Stumble in the Stairs

Ja men nån gång ska man väl ha tur också. Kanske är så att det här huset bär med sig just tur. Vi hade ju också sån otrolig tur när vi fick det här huset på en räkmacka från en dag till en annan, eller snarare inom loppet av 5 minuter. Att det sedan ledde till ett krossat hjärta eller två och att mitt livs största misstag hände i just det här huset, det kan ju faktiskt inte huset hjälpa ;)

Lade i dag ut en annons och ett par timmar senare hade vi 4 jättegulliga tjejer här och sa att de ville hyra. Mathilda pratade med Joya som för en gångs skull inte krånglade och helt plötsligt var ett av de största tyngderna lättade från axlarna. Lite får man känslan som Mathilda uttryckte "kan det verkligen gå så här lätt? Man får känslan av att det är meant to be, som att nånting stort är på gång!". Jo kanske är det så, time will tell.



När det blir verkligtså här, att vi verkligen ska hem snart, får jag ändå en liten klump i magen. Kunde inte hjälpa att  tänka på hur surrealistiskt det är att, trots att vi varit dagdrivare ocg egentligen inte gjort nånting på tre månader, har det hänt så otroligt mycket i det här huset...i alla fall med mig och mitt liv. Kanske är det just att inte göra nånting som leder till de stora insikterna. Herrejävlar vad pretantiöst det blev nu, men som jag sagt åt det mesta sedan jag flyttade hit: What the fuck!

Lämnad ensam i huset på 38 Fishponds Road är jag också lämnad mycket tid att fundera och grubbla. Jag har nog sett på det mesta som hänt den senaste tiden från alla perspektiv som är möjliga, men fortfarande vet jag ingenting. Inga förklaringar, ingen logik, inga svar. Hoppas på att få mer klarhet genom att komma hem och möta allt jag lämnade... eller snarare flydde ifrån. Har dock en känsla av att lärdomen det är meningen att jag ska dra av det här är att det inte alltid finns svar...men jag hoppas fortfarande. Tills dess lyssnar jag på Joni Mitchell konstant, antar att det är den enda kärlek jag vet är helt äkta just nu ;)

I've looked at life from both sides now and I realize, I really don't know clouds, love or life at all.



Bows and flows of angel hair and ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere, i've looked at clouds that way
But now they only block the sun, they rain and snow on everyone
So many things i would have done but clouds got in my way

I've looked at clouds from both sides now,
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions i recall
I really don't know clouds at all

Moons and junes and ferris wheels, the dizzy dancing way you feel
As every fairy tale comes real; i've looked at love that way
But now it's just another show. you leave 'em laughing when you go
And if you care, don't let them know, don't give yourself away

I've looked at love from both sides now,
From give and take, and still somehow
It's love's illusions i recall
I really don't know love at all

Tears and fears and feeling proud to say "i love you" right out loud,
Dreams and schemes and circus crowds, i've looked at life that way
But now old friends are acting strange,
they shake their heads, they say I've changed
Something's lost but something's gained in living every day.

I've looked at life from both sides now,
From win and lose, and still somehow
It's life's illusions i recall
I really don't know life at all

NU allihop är det äntligen bestämt, ett beslut är taget, framtiden är fastställd. Jag hade väl egentligen redan bestämt mig för länge sen men idag är första gången jag säger det högt och officiellt: Jag kommer hem!

Annika och jag kände, nu när vi äntligen tagit ett beslut, hur lättnaden kom sköljande över oss. Det här var ju nåt att fira!




Det är ju ofta så att när en stor sak är bra, blir också det mesta annat bra. Det här var verkligen en sådan dag. Vädret var helt otroligt och vi drog iväg till Aqua och satte oss på uteservering precis vid Themsen. In med en flaska vitt och pizza, sen skålades det för det som varit, men framför allt det som komma skall, för framtiden helt enkelt. Nu är vi äntligen redo för den och det känns så bra att vi inte gjort annat än varit glada hela dagen. "Jag känner hur jag sitter här och bara ler" sa Annika och jag var så glad att se hennes leende för det var ett sånt där ärligt och sprudlande leende ända från magen. 




