte kunde tro på att det faktiskt låg där. Jag placerade in samtliga Tudors-karaktärer i min fantasi och bara njöt. Ändå tycktes det som något av en saga och jag kunde inte låta bli att viska till Annika "menar de att de verkligen har gått runt här på riktigt?" och Annika svarade leende "ja, på riktigt, this is it".



Nu har Annika också sett sista avsnittet av Tudors så nu kommer det inte dröja länge förrän det äntligen är dags för en visit. Uppmuntrar mina kära vänner att ha framförhållning vad gäller snacks, för det här kommer inte gå fort.



Sen fick vi vårt första fina besök i form av underbara Maria som kom och stannade i ett par dagar. Dum som jag var tog jag inga kort förutom detta på puben, men mycket skoj hann vi med även om det var alldeles för kort. Massor med lösgodis, öl, ostbricka, sol, pubquiz, långa pratstunder och skratt gick allt för snabbt förbi. Tror även att Gud var på rethumör för sjuk blev jag också mitt i besöket. Är glad att det inte blev på allvar förrän den efterlängtade gästen skulle bege sig hemåt. I avskedet blev många Astrid Lindgren-referenser passande, men bara ett är passande just nu: "Hon fattas mig!".



Sen hände sensationen att vi lyckades hitta tändvätska och vi kunde äntligen sätta igång och grilla, or so we thought. Se bara vad glad och förväntansfull man kan se ut när man är lyckligt ovetande om vad som komma skall.



Det var nånstans här det började gå utför. Brikettjävlarna tog ju inte eld och jag började plötligt förstå varför mamma har på en halv flaska tändvätska när det grillas hemms hos oss. Fiasko blev det och det var bara att ta fram stekpannan. Vi gick sedan idag och köpte annan kol samt firelighters men det gick ändå inte. Bara att ta fram stekpannan en andra gång och vi var osäkra på om våra sinnen klarade av fler nederlag. Sen ropar plötligt Mathilda till att det var jättevarm över grillen och att det nu fanns glöd. Detta så klart när vi alla redan ätit upp. Uppenbarligen straffas den som är otålig. Imorgon blir det tredje gången gilt och då ska årets första grillning vara ett faktum. Fortsättning följer.

Ja nu har jag banne mig gått för länge i "skabb/sjuk-utrustning" för jag kom just på mig själv att längta efter att raka benen. Bättre blir det ju inte heller av att ligga och titta på Tudors där alla har balklänningar och perfekt lockigt hår. Om mitt hår i nuläget skulle börja se lite lockigt ut beror det endast på att det blivit så fett att det fastnat i diverse olika riktningar. Nej nu får det vara slut på snor och annat slem, jag efterlyser glamour!

Hörde att mamma har vinterkräksjukan och då är det inte mycket som är bra i världen. Men i ett försök att lindra kan jag nu meddela att jag äntligen, efter veckors letande, lyckats hitta "Loch Ness-avsnittet" av South Park. Det är mitt och mammas avsnitt och har vart ett internskämt nu i flera år.
Här är det i alla fall Mammi, se och njut!


http://spfreak.com/left_nav/seasons/season3/episode34.html

Här sitter man och berättar för en av sina bästa vänner att man gjort bort sig totalt och sårat nån man minst av alla ville såra. Och vad är det första hon säger jo "Jag önskar jag var där nu så jag kunde krama om dig!". När jag svarar att jag nog inte förtjänar så många kramar just nu säger hon bara "Det spelar ingen roll vad du gör, du är alltid my nr one".

Kunde inte låta bli att tänka på ett citat från Sex and the City när Carrie berättat för Aidan att hon varit otrogen och hon i sista scenen säger "It's rare to find someone who will love you no matter what, I was lucky to find three".

Tidigare idag sa han som jag sårat "du kan väl inte seriöst tro att kärleken är villkorslös?". Då svarade jag att "det tror jag visst att den kan vara". Hade han frågat min nu hade jag sagt "det vet jag att den kan vara".

