Stumble in the Stairs

Ja nu har jag kommit så långt i mitt South Park-tittande att jag hittat pappas bästa avsnitt också. När du äntligen lyckas lyda din ofta förvånande kloka dotter och tar en paus i allt jobbande kan detta avsnitt vara av perfekt längd. Watch and enjoy pappilon ;)

http://spfreak.com/left_nav/seasons/season2/episode23.html

Herre min gud jag var just inne på en persons facebook-sida som är vän med en bekant till mig och jag tror inte att nån skulle kunna hitta en tråkigare sida om man så gjorde det till sitt livsuppdrag. På Arts and Entertainment har människan skrivit "faktaböcker" och på Activities and Interests står det "Strosa i naturen", plus världens tråkigaste bilder och den wallpost som var mest happening var "Glad Påsk!", endast för att det fanns ett utropstecken med. På relationshipstatus står det inte helt oväntat "married". Ett sånt där tillfälle som nåt är så okristligt tråkigt att det blir djävulskt roligt. Nån som kan hitta en tråkigare facebook-sida? I dare you folks!

Sjuk och eländig såg jag norrlandsligan komma men också gå igen, ut för att dricka färgglada drinkar skulle de visst. Snygga och fräsha var de, själv var jag helt slut av flera timmars feberfrossa på tuben. "Ja men ha så fucking jävla kul då!" sa jag men gav dem ändå en kram så att de inte skulle tro att jag är fullt så ond som jag kan tyckas när jag är sjuk. Jag vill ju också dricka drinkar och ta på mig fina nya kläder, blev så deprimerad att jag sjönk till den lägsta nivån man någonsin kan sjunka. Ja jag vet knappt om jag törs skriva det här för jag vill ju inte att ni som fortfarande tycker om mig ska få svårt att se mig i ögonen igen. Men jag är nog för sjuk för att ljuga så här kommer det fasansfulla erkännandet: Jag stal Amandas sista glass från frysen. Nu är det sagt, hoppas hon är så full att hon inte märker nåt innan jag hunnit köpa en ny, oddsen är ändå rätt goda :)

Den här kvällen är nog den första kvällen som jag är helt själv i huset. Amanda är som sagt i väg med norrlandsligan, Annika är och lyxar sig med sin mamma, och Mathilda har stuckit till en sjuksköterska för att äta. Men plötsligt öppnade sig pärleporten när jag såg att min älskade Alicia var inne på skype och ett tre timmars samtal kändes som vanligt som 10 minuter. Har inte pratat med henne på 2 månader men det gör ingen skillnad, det är det som är riktig vänskap och det är den sorten som håller. Så själv i huset för första gången och kommer sanneligen vara många gånger till, men ensam är man aldrig med så fina vänner som hon. Efter några timmars ältande om det manliga egot samt upprepande konstateranden över hur det är helt omöjligt att förstå hur de tänker, kom vi båda fram till samma hopplösa önskan som vi alltid gör och därför har varit vår låt i flera år nu: "Damn! I wish I was a lesbian, so I could fall in love with you..."



Hittade den här gamla bilden från nyår 2007 och tro det eller ej men detta är inte konstlat, this is just how we role!

Ja det verkar inte bättre, man kan försöka förneka men tillslut måste man erkänna att det är ett faktum: Jag längtar hem!

Det här har växt i mig
Åh, så länge nu
Regnmoln brukade jaga mig
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Ja men det är ju det jag vill göra, jaga morgonen längs Kungsportsavenyn och åka spårvagn upp till ljuva himlen. Jag har funderat på det här och ändå bestämt mig för att jag nog ändå inte är en person som tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan, som ambivalenterna Kihlén och Cathrine, väljer de en sak skulle de alltid ha valt de andra. Jag romantiserar nog mest, jo romantisera är jag ju bra på. Men just nu tror jag mer att det handlar om ren och skär hemlängtan, Göteborg med alla människor det involverar.

