Stumble in the Stairs

Sen kom ett sånt där ögonblick som fick mig att känna som om jag var med i ett avsnitt av Sex and the City. "Break up-rule nr 4: Never stop thinking about him, even for a moment. Because that's the moment he'll appear."
Japp, plötsligt stod han där, min senaste katastrof och rökte en bit bort. Hade under hela kvällen tänkt att jag kanske skulle springa på honom men just i detta ögonblick hade jag faktiskt inte tänkt på det. Kommer ihåg att jag tänkte att det ju var den här soppan jag åkte hem för att möta ansikte mot ansikte, och nu hade mitt spöke fått ett. Det såg ut precis som jag mindes det. Tog ett av de kanske tyngsta stegen jag tagit i mitt liv och mötte spöket. I guess that's one out of two på drygt en vecka. Med ens kändes Göteborg som Ghost Town.

En veckas jobb avklarat och törsten efter helg var större än någonsin. Tog helg redan torsdag eftermiddag rent mentalt eftersom jag bestämt hävdade att fredagen inte räknas. Vid halv tre skyndade jag, efter ett snabbt besök på systemet, hem för att hälla upp två glas vin lagom till att Anna plingade på dörren.



Efter ett tag bar det iväg till Vasastan för att möta upp Annika och Amanda för mat. En härlig risotto samt halva Amandas potatisgratäng var smaskens. Stämningen var på topp och vi tog den med oss till Andra Långgatan för att träffa fler glada ansikten.



Och det gjorde vi också, saknade Maria och hennes fina vänner. Sen kom även Hansson förbi en sväng och jag kände hur rätt det är att vara i Göteborg igen. So far so good...

There's nothing quiet like the feeling when you're listening to a song written by someone you don't know, who you've never met, who somehow manages to describe exactly how you felt at a particular moment in your life.



Läste att det var detta uppträdandet som gjorde att den här låten gick från 46 plats till första plats på the UK single chart på en vecka, och det är inte svårt att förstå varför. Har nu njutit av den här låten säkert 15 gånger i rad på jobbet och får aldrig nog.

Guess she gave you things I didn't give to you
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded that for me it isn't over yet

Spenderade halva natten åt att packa upp saker i lägenheten och hittade detta photo som hängde på National Portrait Gallery när vi var där. Kommer ihåg att jag blev helt betagen av det och blir fortfarande när jag nu ser på det. Är nog ett av de finaste photon jag sett någonsin. Letade länge efter en poster med just detta photo men fick nöja mig med ett vykort som Annika lyckligtvis hittade. När jag hittade det bland ihoppackade papper kände jag att även om jag är tillbaka i Göteborg igen är London fortfarande närvarande, till och med på kylskåpet där Kate nu hänger.

Äntligen fredag och fortfarande ingenting att göra. Så jag lyssnar på det ena sommarprogrammet efter det andra, och det ena är också sämre än just det andra. Så jag går tillbaka till de två bästa sommarpratarna enligt Höglund (intressant twist att referera till sig själv som tredje person), vilka dessutom råkar vara gifta. Jag tar av mig skorna och myser upp mig i kontorsstolen med halvt nedsläckt belysning och bara njuter, samt förundras över hur det är möjligt att spotta ur sig så många visdomsord under en så kort tid. För den som också kanske sitter med lite för lite att göra en fredag som denna kommer här ett litet smakprov:

• Du är en ledstång. Jag vill hålla i dig, för jag är helt ute och cyklar.

• Om du har ett paraply uppstucket i rumpan, öppna det inte.

• Spara dina tårar. Det kommer nog en dag då ingen smörjer din röv med modersmjölk.

Ja tänk på det ni där ute. Nu är det snart lunch och då är dagen snart slut. Dags för after work med gänget och imorgon ska det firas att två av mina favoritsocionomer (och personer över lag) fått jobb. Nu har den lilla guldklutt som vårt gäng utgör av socionomkåren i Göteborg snart brett ut oss över samtliga stadsdelar. Nu tar vi snart över hela stan and fucking rock it alive!

Nu har jag tagit mig samman och ändrat mitt lilla utvandrarna-inspirerande intro från Storbritannien till Göteborg. Kändes lite tungt men det är ju alltid så när ett kapitel är slut. Samtidigt får man tänka på att ett nytt börjar och nu när jag dragit ut huvudet ur röven kommer det nog att bli betydligt mer fab på de plan som inte redan var fab.

I övrigt blir ju bloggen den samma eftersom vi fortsätter att köra London-style i Göteborg. Och dessutom lär jag ju ramla i trappor även i den här stan :)

It's so weird
I was just about to leave here
To say OK, they finally got me.
I give in
Oh I knew there must be something
meant for me out there
I just didn't know where to begin



We stumble in the stairs,
We're in a hurry now
No time to see the last song
With the band
'cause the fireworks have started
and the snowflakes
shape my name
don't say a word now
baby, take my hand

Hemma i staden där jag hör hemma igen. Lite halvkonstig känsla, samtidigt som det på något vis är som om jag aldrig lämnat den från början.



