Stumble in the Stairs

Onsdag och dags för det dagliga turistandet. Vi funderade på vad vi hade kvar egentligen och insåg att det inte var så mycket. Eller, självfallet finns det hur mycket som helst att se och göra i den här staden, men av de mest klassiska och kända turistaktiviteterna har vi nog faktiskt gjort det mesta. Dock fanns det en snubbe som vi ännu inte hälsat på och så vitt vi visste bodde han på 10 Downing Street.



Adressen visade sig inte vara svår att hitta men gästvänligheten var väl sådär. En gigantisk grind och män med vapen fick oss inte att känna oss speciellt välkomna så vi drog vidare.



Till McDonalds för en av de små godbitar som Amanda tjatat om nu i veckor: En Double Taste Shake. Och Ja den var precis så god som Amanda lovat att den skulle vara, klart sommarens succé! Alla som inte provat, ni har ingen tid att förlora! Som en parantes måste jag säga att jag aldrig sett en bild där jag är mer lik min mamma än denna. Bara en parantes som sagt.



Sen blev det marknad och strosande på hög nivå inne på Covent Garden där det fanns allt krimskrams som man någonsin skulle kunna önska sig. Men det absolut roligaste var när vi hittade en tavla som det stod "Regab is for quitters!" på och jag hade lätt köpt den om jag haft pengar samt plats i väskan. Sedan dess är detta vårt nya motto, tänker att det ger en helt ny touch till socialtjänsten om vi börjar förmedla det till våra klienter också.

Ut på upptäcktsfärd till Greenwich för lite Tudor-jakt samt klassiskt turistande.




Första stopp blev Old Royal Naval College där det fanns stora salar med massa konst. Tydligen hade nån scen från senaste Pirates-filmen spelats in här. Har funderat men inte lyckats komma på vilken dock...

Gick sedan vidare till National Maritime Museum för utställningar om diverse sjöliv. Var kanske inte det mest spännande muséet jag varit på men när det började handla om slavar blev det mer intressant. Fick se på läskiga redskap som använts för att kedja fast slavar osv, tydligen är det elände jag kräver för att det ska vara kul!




Men det var ju ändå Tudors-jakt vi skulle på så vi begav oss till The Queens House där vi fått veta att Henry VIII och gänget både ska ha fötts och växt upp. Dock fick vi bli lite smått besvikna när vi fick veta att det gamla palatset inte finns kvar, fick heller aldrig nån riktig klarhet i varför. Men det var i alla fall mellan de två tornen på bilden högst upp till höger det låg.



Sen gick vi upp för en evig uppförsbacke för att se The Meridian Line...



...och för att få se slottet ovanifrån.



Men vi kände doften av blommor och följde den till de kungliga trädgårdarna.



Där fanns det fler ekorrar än jag sett sammanlagt i mitt liv och de var så tama att man kunde mata dem direkt ur handen. Är nog mammans idé av paradiset.




Även om vi kände att vi hade fått nog av Greenwich efter detta var vi inte helt redo att åka hem än så vi bytte fokus från Tudors till Davincikoden istället.




Det gjorde att vi hamnade i Temple Church och kände igen oss direkt. Kom att tänka på när Sophie säger "why do they always make them so scary?" och jag förstod vad hon menade för det var läskiga ansikten överallt.



Dagen avslutades med det sista pubquizet som blev en total succé när vi för andra gången vann vinflaskan för bästa lagnamn som denna gång var "Scott is a cutie pie". Scott är alltså han som läser upp quizet, or so we thought, det blev nämligen smått pinsamt när vi fick veta att han visst hette Matthew istället. Men vinet var vårt!

NU blir det Tudors-nörderi på hög nivå så jag varnar här för de som redan nu himlar med ögonen. Ni förstår er bara inte på detta!

Nåväl, vidare till dagens huvudämne. Ja nu har jag varit där på riktigt, efter ett par års väntan och trånande. Och gissa vad, det var precis så fantastiskt som jag föreställt mig. Det är några få gånger i livet det faktiskt inträffar. Vi var i Towern runt sex timmar, that's my idea of heaven people!