Nu är vi inte dagdrivare längre, nu har vi semester! Japp så har vi nu bestämt och vi tog en promenad längs Riverside och bara sög in varenda sekund och solstråle.



Så här glad kan man bli när två månaders oro och ambivalens äntligen släpper och man är trygg och lycklig. Det var som att vi äntligen verkligen kunde se hur vattnet glittrade, hur gott det luktade från uteserveringarna, hur solen lös och hur vinden smekte. Japp nu romantiseras det på av bara fan men that's my thing! Och vissa dagar är faktiskt just så fantastiska som jag målar upp dem som. Det är ju som Maria sagt "ibland är det bara så mycket som är så jävla bra".




London, I love you. Men du kan aldrig konkurera med Göteborg, för Göteborg är hemma.
There is no place like home.

Ville bara säga det.

Ja den dan man får 4 fina coktails för 140 kr i Sverige har antagligen hell frozen over. Men här i London är det fullt möjligt! 10 drinkar sammanlagt, och för er oroliga själar, nej jag drack inte upp allihop själv :)




Det blev en härlig onsdagnatt med fint väder, drinkar, Venn Street, Gayklubb, dans, George Michael och till slut så klart Aqum som alltid. Konstig känsla i går när vi hade bakisdag på en torsdag men för en dagdrivare spelar det ju aldrig någon roll vad det är för dag.

Kunde inte låta bli att tänka på det som Tessan sagt om att vi ska vara ungkarlar för evigt nu, och sitta på kvarterskrogen som stammisar. Då ska vi vara som Kenta och Stoffe och ha inställningen "att ta en krök på en onsdag det kan ju inte en Svensson göra, de ska ju upp och jobba på torsdag för fan". Och helt plötsligt slog det mig, herregud jag har ju gått och blivit en mods. Och det har jag ju alltid velat vara, eller ja bara i första filmen i och för sig, men förhoppningsvis är det fortfarande där vi är i den här historien. Nu blir jag snart mer eller mindre ensam här i huset för mina sambos överger mig för helgen. Men sen när de kommer tillbaka ska jag ta med dem till Centralstationen, ja det finns ju några att välja på här men det får väl bli Liverpool Street, och sjunga "små knegarna små knegarna är lustiga att se...". Då får ni kalla oss mods på riktigt!

Dagens mål var konst i överflöd och vi satte sikte mot The National Gallery. Det blev Rembrandt, Monet och Rubens med flera. När vi kom till Van Gogh och hans "Sunflowers" kunde jag inte annat än att föreställa mig att jag var med i Mona Lisas Leende, som jag ju i och för sig föreställt mig många gånger. Inte bara för att det är en så sjukt bra film, utan också för att Maggie Gyllenhaal är med och för att de har så fina kläder. Hur som helst får jag alltid en något surrealistisk känsla när jag står framför något som är så galet känt, och så plötsligt är det mitt framför mig. Det är som att jag inte riktigt kan ta in att det faktiskt inte är en kopia som hänger där. 




Sen blev det såklart fika i form av Banoffieepaj! Så sjukt gott och värt varenda kalori.
Nu sova och imorgon är det drinkar på Venn Street och förhoppningsvis gayklubb som gäller.

Eller ja, i alla fall från 0 till 5. På tre månader har jag blivit erbjuden endast ett jobb och det var på ett café. Naiv som jag var tänkte jag att "jo men det dyker säkert upp nåt annat när som helst" så jag tackade artigt nej. Ja, alla som följt den här bloggen vet ju att det har det ju inte, till idag. På en och samma dag har jag i princip blivit erbjuden 5 stycken jobb. Nu undrar säkert samliga som läser detta varför jag inte ljublar högt av glädje. Jo för det finns ju alltid en hake och den kommer här: inget av dessa jobb är i London.