Eftersom jag inte kan använda min organiserade sida i jobbet för tillfället eftersom jag inte har nåt, har jag härmed gjort en lista över det jag saknar allra mest med Göteborg:

• Mina vänner
• Att ha en fast inkomst
• Att ha ett jobb som man är utbildad för
• Kontorstider!
• Att ringa myndigheter och faktiskt förstå vad de säger
• Lunchen på jobbet på fredagar. Man äter lätt för man måste ju vara hungrig på After Worken.
• Den första klunken av ölen man längtat efter hela veckan och man vet att det bästa med helgen fortfarande är kvar.
• Spontanhandla
• Att ha ett kök som inte får det att vända sig i magen
• Göteborska
• Andra Långgatan
• Att köpa hem saker till sitt hem och sedan känna att det faktiskt blev just då där bra som man tänkt sig.
• Att laga mat för mina snälla vänner som alltid (oavsett om de tycker det eller ej) säger att det är gott och tar om igen.
• Cheddar och ruccola-mackan på Condeco
• Att diskutera politik i ren socionomanda
• Att ha mer än ett set av lakan att kunna byta med
• Att kunna tumla tvätt
• Att promenera i Majorna
• Chailatten på Espresso House
• Känslan av när man går av tåget på Centralen och är lite surmulen för att det är trist att åka tåg, men så kommer man ut på Drottningstorget och ser spårvagnarna. Då infinner sig den där känslan av att man kommit hem och man undrar plötsligt varför man åkte iväg från första början.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, eller jo lite kanske...

Kunde känna förväntningarna i luften när jag vaknade på torsdag morgon. Upp och hoppa för att åka till Liverpool Street och hämta upp Kihlén som lyckligtvis kom på besök. Speedad och överpeppad mötte hos oss med kramar och utropade fort "Nu jävlar shoppar vi tjejer!" och så blev det också. Anna mötte också äkta kärlek vid första ögonkastet inne på Selfridges i from av en Mulberry-väska för ynka 800 pund. Mer Kihlén än så blir det liksom inte :) Jag har nu lovat att vakta denna lilla beauty tills Anna kan komma tillbaka i sommar och hälsa på den.





Efter shoppingen bestämde vi oss för att, hur jobbigt det än verkade, ändå ta oss till Westminister Abbey för att kolla läget. På vägen var staden kantad med flaggor och vi kände hur gåshuden började infinna sig.



Det var så fint att vi blev nervösa för morgondagen för vi förstod ju nu hur sjukt stort det här är. Vi kunde konstatera att var är på exakt rätt plats vid rätt tidpunkt för en gångs skull.



Och som vi sett på TV så kampades det för fullt.





Väl hemma blev det mat och vin för att fira att vår älskade gäst anlänt till huset. Vi bestämde oss för att dra i väg till Gigulum för ett, högst två, glas vin. Vi skulle ju upp tidigt för the big day så det fick bli väldigt lugnt, or so we thought....



Ja nånstans spårade det ur, antagligen ungefär här, och jag hamnade på promenad hem själv från Balham för att komma hem till insikten att bachelor nr whatever "sover" i min älskade grannes rum.



Morgonen efter förundrade vi oss över hur det kunde bli sånt röj när vi ju faktiskt hade hållt oss till två glas vin var. "Jo men vi drack ju en flaska var på bakgården innan vi gick" konstaterade Annika då och poletten trillade ner. Vi bestämde oss för att man aldrig ska säga "ikväll får det bli väldigt lugnt" för det är endast ett tecken på att det kommer resultera i motsatsen. Must remember that one.



Jaha upp kom vi i alla fall på något sätt och vi började vallvärden till Hyde Park. Väl framme inhandlade vi flaggor och insåg att det sedan bara var att följa strömmen.



Picknick framför storbildsskärmarna och intågandet började. Vi såg aldrig när Viktora och Daniel kom så vi ljublade lite åt Norges kung och drottning istället. Lite skamfullt jag vet, men man får ju ta det som erbjuds.





Och picknick är ett begrepp vi tar på allvar. Massa kakor, bauetter, chips och framförallt Champagne hade vi laddat upp med.



Så här exalterade ser man ut när man ska titta på kungligt bröllop.



Ett tillfälle då det är befogat att ha crazy eyes.



120000 människor sa de att det var i Hyde Park vid detta tillfälle. Insåg att det är som om hela Örebro skulle samlas på ett och samma ställe.



Sen kom det två stycken "I will" och....



....det var dags att korka upp champagnen och vifta för fullt



Skål för fan!



To the happy couple!