Vi gick upp tidigt och tog oss mot Tower Bridge, jag Annika och familjen Gustafsson.



Londonligan i sin helhet med Towern i bakgrunden.



Med vinden i håret och solen i ögonen njöt vi av söndagsmorgonen men...



Vi var ju fortfarande alldeles för långt i från Towern enligt mig. Vi tog sikte på tornen och begav oss mot Tudors-slottet, where everything fucking happened!




Väl framme pirrade det i magen jag fick en känsla av overklighet i hela mig. En känsla som höll i sig hela dagen. Grinden här till höger är Traitors Gate, där bland andra Anne Boleyn kom in när hon skulle föras till sin cell i väntan på avrättning. Jag och Annika bara stod och stirrade, ungefär som om vi trodde att vi skulle kunna få se en skymt av henne om vi stod riktigt stilla utan att blinka. Jag trodde att det skulle bli lättare att föreställa sig hur mina Tudors gick runt på dessa historiska platser men när de väl var mitt framför mig var det helt omöjligt. Det blev på något sätt som att försöka föreställa sig sagofigurer vandra runt på riktiga platser.



För att höja nördfaktorn lite extra tog vi en tour från en gubbe som seriöst bor inom Towern. Han hade en massa att beträtta, mycket av vilket jag redan kände till, men han kunde peka ut i vilket av alla 20 torn som exempelvis Sir Thomas More satt, och det fick det att börja skaka lite extra i knäna.




Snubben, som hette Steve, berättade också att det finns korpar inneboende, och har så gjort så länge man vet. En sägen säger att om korparna skulle lämna Towern skulle The White Tower rasa samman. Eftersom att ingen vill ta den risken finns det en lag som säger att det måste finnas minst sex korpar på området at all times. Detta är alltså inte ett skämt men som Steve själv uttryckte det "it's a freakin' stupid law".

Högst upp till höger är Kung Herny VIII's rustning medan han fortfarande var gift med fru nr 1, det är nämligen ingraverat H&K på kanten. Längst ner till höger är det förbannade blocket igen som jag och Annika redan morsat på denna veckan. Även denna gången såg de ut att ha tvättat bort blodet som tur var ;)




Sen kom vi till nåt som fick mig och Annika att näst intill behöva stanna för att hämta andan. Helt plötsligt insåg vi att vi stod mitt framför Anne Boleyn, eller snarare snett ovanför. Inte bara det, det var även på denna plats som hon tillsammans med Cathrine Howard (fru nr 5) och Jane Boleyn (Annes svägerska) blev halshuggna. Mitt här vid våra fötter fanns de. Vi ställde oss med ryggen mot dem för att se hur deras sista vy måste ha sett ut innan de halshögs. Med tanke på att vi tidigare i veckan provat hur det är att lägga huvudet på ett sådant block blev det ännu mer obehagligt.  På bilden nedan till vänster ser man "The Queens House" där Cathrine Howard spenderade sina sista dagar. Det var här hon bad sin fångvaktare att hämta blocken så att hon kunde öva på att lägga huvudet på det natten till hennes execution day.




Men detta var ju också ett fängelse, och tydligen var det flera torn som fungerade som just det. Vi gick in i alla vi kunde hitta och blev chockade när vi fick se alla inristningar som fångar gjort i dessa hålor sedan 1200-talet. Vissa kände vi igen och kunde än en gång inte få in i våra huvuden att det var just här de satt i flera år och karvade i sten. Antar att de ändå inte hade nåt bättre för sig. I know the feeling... Nej nu var jag okänslig!



Vi gick även in för att se kronjuvelerna så klart men av nån anledning fick man inte ta kort där inne. Kan dock meddela att det fanns mycket mer blingbling där än vad det gör bland de svenska kronjuvelerna.




De hade äver gjort i ordning ett par rum för att man skulle kunna få en uppfattning om hur det såg ut på den tiden. Och nog har jag en uppfattning alltid, 100 % verklighetstroget baserat på The Tudors ;) Det är ju bara att se på fruarnas porträtt här på vänser sida. De bilder som är på höger sida är de jag har i mitt huvud, det är så vackra och glamoröse jag föreställer mig dem. Inte konstigt att jag är besatt eller hur!