För tre månader sedan var jag helt övertygad om att det var London Calling all the way. Men med tiden har det blivit mer och mer tydligt, och idag ett faktum, att det ju är Göteborg Calling. Och förresten, jag är visst glad. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig men det behöver inte alltid vara något negativt. Kanske är det just det som jag kommer ta med mig som den största lärdomen från det här äventyret. Jag säger lite som Carrie "karma may not always play fair, but at least it got a hell of a sense of humor..."

När jag försökte få in i mitt huvud att alla dessa valmöjligheter om jobb i Göteborg kommit till min mail på en och samma dag, allihop medan jag hängde på National Gallery, såg jag nog ut ungefär så här....
Du hade rätt Ola, It takes a fucking fool to remain sane!



Gothenburg calling, yes, I was there, too
An' you know what they said? Well, some of it was true!
Gothenburg calling at the top of the dial
After all this, won't you give me a smile?
Gothenburg calling...

Finns det nåt trevligare än att hitta ett par kick-ass-skor för runt 25 kronor...

Min mamma är tuff, men jag tror också att hon framstår som betydligt mer osentimental än vad hon egentligen är av den anledningen att jordklotets blödigaste homo sapien råkar vara just hennes karl. Bredvid pappa, som bölar öppet framför allt från Extreme Home Make Over till Sportens Årskrönika, skulle de flesta uppfattas som stenansikten. Mamma blir på så sätt "mannen i förhållandet" om man ska prata utifrån traditionella könsroller, pappa gråter och mamma sitter bredvid och himlar med ögonen just för att pappa gråter. Detta resulterar dock i en snedvriden bild för mamma är mer känslosam än hon någonsin skulle erkänna, och det skiner så väl igenom ibland. Som när jag kommer hem och hälsar på och hon alltid kramar om mig och pussar mig på pannan eller kinden. Den kramen och den pussen är liksom hårdare än alla andra kramar och pussar, som om hon skulle vara rädd för att jag ska försvinna igen om hon inte håller i mig hårt. Eller som när hon halvt bryter ihop under en lektion på jobbet bara för att hon gör en fuling och kollar hennes dotters blogg på arbetstid och råkar se ett inlägg där det står "Saknar mamma" i. Men den gången det kanske tydligast visade sig var när vi såg Mamma Mia tillsammans och scenen med "Slipping Through My Fingers" kom. Mamma förklarade mellan tårarna att texten var exakt som hon känner, och plötsligt var mammas innersta tankar om oss blottade. Sen dess är detta våran låt och kommer alltid vara. 



The feeling that Im losing her forever
And without really entering her world
Im glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see whats in her mind
Each time I think Im close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time



Idag är det din dag mamma och av den anledningen tänker jag säga dessa saker till dig just idag:
Alla de saker som du är rädd för, som att du aldrig riktigt kommer att förstå vad som händer i mina tankar eller att jag inte skulle vara tillräckligt nära för att vi aldrig kommer bo i samma stad, är i onödan. För jag har släppt in dig i mina innersta tankar just för att jag vet att du alltid lyssnar och tar emot dem med lika öppna armar som du tar emot mig när jag kommer hem och hälsar på. Vi kommer aldrig glida ifrån varandra för att vi har 30 mil mellan oss, för du är ju den värld jag lever i. Jag glider sig aldrig ur fingrarna för... utan dig är jag ingenting.

Nu får vi verkligen hoppas att du är en duktig mamma och läser din dotters blogg i dag då det är söndag och inte väntar med det till måndag, för då vet man aldrig vilket emotionellt vrak till lärare dina stackars elever kan behöva tampas med :)  

Jag älskar dig mamma, Grattis på mors dag!

Vaknade tidigt i morse, dags att åka till Afrika och hälsa på djuren som jag tror brukar hålla till i London Zoo.



Regent's Park var nästintill folktom och det luktade helt underbart av blommor och frisk sommarmorgon.



Morgonen började bra vad gäller djurliv, en ekorre posade frivilligt och vi kände oss exalterade värre.



Väl framme började vi med att hoppa i havet, och bestämde oss för att vi så klart tyckte mest om de rosa fiskarna. Sen hittade vi Nemo och Doris, de första Dinsey-medlemmarna avklarde. Fortsatte vidare i hopp om att få se Tarzan svänga sig i Gorilla Kingdom.