Fortfarande trötta från dagen innan kom vi hem och bestämde att det var dags för nap time. Med nya tag tändes grillen och nya vinflaskor öppnades för nu skulle det ju dansas.



Hurra för den nya prinsessan!



På lördagen blev det indisk lunch och sedan upp på stan för ännu mera shopping, samt var Anna tvungen att säga hejdå till sin nyfunna kärlek en sista gång, tårdrypande värre. Framåt kvällen insåg vi att det ju var Valborgsmässoafton och gav oss på ett försök till att sjunga Vintern Rasat men jag blev djupt besviken på mitt sällskaps dåliga textkunnighet. Sämst av alla var Amanda och smeknamnet "the obviously adopted one" fick ett stort O i Obviously. Det bar sedan av till Camden för festligheter och vi hamnade på ett ställe som påminde lite smått om ett högstadiedisko.



Nere i en källare och med balonger i taket, men skoj var det!



Tre dagars hårt firande har gjort oss aningen möra men också fyllda med energi från besöket. Anna hade ju bokat flyg hem ca 7 på morgonen så det var bara för Kihlén att åka direkt från klubben till flygplatsen. Sjukt imponerad att hon kom med flyget, hatten av darling! Det trista är bara att jag saknar er alla ännu mer nu när ni hälsar på en efter en, måste bli kvitt den här hemlängtan nu en gång för alla. En superrolig helg var det i alla fall och nu blir det snart besök från de norra bräddgraderna, dags för socionomfest alla Norrland!

Den här veckan har varit full av ansträngningar för omväxlings skull, inte utan att man är helt slut och då har man ett bröllop att gå på kvar. Veckan började med massor av jobbsökande på måndagen men på tisdagen kom den verkliga uppoffringen då jag och Amanda vandrade iväg för att få den "training" som vi blivit lurade att betala 255 pund var för. Manual Handling och CPR skulle det vara och detta skulle då öka våra chanser att få jobb. Visserligen inga jobb vi egentligen vill ha men desperationen har ju slagit till för länge sen (Annika söker ju till och med jobb som assistent till busskolechaufförer, säger ju en del eller?). 

Ja vi skulle som sagt komma till en training, när vi kom dit såg jag och Amanda på varann och ställde oss båda samma fråga: Har vi gått fel och hamnat på ett väckelsemöte för en sekt? När man får ställa sig i en ring och hålla om främlingar samtidigt som man tvingas skrika "we are the best team in the world" börjar man ju undra...

Mannen som ledde skiten hette Trevor och var väldigt förtjust i sig själv. Sedan vi kom hit har vi inte gjort annat än springa på en massa manliga egon, samt filosoferat kring de manliga egot som vi aldrig kommer förstå oss på. Inget av dessa egon kan mäta sig med Trevors. Han berättade om hur han varit militär och nästan dött in the army, hur vältränad han varit på den tiden han var livvakt, hur rent det är hemma hos honom, hur bra han kan lyfta saker fast han är över 60 år, hur han räddat livet på sin pappa, hur mycket han betalar för att få sin mamma på det bästa hemmet, vilket fantastisk pappa han är som gladeligen skulle ge sina njurar till sina barn om de bara frågade, och än en gång hur han nästan dött in the army. Som ni förstår tog dessa historier utan någon som helst anknytning till ämnet den största delen av tiden och jag och Amanda tittade oss förvirrat omkring för att se om det var nån som viftat med intresseflaggan.

Det enda jag satt och tänkte hela tiden var två saker: Nr 1. Tack gode gud för att Amanda är för när jag ska återberätta det här kommer ingen tro mig, detta kräver minst ett vittne. Nr 2. När som helst hoppar Annika och Mathilda fram och säger "Haha det här är århundradets practical joke!". Men det kom aldrig.

Ja nu har vi betalat 255 pund, samt spenderat en hel dag på detta och kan inget mer om Manual Handling och CPR än vi kunde innan. Nåt jobb har vi ju inte heller fått men jag var och träffade geniet som fick oss att ta den här "kursen" idag. Kommer dock inte ihåg så mycket av vad han sa för han skelade så mycket att jag fick lägga mycket fokus på att koncentrera mig på vart jag skulle titta nånstans. "Vi får se hur det utvecklas" var väl budskapet ungefär. Det bästa med besöket var att det fanns en TV i väntrummet så nu har jag tittat på TV för första gången på 2 månader. Jag satt som förtrollad och såg samma nyhetsinslag rulla om och om igen, så när jag kom hem kunde jag med enkelhet uppdatera mina vänner om alla nyheter utantill.