Fru nr 1: Katherine of Aragon



Fru nr 2: Anne Boleyn (Min favoritfru! Japp en sån måste man ha om man är ett äkta Tudors-fan)



Fru nr 3: Jane Seymore



Fru nr 4: Anne of Cleves



Fru nr 5: Catherine Howard



Fru nr 6: Catherine Parr



Ja det där var en liten snabbgenomgång över dessa mystiska damer som alla gick mot sina egna öden, vissa mysigare än andra. Nu har jag och Annika suttit och tittat på de bästa delarna ur serien och nördat lite extra. Dags att gå coh lägga sig och drömma om hur det skulle vara att ha på sig en klänning fit for a queen. Hela dagen har ju varit a dream come true så varför inte fortsätta drömma. Sov gott allihop!

Regnigt och ruskigt, väder fit for museum. Den här dagen bar det av till The Science Museum.
Själva muséet var kanske inte jätteroligt för vi som inte är rymdnördar, men det fanns en utställning som hette "Who am I?" och som ställde alla de frågor som vi själva ställt oss om och om igen den senaste tiden. Av den anledningen var det där vi fastnade mest innan vi åkte hem för att ladda upp inför kvällen.




Medan Amanda underhöll familjen drog jag och Annika till Dion, en ny Wine och Champagne Bar som vi hittat vid St Pauls. Stället visade sig vara bättre än vi trodde för drinkarna var rosa och helt fantastiska, men när de dessutom gav oss en gratis natchostallrik vann de våra hjärtan på allvar. Bord bokat till Kihléns ankomst.





Vidare till Inferno och dansa hela natten.
Plan = Röj!
Röj = Mission accomplished!

Vaknar en annars ganska trist dag och går in på Aftonbloadet, plötsligt är världen i ett rosa skimmer: Maud Lucifer Olofsson ska avgå! Ja det finns inte så mycket mer att säga än detta:

Eftersom vi tyckte att St Paul's Cathedral såg så fin ut med den stora kupolen från Monumentet tog vi en sväng dit.




Ja om Southwark var stor och pampig från början var den puttig och fånig i jämförelse med denna. Tråkigt nog kostade det en massa pengar att gå in i katerdalen men min Tudors-besatthet gjorde att jag var helt nöjd med att bara stå utanför och föreställa mig att det var här Henry VIII gifte sig med sina många olika fruar. Herregud bara två dagar kvar till Towern, nedräkning pågår!




Sen blev det så klart det obligatoriska fikat på inget annat fik än just "Paul" givetvis. Där hittade vi en bakelse som uppnådde nåt som inte mycket annat i världen lyckas uppå: perfektion.

Ett underbart avslut på en underbar dag då vi hann med mer turistande än vi räknat med. Man hinner med väldigt mycket när man aldrig har nåt bättre för sig ;)

Imorgon ska vi bli vetenskapsmän, look out!

När vi kom ut från fängelset såg vi en stor katedral som visade sig vara Southwark Cathedral. Stor och pampig med massor av minnesstenar inuti, tyvärr fick man inte ta kort där inne.



Vidare till Borough Market som tydligen skulle vara väldigt känd och stor. Så väldigt stor vet jag inte om jag tyckte att den var men mycket mat fanns det. Lite för mycket korv och liknande tyckte jag dock och vi gick ganska snabbt mot nya äventyr.



Till det monument som fått det kanske mest fantasilösa namn nånsin, nämligen The Monument. Japp det heter bara så och är ett högt torn bestående av 311 trappsteg i en evig spiral. Då vi inte varit på nåt step-pass på länge blev det mycket mjölksyra samt flås, men upp kom gjorde vi till slut.




Jag fick även syn på att pappa varit här och spelat martyr ;) Fuling där!



Man kunde se både Tower Bridge och St Pauls Cathedral. Ja man kunde se hela stan och jag fick blicka ut över allt det som jag nu ska lämna, och kunde inte låta bli att se tillbaka...