Nja ingen syn av honom eller Jane, men gorillor fanns det och andra apor i mängder. Vi fick också väga oss för att jämföra oss med en gorillahanne. Ja själva vägningen var väl mindre kul men vi tröstade oss med att vi ändå fortfarande väger ca 110 kg mindre än en gorillahanne, det är ju alltid nåt! Man får vara glad för det lilla som vanligt.



Sen träffade vi Jesus, ja vem visste att han var så här söt! För den som tvivlar satt beviset på skylten under honom där det bestämt hävdades att denna lilla vän minsann kan springa på vatten. Jaha, jo har han tagit mänsklig form måste han väl också kunna ta ödleform, tänkte vi och hälsade artigt. Men vi ville ju träffa fler Disney-stjärnor...




...och jodå det fanns det gott om. Pumba, Åsnan från Shrek och Sherikan fanns på plats. Även Herr Nilsson visade sig. Men ingen Pumba utan Timon så vi letade ivrigt vidare efter, vilka jag utsett till, väldens sötaste djur.




Och till slut dök surikaterna upp och jag kunde inte annat än tänka på mamma som ju älskar dessa små lirare mer än nåt annat. Vi tackade från djupet av våra hjärtan för att de lärt oss Hakuna Matata, utan vilket vi aldrig hade överlevt London, och spatserade vidare.




Dags för lunch och här kommer nu bildbevis till mamma och pappa som kan komma att chockera så ni bör kanske sätta er ner: Jo er dotter äter sallad till lunch! Sen belönade hos sig själv med en chokladtårta men det hör inte hit. Jag insåg också att för en riktigt besatt galning som jag finns Tudors all around, även på cafét på London Zoo.




Men nu skulle vi ju äntligen gå in genom porten till Afrika och även om det inte blev speciellt mycket varmare fanns det djur som gjorde att all tvekan försvann.




Med Happy Feet gick vi och hälsade på pingvinerna. Där träffade vi Ricky, en blond pingvin som tydligen var något av the boss. "What Ricky wants, Ricky gets" sa skötaren och efter en iskall blick från Ricky förstod vi varför.



En helt fantastisk dag i djurens anda, även om mitt hjärta värkte till ibland av tanken på att de små älsklingarna är instängda och på helt fel plats på jorden. Innan vi gick hem kunde jag inte låta bli att ta ett sista kort, egentligen enbart i syfte att få göra en referens till Black Swan ;)

Nu Fajitas och sen utgång med helgens besök.

Jaha då är det bara att äta upp min skepsism som jag uttalade i föregående inlägg tack vare allas vår kära vän Google. För här står han ju in flesh och jag har ändå svårt att tro att det är sant. Kanske finns jättar ändå...blir glad i så fall för då kanske det betyder att det finns sjöjungfrur också och det är ju drömmen!

Torsdag morgon och dags att bli kineser kände jag och Annika. Japp, vi bor ju i både London, Indien, Pakistan, Saudiarabien mfl i och med att vi bor i Tooting, men idag var det dags att resa till...that's right: Freakin' China!





I London ligger Kina ungefär vid Leicester Square och vi trivdes direkt. Det fanns krimskrams och roliga färgglada saker helt utan syfte överallt att titta på.




I Kinastaden kan man göra allt kinesiskt, som att få kinesisk massage, helad av örter, köpa kinesiska matvaror, dricka svindyrt specielte, eller så kan man bara vara så där pinsamt turistig och ta kort på precis allting. Vi tyckte att det senare alternativet verkade roligast och det var det också.




Sen var det dags för kinamat såklart, och det blev det också i mängder. Detta är alltså before and after-bilder, skillnader är knapp märkbar men åt gjorde vi, lovar!