Tog den här bilden när vi var på bio för några veckor sedan. Kommer ihåg att vi tyckte det var så skoj för när har vi inte tid att ta en drink liksom? Insåg nu att jag glömt bort bilden men att den tragiskt nog fortfarande är lika aktuell :) Bara att kämpa vidare darlings!

Nu blir det härmning av Marias underbara blogg men när jag såg den här bilden kunde jag bara inte låta bli! Nussinussinuss helt enkelt.

OMG we finally did it! Vi vann quizet på Kings Head! Ok vi vann inte själva quizet men vi vann det vi alltid har varit ute efter sedan det allra första quizet, nämligen en gratis vinflaska för bästa team name. Idag var det vår tur och vår taktik var felfri. De senaste gångerna har vi valt svenska meningar som är så jobbiga för quizuppläsaren att läsa upp att vi tänkt att han i ren trötthet ska ge oss den där jävla vinflaskan. Idag var dagen kommen. Innan han skulle läsa upp vårt namn, som var "En mosbricka med pucko tack!" suckade han djupt och sa "thank you ladies" och sedan fick vi vinflaskan med kommentaren "sorry guys but they are much more attracktive". En vinnande taktik som lönade sig och vi couldn't have cared less för resten av quizet. Vi var vinnarna och ingen kunde få oss att tro nåt annat. Som jag sa då och fortfarande känner "jag hade inte varit gladare om nån erbjudit mig ett jobb just nu".



Bättre än så här blir det inte en måndag kväll!



Fuck the rest of the quiz...



....och skål för fan!



The taste of victory...



And the smell of victory!

Sitter här och försöker vara duktig med att söka jobb när det är superfint väder ute och man bara vill bara ute ute ute. Från fönstret luktar det grillat och på spellistan kommer Aprilhimlen med Håkan. Får alltid en sån speciellt känsla när jag hör den i april...

Ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på
En kyss innan du går
En kyss att bygga en dröm på

Egentligen älskar du inte mig
Och egentligen
är det okej med mig
För jag älskar ingen alls
Sånt där är slöseri med tid

Jag var ingen
Du var aprilhimlen

Som jag minns den...
och som jag minns dig...

Påsken 2011 blev inte riktigt som de flesta påskar vi upplevt då det var nytt land, nytt hem, ny familj, nya traditioner och fattigdom närvarande. Men med riktiga vänner är man ju alltid rik, eller hur är det nu man brukar säga? :)



Det började i torsdags med påskpyntet. Här sätter de inte fjädrar i sina påskris så vi raskade till 99p-affären och inhandlade skimrande plastägg. Några fjädrar såg vi fanns i ett kit som man skulle pyssla ihop en hatt utav och kände oss tvingade att köpa den. Påskris utsåg vi en av de risigaste plantorna på bakgården till.



Så här fin blev hatten. Vi fick aldrig någon riktig klarhet i vad man ska ha den till men gissade att påskharen ev ska ha den på sig när han delar ut ägg. Vi återupptäckte även hur mysigt det är att fritidspyssla, kanske ska ta och bli dagisfröken i alla fall...



Även den ökända palmen fick sig ett lyft.



På påskafton blev var det så varmt så vi knappt visste vart vi skulle ta vägen men tog sikte på Camden Market. Stekande värme och massor med folk kanske inte var den bästa kombon men det var ändå trevligt. Dock var detta ännu ett tillfälle som varit betydligt mer njutbart om man haft pengar att köpa för. Vi bestämde att vi får återkomma OM vi nångång får en första lön. Jajemen, det har nu övergått från NÄR till OM gott folk! Lite italiensk glass unnade vi oss i alla fall för glass räknas inte.





Väl hemma och efter en nap eller två var det dags för påskmiddag. Även om alla åt olika saker kom vi överens om att det var supergott. Observera att det är vatten i glasen! Mycket stolta faktiskt.