...på då jag var uppe i London Eye och såg ut över den stad jag då skulle bo i. Kommer ihåg att jag tänkte "so this is it...det är detta jag ska kalla hem nu".



Ny bild tre och en halv månad senare. Nu är det svårt att tänka att jag ska lämna det här bakom mig och åka tillbaka till det jag då trodde att jag lämnade bakom mig. Antar att det enda som är säkert är att ingenting är säkert just nu. Men det är alltid jobbigt att säga hejdå.




Sen var det bara att promenera ner de där 311 trappstegen igen, men när vi kom ut fick vi ett certifikat för mödan.



Och så här glad blir man när man får beröm för att man gjort nåt så simpelt som gått i trappor efter över tre månaders misslyckanden! Detta var mycket roligare att få än de certifikat vi fått för CPR och diverse annat, detta var lycka!

Mot nästa turistattraktion!

Dagen började med ösregn och jag och Amanda skrek ut "WHAT THE FUCK ÄR DET SOM LÅTER??!!"  runt 8 i morse. Insåg efter ett tag att det var gigantiska regndroppar som utsatte oss för regelbundna ångestattacker. Jag och Annika som hade tänkt att spendera dagen i Greenwich blev besvikna men fick ändra kurs mot The Clink Prison Museum istället.



På vägen blev jag väl påmind om att när man väl blivit olyckligt kär finns det ingenstans man är säker, inte ens hos den lokala skomakaren tydligen. Bara som en parantes.



Vi gick även förbi ett skepp som är en kopia av Francis Drakes skepp, Tudorsvindarna började fladdra!




Väl framme var detta över 600 år gamla fängelse superläskigt! Mörkt och ruggigt med en massa specialeffekter och klagoljud i bakgrunden, tur att jag hade Annika med.



Sen kom tortyrredskapen fram och vi kände mer än en gång hur det vände sig i magen. Saken till höger är exempelvis till för att krossa tummar. Why liksom?!



Även om folk på den tiden verkar ha varit onda rakt igenom måste man ändå ge dem poäng för kreativitet. "Skon" till höger skulle fyllas med trä och olja efter det att man man satt i foten. Träet svällde då så att foten till slut ramlade av benet. How do they come up with this stuff?!!!



Sen hittade vi det som vi antagligen borde sätta på oss: Kyskhetsbälte ;)
Även mannen med järnmasken visade sig lite halft.



Then there it was. Det vi hade väntat på hela tiden: The Block. Det jävla blocket som fått mig att titta bort åtminstonde en gång per Tudors-avsnitt och nu stod det ett riktigt mitt framför oss. Att veta att huvuden har kapats från kroppar på just det där blocket och blod runnit ner för det var omöjligt att ta in. "Ja men det har ju tvättat bort blodet fattar du väl!" utropade Annika som om jag inte skulle ha fattat det. Men det klart man var tvungen att prova, men magen fylldes av mer än en klump innan. Vi kunde läsa på skylten att en person som blir halshuggen kan se upp till 20 sekunder efter att huvudet kapats av. Fy fan vilket äckligt museum! Men askul!

Nu ska jag kolla Disney med Annika, fortsättning av dagen kommer senare. So long så länge!

Jag har nu spenderat (ja jag vill inte ens veta hur många) ett visst antal timmar med att se på 4 säsonger av One Tree Hill, det är vad vardagen består av för en dagdrivare. Denna underbart pretantiösa serie blir lite av en drog till slut och framför allt dryper det av elände och ångest, I love it! Med andra ord perfekt för en rätt olycklig själ när det kommer till kärlek och allt som hör där till. Mina vänner brukar ofta skratta åt mig när jag drar eviga pralleller från antingen Malou eller Sex and the City för det är därifrån jag har hämtat all min kunskap. Nu kan de också invänta diverse refereringar till One Tree Hill när jag kommer hem. Redan nu kan jag bjuda på en:

I ett avsnitt har Rachel gjort en fruktansvärd sak och frågar olika personer om de tror att folk kan förändras till det bättre. Alla säger att de inte tror det och hon bestämmer sig då för att hon helt enkelt kommer få vara en dålig person resten av livet. Till slut pratar hon med Mouth och han säger "people can change Rachel, they just don't because it's easier not to". Har funderat mycket på det där och bestämt mig för att tro just det, hur pretantöst det än må vara! För en som ångrar mycket just nu är det precis sånt man behöver höra, samt se att man inte är ensam om fanskapet.