Sen tänkte vi "nej nu har vi nog sett hela Kina" och gick vidare. Då hamnade vi i regnskogen istället och det var ju hur skoj som helst! Det var varmt, det lät som apor och syrsor uppe i taket och det fanns fina gosedjur överallt. Priset togs ändå när vi hittade Gammelmor Pilrot på riktigt. In your face till alla er som skrattar och himlat med ögonen åt mig när jag pratar om Disney som om det vore på riktigt! Dock såg vi inte till Pocahontas men vi tänkta att hon nog var och syndade nånstans med John Smith som vanligt. Detta var alltså ett regnskogscafé egentligen som vi bara hamnade på av en slump, men oftast är det ju de mötena som är mest spännande.



Vi träffade även på världens längsta man. Kunde inte låta bli att känna mig som Jeff i Sex and teh City, dvs den lilla mannen som handlar på the Boy's Department för att kläderna passar honom bättre.
Samantha: Sitting down he looked perfectly well preportioned, standing up he could barely reach my nipples.
Carrie: Well that might just be the prefect hight...

Ja hade man frågat den här snubben hade nog han också tyckt att det här var en väldigt praktisk höjd i vissa syften. Dock håller jag mig fortfarande skeptisk till om detta verkligen kan stämma att man kan vara så lång eller om det är ett skämt. Alltså detta är ju Hagrid-längd för fan, och han var ju halvjätte.



Sen strosade vi vidare och hamnade i himlen. Eller... ja för mig i alla fall för det var Disney-Barbies så långt taket räckte. Utanför, vad som var den största leksaksaffären jag någonsin sett, blev jag attakerad av Jack Sparrow. "There's my favorite smile!" utropade han till min förskräckelse och fortsatte "I love dimples!". Jag kände att ett leende kostar ju inget så jag log snällt mot honom tills det att han skrek rakt ut "Look everybody! Look at those beautiful Swedish dimples!" och alla människor runt omkring på gatan hoppade till och glodde förvirrat på mig. Jaja det vet ju alla att man aldrig vet vad man kan förvänta sig när Jack Sparrow är i närheten, trodde han skulle vara snyggare dock.

You know what I just realized...this whole thing about hating myself is getting really old. I miss the time when I used to laugh with both heart and soul. Perhaps it's time to start looking for the road that could lead me back to me. It's just...well I'm not sure who that person is anymore. But I do know I would love to get to know her.

Jaha då kan vi pricka av det från listan. Idag åkte vi till Elephant and Castle för att inhandla billiga skor. Innan vi åkte fick jag information om att det mesta som säljs där är stöldgods och att det är därför som det är så billigt. Jaha tänkte vi, men vi har ju ändå lagt det här med att ha nån skam i kroppen bakom oss för länge sen så vi promenerade glatt iväg till bussen ändå.



Under bussfärden kunde vi imponerat följa en snubbe som var ute och sprang. Det som imponerade var att han verkligen sprang, dvs spurtade. Undra hur länge han kan hålla upp den där farten, tänkte vi. Jo människan rusade i samma takt hela vägen till vårat busstop, han kom alltså till köpcentret lika snabbt som vi, lika snabbt som bussen. Vi utropade mer än ett "Herregud!" och tyckte det var en prestation som förtjänade ett kort. Svårtaget  dock eftersom han försvann lika fort som han kom.



Väl framme gick vi runt både i köpcentrat och ute på den lilla marknaden som fanns utanför. Vi insåg väldigt snart att det här var stället man kunde fynda på.







Till slut blev det några kassar och jag var mer nöjd än jag varit på länge. Äntligen fick jag handla!



Ja här ligger nu mina små fynd och jag ser på dem med kärlek. För att mamma och pappa inte ska höja upp ett hyttande finger och ge en utläggning på en halvtimma om hur man inte kan handla utan att ha pengar kommer här en prislista av följande inköp:

3 par skor = 10 pund
1 sjal = 2 pund
1 klänning = 7 pund
1 läppstift = 1 pund
3 nagellack 2 pund
1 ring = 1,50 pund

Sammanlagt hamnade slutnotan för mina fina inköp på 23,50 pund, dvs ca 230 kr. Rätt mycket för pengarna, that's how we do it here. Nu blir det snart film i form av Heartbreak Hotel som jag och Amanda älskar med passion och mer fajitas, herrejävlar vad gott!