Sen var det äntligen dags för dagens och påskens höjdpunkt och så här snygg påskhare kom till Fishponds Road med en massa godis. Hatten var ju på också som vi gissat :) Jag visste väl att den där dräkten skulle komma till användning mer än en gång!

Hela veckan hade vi laddat för torsdag på Venn Street efter att ha sett skylten för 2-4-1 cocktails, nu var det fan i mig dags. Solbrända och peppade efter tre dagars ingenting tog vi oss till älskade Clapham och satte oss ute i värmen för att njuta av kvällen. 

I förrgår hände det som inte fick hända. Det som jag frågade de förra hyresgästerna om igen och igen för att försäkra mig om att det inte fanns något skäl till att oroa sig om nätterna. Ändå har jag väl inte helt kunnat förneka möjligheten och i svaga stunder har försvarsmekanismerna, även när de går ihop som ett team, inte helt kunnat tränga bort oron. Katastrofer dyker ofta upp när man minst anar dem och den här gånger var inget undantag. Vi satt i det fina vändret och hade precis ätit samt påskpyntat när Amanda, med all ansträngning för att låta lugn, säger "åh herregud, eh Josefine nu går vi in!". Jag förstår ju vad som hänt men vill ändå inte tro det så i ett sista hopp om att det kanske är nånting annat frågar jag "vaddå, vad är det?". Amanda, smart i en krissituation förstår att det är bäst att säga så lite som möjligt för att inte skapa panik och håller fast vid "nu går vi bara in". Skräcken sätter in och jag utropar lite halft panikslaget "är det en mus?!!" och får tillbaka "ja nu går vi bara in!".


Vår fina bakgård, förevigt befläckad och jag kan inte längre slappna av i mitt eget hem. Inombords bara skriker jag i ren Joey-anda "Why God?! Why?!!".

Här i London är det inte bara sommar utan högsommar, vilket vi dagdrivare har lyxen att kunna ta vara på ordentligt. Sol, öl, grill, bakgården, parken, glass, solbrillor, strandklänningar, solkräm och mat är väl de ord som är mest  relevanta i våra liv just nu. Och här klagas det fan inte!



Det gassar på ordentligt och idag har jag bränt mig. Blev dessutom i princip mordhotad av en galning i parken idag, jaha tänkte jag, då vet vi hur det känns :) Till hennes försvar bad hon om ursäkt när hon insåg att hon hade mordhotat fel personer, det var ju ändå trevligt får man säga. Alltid nåt, som Amanda kör brukar konstatera :)



På bakgården spenderar vi mest tid åt....ja dagdriva som allra mest.



Men en dag tog vi oss faktiskt ut för lite sightseeing och unnade oss en båttur på Themsen. Vi fick se alla de fina broarna men Tower Bridge var givetvis den självklara vinnaren.



And then there it was. Det var som att jag inte kunde tro på att det faktiskt låg där. Jag placerade in samtliga Tudors-karaktärer i min fantasi och bara njöt. Ändå tycktes det som något av en saga och jag kunde inte låta bli att viska till Annika "menar de att de verkligen har gått runt här på riktigt?" och Annika svarade leende "ja, på riktigt, this is it".



Nu har Annika också sett sista avsnittet av Tudors så nu kommer det inte dröja länge förrän det äntligen är dags för en visit. Uppmuntrar mina kära vänner att ha framförhållning vad gäller snacks, för det här kommer inte gå fort.



Sen fick vi vårt första fina besök i form av underbara Maria som kom och stannade i ett par dagar. Dum som jag var tog jag inga kort förutom detta på puben, men mycket skoj hann vi med även om det var alldeles för kort. Massor med lösgodis, öl, ostbricka, sol, pubquiz, långa pratstunder och skratt gick allt för snabbt förbi. Tror även att Gud var på rethumör för sjuk blev jag också mitt i besöket. Är glad att det inte blev på allvar förrän den efterlängtade gästen skulle bege sig hemåt. I avskedet blev många Astrid Lindgren-referenser passande, men bara ett är passande just nu: "Hon fattas mig!".



Sen hände sensationen att vi lyckades hitta tändvätska och vi kunde äntligen sätta igång och grilla, or so we thought. Se bara vad glad och förväntansfull man kan se ut när man är lyckligt ovetande om vad som komma skall.