Äntligen dags! Peppade som aldrig förr (vänta då bara tills det är dags för Towern!) för nu skulle det bli kändiskramar högst upp på agendan.




Amanda gick och tafsade på Harry Potter och jag hittade en tiger.



Mys med Robbie, lite stel var han dock. Lägg märke här till ordvitsen nu alla ni som inte är lika observanta som Maria. Det är sånt här som visar på att jag är reinkarnerad till en göteborgare ;)




Hur tänkte du nu Cameron? Varför har jag inte fått nåt jobb för? Va! Kan du svara på det eller!



GAGA!!! Och jag fick äntligen se Jack Sparrow i verkligheten. Eller ja, verkligheten och verkligheten, så nära man kan komma i alla fall :)



Hello guys, room for one more?



Så det är så här det känns att vara prinsessa...



En otroligt rolig dag blev det och vi åkte hem så där skönt trötta. Nu är det dags att laga mat och sedan blir det film, Jack Sparrow så klart! Ikväll kommer också Amandas familj Bill och David hit vilket ska bli skoj. Jag och Amanda insåg att vi typ kan fira anniversary nu eftersom jag tror att jag började jobba på A-torget runt 14 juni förra året, ett år sedan nu! Vi kom på att det varit ett intensivt förhållande i och med att vi flyttade ihop när inte ens ett år gått än. Det blir väl passande att vi får sova tillsammans i natt också då, spoon me baby!

Dagen har spenderats mestadels på Oxford Street med solbrillorna på och ljumma fläktar i håret. När man bor i Tooting är det inte alltid man känner att man bor i just London, men på Oxford Street och där omkring, där känns det!




Dagen har gått i strosandets tecken samt det fina vädrets. Efter vad som känns som en evighet av regn var det som om det blev sommar all over again och vi var lika glada den här gången. Vi hamnade på en uteservering vid namn Hog in the Pound och beställde öl samt Rekordelig med kärlek till fosterlandet. Amanda spanade också in en nachostallrik som vi inte lyckades motstå alls och det var tur för den var to die for. Tror vi får ta och dra hit Kihlén efter lite shopping och köpa ännu en...eller två.



Vi åkte sedan till Westminister Abbey för att turista, dvs gå in i själva kyrkan. Kyrkfan var stängd men det hade ingen betydelse insåg vi när vi fick reda på att det kostade 16 pund att gå in. Kyrkor ska ju vara gratis! Har inte engelsmännen fått lära sig det? Nåja vi hamnade i alla fall på Trafalgar Square istället och där fanns det fontäner.




Innan Bröllopet med stort B var det här de hade en stor klocka som räknade ner inför den stora händelsen. Nu finns det också en klocka som räknar ner, men nu räknar den ner inför OS 2012. Nja det känns ju lite väl tidigt att ställa ut den redan nu tyckte vi.



Nu blir det One Tree Hill i sängen och imorgon dags för Madame Tussauds. Det är nog det närmsta jag kommer kunna komma Jack Sparrow!

En av nittiotalets stora filmer och som den senaste tiden, dvs sedan vi flyttade hit, har kommit att bli the soundtrack av mig och Amanda som ett par. Ja så pass dåligt inflytande har vi tydligen på varandra att vi inte blir smartare än så här ihop. Riktigt vem som är "dum" och vem som är "dummare" har vi kommit fram till är mer flytande än statiskt.



Som Dum och Dummare kan vi inte klockan, vi kan inte mäta, vi kan inte enklaste matematik och det är sällan andra fattar det roliga med våra egna skämt.