Det första jag tänkte när jag kom in i huset för första gången den där natten den andra mars och möttes av den här synen var: I den där trappen kommer jag ramla förr eller senare. Japp det var inte en fråga om "om" utan "när". I natt var tiden ute för mig och Amanda hörde ljud i stil med "wooohooo!!!" följt av "dunkdunkdunkdunk". Ja det var det längsta fall jag någonsin haft för under själva fallet hann jag tänka "Undra när jag ska stanna? Förr eller senare måste väl nånting ta emot..." Sen tog det emot och nu har jag precis vaknat med värk i hela kroppen. Skratten som följer när jag tänker på hur det måste ha sett ut överglänser värken dock :)



Kom att tänka på ett SATC-avsnitt när Carrie säger till Charlotte "I would love to have someone strong enough to catch me when I fall...". Kände mig lite sorgsen när jag tänkte på det tills jag insåg att det ju i det här huset finns tre stycken. Att vara singel i London är inte så lätt som jag trott, men man lär sig också fort att borsta av sig skiten (eller tvålen, right Amanda?) och resa dig igen. Har man tur står det en vän framför och sträcker ut sin hand för att hjälpa en upp, sometimes I can't believe how lucky I am.

Ja det var ju så gott så nog kunde det slinka ner lite mer sangria när vi nu ändå hade 7up hemma och allt. Denna dag hade det fina vädret kommit tillbaka efter några veckors frånvaro och vi kunde känna livet i oss ute på "terrassen".



Sen började min telefon ringa för fullt och Amanda stod för kvällens kommentar "Fy fan jag hatar killar som ringer, så jävla äckligt!".



Ja män är ju inte, och har inte varit på länge, speciellt populära i det här huset av diverse anledningar. När vi sedan i förskräckelse ser att det på baksidan av chipspåsen står "Man Crisps" visste vi inte vart vi skulle göra av vår bitterhet. Om Amanda fick stå för "kvällens citat" får en erotikexpert i Aftonbladet stå för "veckans citat" och lyder som följer: "Oftast är ju mannen mer av ett störningsmoment i kvinnans sexliv". Ingenting har väl någonsin varit så sant, jag menar det kommer ju från en expert.





Sen kände jag att jag nästan fick vingar och Amandas fötter började pirra, det är då man vet att nåt bra håller på att hända.



Ja det var ju något av en missbedömning för sen gick det utför efter det. Men som alltid är det ju ändå förfesten som är roligast i alla fall.

För att du fyller 28 år idag :)

För att du ska springa Göteborgsvarvet idag, vi hejar allihop från London!

Ett genomsyrande sug efter sangria anföll hyresgästerna på 38 Fishponds Road igår och därmed blev det klarröda drinkar på bakgården för att börja helgen. Och gud så gott det var! Nu ska jag fördricka mig på sangria hela sommaren så att jag sen inte kommer kunna dricka sangria på flera år. Japp det är planen!



Tanken var även att vi skulle grilla men latheten tog över oss dagdrivare som vanligt och stekpannan kom fram. Dock hade vi ju köpt marshmellows men med lite kreativitet uppfann vi en minigrill bestående av en ljuslykta. Ja, det gick väl så där, antar att lathet inte alltid lönar sig, bara för det mesta :)



Sen blev det vin och utgång till nåt som skulle vara en av Claphams bästa klubbar enligt Londonsvenskar. Något överskattat tyckte vi och gick på ett säkert kort genom att bege oss till Aquam istället. Sen Mcdonalds och sen hem och nu mår man som man förtjänar antar jag.

Det roligaste nöjet man har dagen efter en bra utekväll än att se på vilka kort som finns i kameran. Jag hittade denna lilla bildserie som Amanda tagit, tycker verkligen hon har fångat ögonblicken.




Det roliga är att jag är fullt nykter på de här bilderna. Nej ok det där skulle ingen gå på ändå ;)



En rolig kväll var det och nu ska jag gå och se om mina vapendragare lever. Ikväll är det Camden som gäller, rock on!