Det var nånstans här det började gå utför. Brikettjävlarna tog ju inte eld och jag började plötligt förstå varför mamma har på en halv flaska tändvätska när det grillas hemms hos oss. Fiasko blev det och det var bara att ta fram stekpannan. Vi gick sedan idag och köpte annan kol samt firelighters men det gick ändå inte. Bara att ta fram stekpannan en andra gång och vi var osäkra på om våra sinnen klarade av fler nederlag. Sen ropar plötligt Mathilda till att det var jättevarm över grillen och att det nu fanns glöd. Detta så klart när vi alla redan ätit upp. Uppenbarligen straffas den som är otålig. Imorgon blir det tredje gången gilt och då ska årets första grillning vara ett faktum. Fortsättning följer.

Ja nu har jag banne mig gått för länge i "skabb/sjuk-utrustning" för jag kom just på mig själv att längta efter att raka benen. Bättre blir det ju inte heller av att ligga och titta på Tudors där alla har balklänningar och perfekt lockigt hår. Om mitt hår i nuläget skulle börja se lite lockigt ut beror det endast på att det blivit så fett att det fastnat i diverse olika riktningar. Nej nu får det vara slut på snor och annat slem, jag efterlyser glamour!

Hörde att mamma har vinterkräksjukan och då är det inte mycket som är bra i världen. Men i ett försök att lindra kan jag nu meddela att jag äntligen, efter veckors letande, lyckats hitta "Loch Ness-avsnittet" av South Park. Det är mitt och mammas avsnitt och har vart ett internskämt nu i flera år.
Här är det i alla fall Mammi, se och njut!


http://spfreak.com/left_nav/seasons/season3/episode34.html

Här sitter man och berättar för en av sina bästa vänner att man gjort bort sig totalt och sårat nån man minst av alla ville såra. Och vad är det första hon säger jo "Jag önskar jag var där nu så jag kunde krama om dig!". När jag svarar att jag nog inte förtjänar så många kramar just nu säger hon bara "Det spelar ingen roll vad du gör, du är alltid my nr one".

Kunde inte låta bli att tänka på ett citat från Sex and the City när Carrie berättat för Aidan att hon varit otrogen och hon i sista scenen säger "It's rare to find someone who will love you no matter what, I was lucky to find three".

Tidigare idag sa han som jag sårat "du kan väl inte seriöst tro att kärleken är villkorslös?". Då svarade jag att "det tror jag visst att den kan vara". Hade han frågat min nu hade jag sagt "det vet jag att den kan vara".

Här sitter jag och pratar med my long lost love på skype. Gardinerna är fördragna, jag är sjuk så jag har flanellpyjamasen som mormor köpte i julklapp på mig. Jag har världens största godisskål bredvid mig i sängen och då händer det plötsligt: Mitt uppe i mitt bölande hör jag hur det från Amandas rum skrålar ut "Love hurts, love scars...." och jag inser plötsligt hur sjukt komiskt detta skulle vara om det var en film. Likheterna med öppningsscenen i Bridget Jones är många och mitt bölande övergick till ett tragiskt litet fnitter över mitt eget liv. Inte helt olikt Sally i När Harry Mötte Sally om det är nån som minns hur hon skrattar och gråter samtidigt. Sånt är livet när man inte vet om man ska skratta eller gråta så det får bli ett mellanting. Det som är skönt är att jag i alla fall inte är "All ny my self" här i London så länge jag har mina underbara sambos. Får nog gå och ta mig ett glas vin med dem och kolla på Pearl Harbour som Amanda väntat på hela dan.

Måste bara meddela omvärlden att det svenska gänget inte kom sist i går på pubquizet! Jag kan knappt tro att det är sant. Kanske hade nåt att göra med att fantastiska Maria är och hälsar på :) Aldrig har ett näst-sista-plats känts mer som en seger! Nu är noh mamma stolt som sist sa "kom inte sist nu igen, det är ju pinsamt när du har en mamma som är lärare". Hon ska nog få se att det inte är så lätt när hon kommer och hälsar på :)

Ja nu var det äntligen dags! Sist Notting Hill inplanerades hamnade jag i sjukdom och kunde inte följa med, lagom till st patricks day! Men nu var det min tur och laddad som en igel var jag!