Harry: "Enligt kartan har vi bara kört 4 centimeter, det går långsammare än jag trodde!"
Imorse när jag skulle mäta min väska höll jag måttbandet bakochfram och  tänkte "men gud vad långt 30 cm är!" Ett annat exemepl är när jag gjorde fel på miniräknaren och skulle räkna ut hur mycket man skulle tjäna i månaden om man fick en viss timlön och lyckades få fram typ 4pund. Amanda bara säger helt lugnt "jahaja, där ser man...", inga konstigheter.



Lloyd "Let's go somewhere warm Harry, somewhere like Aspen"
Alla känner redan till mitt lokalsinne så nån övrig kommentar är inte ens nödvändig. Speciellt inte när Amanda och jag lyckas åka buss i flera timmar mitt i natten, alltid åt fel håll.



Lloyd "There are no jobs in this town, unless you want to go crazy and work 40 hours a week!"
Ett citat som ungefär går i samma klass som när vi säger "vi har inte haft tid" eftersom vi var tvungna att titta på 35 avsnitt av skilda världar eller Party of Five i streck på Youtube. Vi ramlar omkull, vi har ungefär lika äckligt och möbelfattigt hem som dom, och precis lika fattiga och arbetslösa. Och det viktigaste av allt, vi skulle också kunna åka till Aspen bara för att lämna en portfölj av precis samma anledning som Lloyd ger "vi hade inget bättre för oss".



Nu är det bara "Juckmobilen" som saknas, det blir högsta prioritet inför nästkommande sparkapital.
Känns som ett smart drag!

Denna poster roar mig varje gång jag åker tunnelbana här i London, vilket behövs för tuben is a bitch!



Få saker är väl så sanna som just detta :)

Ja nu har jag äntligen köpt det jag tänkt köpa nästan ända sedan vi kom hit och jag fick reda på att de säljer vad jag kallar "Indiska-överkast" på marknaden för typ 20 pund. Har i år gått hemma och suktat efter de där överkasten på Indiska och hoppats på att de ska reas ut, men det gör de aldrig! Kostar alltid runt tusenlappen eller snarare 1500 i bästa fall. Jag kunde ju helt enkelt inte låta bli att ta chansen att äntligen få ett, och för typ 200 kr. Så in på Tooting Market blev det och det var ju typ den äckligaste marknad jag varit med om. Gick väl hyfsat bra tills jag fick syn på grishuvuden och diverse andra djurhuvuden liggandes i diskarna och paniken infann sig.



På grund av halshuggna djur blev det att slita till sig ett överkast fort som fan och sedan springa mot närmsta utgång. I och  med detta fick jag ingen riktig uppfattning över hur det egentligen såg ut, och blev därför väldigt lättad när jag kom hem och fick se att det var så här fint. Nu är det bara frågan om hur jag ska få hem fanskapet som återstår.

Ja med ny Top Shop-outfit är man inget annat än fit for fight för nya territorier, och så blev det också. Öl och en Amanda så är succén i hamn. Sen hände nåt och vi blev båda psycho bitchar och Amanda kom hem med en fläskläpp. Jaha så kan det gå när två svenska dagdrivare röjer på stan i London.

Nu MAT!

I och med att regnet fortsätter att hålla på och jävlas kände vi att det var dags för inomhus-turistande i form av The British Museum. Stort och pampigt så klart och alldeles för mycket för att hinna med på en dag. Prioritet nr ett: att se mumierna!




På vår jakt efter mumierna hamnade vi i Antikens Grekland, Rom och Egypten, inte illa.






Och tillslut, there they were! Läskiga och äckliga men oj så fräsiga. Jag menar, att vara typ 6000 år gammal är ju fräsigt i sig.