Här sitter jag och pratar med my long lost love på skype. Gardinerna är fördragna, jag är sjuk så jag har flanellpyjamasen som mormor köpte i julklapp på mig. Jag har världens största godisskål bredvid mig i sängen och då händer det plötsligt: Mitt uppe i mitt bölande hör jag hur det från Amandas rum skrålar ut "Love hurts, love scars...." och jag inser plötsligt hur sjukt komiskt detta skulle vara om det var en film. Likheterna med öppningsscenen i Bridget Jones är många och mitt bölande övergick till ett tragiskt litet fnitter över mitt eget liv. Inte helt olikt Sally i När Harry Mötte Sally om det är nån som minns hur hon skrattar och gråter samtidigt. Sånt är livet när man inte vet om man ska skratta eller gråta så det får bli ett mellanting. Det som är skönt är att jag i alla fall inte är "All ny my self" här i London så länge jag har mina underbara sambos. Får nog gå och ta mig ett glas vin med dem och kolla på Pearl Harbour som Amanda väntat på hela dan.

Måste bara meddela omvärlden att det svenska gänget inte kom sist i går på pubquizet! Jag kan knappt tro att det är sant. Kanske hade nåt att göra med att fantastiska Maria är och hälsar på :) Aldrig har ett näst-sista-plats känts mer som en seger! Nu är noh mamma stolt som sist sa "kom inte sist nu igen, det är ju pinsamt när du har en mamma som är lärare". Hon ska nog få se att det inte är så lätt när hon kommer och hälsar på :)

Ja nu var det äntligen dags! Sist Notting Hill inplanerades hamnade jag i sjukdom och kunde inte följa med, lagom till st patricks day! Men nu var det min tur och laddad som en igel var jag!

Ibland kan den "Höglundska besattheten" vara rätt påfrestande för folk runt omkring, men ibland kan den också vara till nytta för folk runt omkring. Den här dagen var den nog till både och.



Pappas Zappa-besatthet var faktiskt oss till nytta då han tipsade om att Diva Zappa (som dessutom vår älskade hund är döpt efter, ja jag vet) skulle ha en konsutställning på ett franskt café i Soho. Dagdrivarna har ju aldrig nåt bättre för sig så vi tänkte, what the hell och i och med att National Gallery också ligger i Soho ville vi slå två flugor i en smäll.



När vi kom fram och såg skyltfönstret var det första vi tänkte "fuck konst, fika!!!!". Kvinnan som ägde stället blev som vår mamma/mormor och känslan var rätt skön när vi är så långt borta från orginalen. Hon är också den första som någonsin sagt att jag ser svensk ut, hon klappade mig på kinden och sa att jag hade "the swedish happy look". Klassar det som en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. Dock förutsatte hon att alla svenskar älskar senap och hällde en liten sjö på min sallad, men whatever det var ju kakorna som var grejen!



Amanda körde på stort och pekade på en kaka som verkade vara en mix av många olika sorters kakor. Man fick lite känslan av att den som bakat den inte riktigt kunnat bestämma sig för vad som skulle bakas. Det var wienerbrödsbotten med mousse och grädde, samt bär och en bakelse ovanpå själva tårtan som även den var fylld med grädde. Såna kakor såg man sällan på fikat i Biskopsgården, eller vad säger du Mia? ;)


Utställning var faktiskt bra och väldigt häftigt eftersom hon hade sytt direkt i canvas. Det stod även lite roliga saker skrivna på väggarna, vi gillade den här.



För den som inte ser så bra, typ mamma, står det "The eye soft and wet. The eye sees everything. Except who it was that killed Kennedy. I think this happened during a blink."


Här kommer även ett litet kollage av utställningen "Bruce", dedicated to pappa off course.









Sen bar det av till National Gallery men på nåt vis råkade vi hamna på National Portrait Gallery istället och det var ju en jävla tur för av en händelse hade de en Tudors-utställning där! Jag kände benen svagt vika sig under mig när jag förstod att de där bilderna jag googlat upp skulle hänga i orginal mitt framför mig. Pissigt som det ibland är på muséer fick man inte ta några kort men OMG vilka tavlor! När den mest kända tavlan på Anne Boleyn uppenbarade sig för mig kände jag historiens vindslag och kunde inte göra annat än bara stå och stirra i en evighet. Om det är nån som missat det var det ungefär här som den "Höglundska besattheten" blev något påfrestande för mina kära vänner som nog ville gå igenom bilderna lite snabbare än denna Turdors-fantast.



Nu ska jag bara försöka övertala mina föräldrar att åka till Hever Castle när de kommer och hälsar på, det var ju där hon växte upp!