Jag och filosoferna, jag kände att jag passade in här med Sokrates och gänget ;)

Efter att ha sprungit på Jack Sparrow två gånger nu under ett par veckors tid kände jag att det var dags att sluta trotsa vad som uppenbarligen var meningen att jag skulle göra, dvs gå och se den nya filmen. På vägen till bion råkade jag utropa "men gud så bra allting går för oss idag" och Amanda gav mig "har du inte lärt dig nånting-blicken". Och japp, det var väl ungefär där som det började gå utför. Helt plötsligt kunde vi inte klockan längre och gick till bion en timma för tidigt. Vi snackade skit om han som läste av biljetterna i ca 10 minuter bara för att han sagt att vi var lite tidiga. "Tio minuter är väl inte så jävla tidigt" tänkte vi och gick fram med surmulna ansikten. "Yes but you're still a bit early, abolut an hour" sa snubben och plötsligt gick det upp för oss vilka det var som var retarderade egentligen. "Pinsamt!" tänkte vi, "Jävla invandrare" tänkte nog han.  Nåja, det är i tillfällen som dessa som det är praktiskt att ha övergett all skam i kroppen. Det hjälpte oss också att prova kläder mitt i affären som folk gör på Primark. Jaja man ska väl ta seden dit man kommer så vi strippade lydigt på.



Sen blev det äntligen film och med inga som helst förväntningar innan tyckte jag den var lika underhållande som de tidigare varit. Med ett undantag dock: denna film hade sjöjungfrur!
Jag har sagt det förr men det tåls att säga igen, det finns inget hetare än sjöjungfrur! Elaka, snälla, ja det spelar ingen roll, det är det mystiska över dem som gör det. Hela filmen satt vi och väntade på att få se ett sjöjungfru-hångel. Om vi fick se ett eller inte ska jag väl inte säga eftersom jag lovat Alicia att inte avslöja nånting :)

Nu blir det sova och sen blir det British Museum imorgon samt utgång i Tooting, med andra ord kan det gå hur som helst. Önska mig lycka till! Sov sött.

Dagen började bra med en tur till Primark i glädje över att Amanda äntligen kommit hem igen. Sen blev det lunch på ett mysigt ställe i närheten, mys!





På vägen hem sprang vi på denna fantastiska skylt. Den skylt som jag och Annika letade efter en annan gång när vi var och strosade men aldrig hittade. Nu stod den där i all sin glas som den gyllene porten och bara ropade på mig.



Himmelriket!



Precis som jag och Annika också gjorde sist vi var på jakt efter denna affär, sprang vi på Jack Sparrow. Denna gång var han betydligt mer tystlåten men alltid lika het.

Nu blir det pyjamas och film på, hej hopp så länge!

Många armband är fina, men detta är äkta kärlek.



"Fanny" heter det vilket jag tycker är ett fint namn, fast kanske inte här i England dock ;)
Självfallet slutsålt but I'm working on it!

I dag är det Sveriges Nationaldag och jag saknar hemma kanske ännu mer än vanligt. En stor poäng med den här resan tror jag, så här i efterhand, var att jag skulle upptäcka hur bra jag har det hemma, att inte ta allting för givet. Här tänker jag säkert tio gånger om dagen på allt som är så mycket bättre i Sverige. Givetvis finns det hur mycket som helst här som inte finns hemma, men de grundläggande sakerna, det som betyder nåt, det är alltid bättre hemma.

Det som öppnat upp mina ögon mest här är lagstiftningen kring arbetaren och hur man inte har några som helst rättigheter när man jobbar. Ingen som backar upp en, ingen som tar ansvar. Detta är väl egentligen det största skälet till varför jag övergått från att känna att det inte går att få jobb här, till att inte vilja få jobb här. Under de kurser som vi var på drog lärare efter lärare upp skräckexempel där vårdbiträden hamnat i fruktansvärda situationer och där chefen bara skyller ifrån sig och går fri. Vi svenskar satt i chock konstant och fattade ingenting. "Om en sjuksköterska skulle ge fel medicinering av misstag fastän hon fått den ordern av en läkare och patienten bli skadad eller i värsta fall dör, vem tror ni då är ansvarig?" frågade en lärare oss. Vi svenskar tyckte frågan var så självklar att vi inte riktigt förstod den. "Klart det i första hand är sjukhusets ansvar och sedan läkarens och i sista hand sjuksköterskans" tänkte vi. Nepp så var det inte. Sjukhuset är med all sannolikhet inte den som anställt utan antagligen en agentur och då är det deras ansvar. Bara det att de kommer säga att de ju inte kan veta exakt vad sjuksköterskan gör varenda sekund hon jobbar utan säger att de gett henne rätt utbildning och sedan är det upp till henne. Läkaren kommer hävda att han inte alls sagt att hon skulle ge den medicinering så länge det inte är dokumenterat på exakt rätt sätt (och även det verkar ju vara en vetenskap) vilket gör att det blir sjuksköterskans fel. Lagar som skyddar den anställde verkar de inte veta vad det är i det här landet. Jag tror att den meningen som lärarana sade flest gånger under samtliga kurser var "always do everything right because noone will back you up if you don't". En uppmuntrande mening att ha med sig när man kommer ny till ett jobb. På ett sätt känns det skönt att man vuxit upp i ett land där man inte behöver tänka på sådana här skaker för de är så självklara och man är så trygg, samtidigt som man uppskattar det så mycket mer nu när man fått se på andra system.

En annan sak som mitt djurälskande hjärta tänkt mycket på här är hur vanligt det är med uteliggare som har hundar. Det krossar mitt hjärta varje gång jag ser det eller ens tänker på det. Visserligen har jag väl sett det hemma också men det är inte alls på samma sätt, ingenting jag kommer sakna att se varenda gång jag ska hem från krogen.

Men sen finns det ju mindre, kanske mer obetydliga saker, som jag också saknar med Sverige. Här kommer en kort lista:

• Att varmvatten och kallvatten kommer från samma kran
• Att diska i varmvatten överhuvudtaget
• Att inte behöva använda adaptrar
• Att 50-öringen, och numera till och med enkronan, är det minsta myntet (hatar en-centare!)
• Att laga mat på en vanlig spis, dvs inte en gasspis
• Att kunna ställa in graderna på ungnen
• Att dörrar till mindre utrymmen som ex små toalettbås går utåt istället för inåt så att man inte behöver mosa sig ut varenda gång
• Att köpa micropopcorn som inte är SÖTADE!
• Marabouchoklad
• Felix frysta potatisgratäng
• Att gå in i en affär och komma ut med allt man skrivit på listan, stället för att behöva gå till minst tre ställen
• Att kunna köpa en lök, en tomat eller en paprika. Dvs handla grönsaker och frukt i lösvikt. Hur fan ska jag kunna göra slut på 5 lökar liksom?
• Köpa bröd där det står när det är bakat
• Att ett övergångsställe har en innebörd att bilar oftast stannar eller åtminstonde inte gasar när de ser en fotgängare
• Köpa grovt bröd (Lingongrova here I come!)
• Att det finns ett område att packa sina kassar när man handlar
• Ha ett kollektivtraffikkort som kostar 335kr istället för 1335kr
• Att rödljuset är grönt så pass länge att man hinner komma över vägen
• Att kunna träffa killar på krogen som sedan några dagar senare inte är så galet pinsamma att de bjuder ut en på date
• Att kunna gå till Lidl utan att bli tutad på, pratad med eller på andra sätt stött på av cpreepy äldre män eller ungdomsgäng

Ja kanske är det just det jag saknar mest, att bo i ett land där inte varenda gata är som en jävla byggarbetsplats. Samanthas uttande att "You canät through a Fendi purse over your shoulder without knocking out tree loosers" blir aldrig så sant som här. Fast jag får väl byta ut Fendi till Primark så klart :)

Denna bild är tagen utanför svenska ambassaden här. Just idag känner jag mer än nånstin att "Jag ska leva jag ska dö i norden". Hoppas du får en fin nationaldag Sverige älskade vän.

Du finns i varje andetag
I varje steg
Som himlen bär en evighet

Jag vill alltid stanna här
För här är jag fri
Du är den värld jag lever i
Ingenting kan stoppa mig
Det blåser en vind i hjärtat som brinner
Och kärlek vinner
En evighet
En kort sekund
När vi blir ett
Med tid och rum
Ett ögonblick
Oändlighet
Långt bortom allt
I evighet