Fredagen avsattes för After Work i klassisk Göteborgs-anda med tapas på La Sombrita. Dit kom även Alex som jag inte sett på ett år så det var skoj. Hon bjöd Amanda på en snus, eller som Alex kallar det "en riktig snus". Whatever that means, tänkte jag och förutsatte att det var Norrlands-språk.



Vidare till Andra Långgatan där vi tog en efterrätt i form av glassdrink på Kellys. I sommarnatten spatserade vi sedan vidare till Kings Head för att möta upp Cathrine. En underbar kväll som blev början på min jakt efter att ta tillbaka den här stan.




Lördag morgon och stålande sol. Åkte och lade oss på klipporna till Sisjön. Subway och fruktsallad till lunch, men Amanda kunde inte låta bli att ta med lite alkohol. Och vi ångrade genast att vi inte hade tänk lika långt.



Flera timmars sol och bad fick mig att förundras över hur sorgligt jag tyckte sista doppet i Loka var innan jag åkte hit. Det finns ju faktiskt sjöar i Göteborg också ;)



Smått rödbrända begav vi oss hem för att ladda upp inför kvällens utgång. Sedan dök de upp en efter en, speciellt härligt var det givetvis att få krama om Tessan igen som jag saknat massor. Vidare ut till Park Lane med danssteg som förde mig till en balkong på Guldheden med ett glas bubbel i handen och Amanda och Annika nånstans i Askim. Tänk så det kan gå när man kör London-style i Gothenburg.



Första helgen i Göteborg (my new boyfriend) var helt underbar och nu är jag uppackad i min egna lägenhet och har jobbat två hela dagar! Life goes on i guess :)

Jaha nu sitter jag här på jobbet och har lunch. Väntar på mina kollegor som är på promenix som jag inte kunde följa med på pga helgens kvarhängande skavsår. Då jag hade lite tid att döda lyssnade jag på Mark Levengoods sommarprogram och fastnade för ett specifikt motto och budskap: "Klaga inte på att det är mörkt, dra ut huvudet ur röven istället." . Efter en period i mitt liv som i alla fall från vissa perspektiv kan betäcknas som aningen mörk och dyster fick jag en sådan där egocentrisk känsla av att det var direkt till mig som Mark sommarpratade. Kom också att tänka på när Mårten säger i Den Bästa Sommaren "Nej nu får det fan i mig vara nog. Förbannade jävla skitvärld". Och lite så är det jag känner just nu faktiskt. Kanske är det inte alls så mörkt runt omkring mig som jag trott, kanske har jag bara haft huvudet i röven i några månader. Men nu får det fan i mig vara nog! :)

Äntligen var de här båda två och Londonligan var än en gång komplett.



Torsdag morgon och Annika vaknar glad med frukost på sängen. Här ska det skämmas bort!



Trots diverse bitchar på samtliga vädersändningar som lovat regn regn och ännu mer regn under hela helgen var det varmt och till och med soligt. Detta innebar bryggan med våra vänner Sofiero och Rekorderlig. "Klockan är väl ändå efter tolv?" sa Annika i samma sekund som hon insåg att så inte var fallet. Hakuna Matata på den, det är ju semester!



Som snälla föredetta sambos beslutade vi att baka en paj till Amandas ankomst. För att få känna på landet-känslan lite mer bland alla laptops och bra täckning på mobilerna kom vi på den briljanta idén att plocka blåbär för att ha i pajen. Det blir nog trevligt, tänkte vi. Enligt mamma fanns det ju "så OOOOtroligt mycket blåbär i skogen, och tänk så stora de är också!". Ja bilden till höger visar väl ungefär hur gott om blåbär det var. Upp i träsk bland fästingar för att hitta dessa få och löjliga bär. Tur att det fanns hallon i frysen.



Men god blev den i alla fall och den var redo lagom till den sista pusselbiten anlände i form av Amanda. En öl på den och vi hade åstadkommit perfektion.



Hela Londonligan together again.



Pasta med rödvin och massa catching up senare var det dags för det obligatoriska nattdoppet. Nakna och glada ramlade vi halvt ner för backen som vi fick lysa upp med Amandas mobil. Bland fladdermöss och ormar hittade vi ändå bryggan och det helt ljuvligt ljumma vattnet. Då bastun på andra sidan fortfarande lyste fick vi för oss att simma över och kolla läget. Sekunden vi var på väg upp på bryggan sprillans utan badkläder kom det två "personal" som skulle låsa. "Tyvärr stänger vi nu men ni kanske vill gå upp innan och hämta era saker?" frågade de innan vi i kör utropade "Nej tack!!!" och simmade hem igen. Ibland får även dagdrivare änglavakt tydligen.



Lördag och morgondopp direkt. Sedan vidare ner på brunnen för den klassiska rundan.



In på receptionen för glassinköp och diverse te och tvål. Annika hittade även ett fint armband vilket var skoj.


Sedan vidare på promenix för att se oss runt. "Jaha det finns soc även här" utropar Amanda plötsligt och jag ser mig om och ser skylten hon fått syn på. "Nej här omkring står soc för socitet istället för socialtjänst" påpekade jag informativt.



In till Vattensalongen för att dricka lite helande vatten, kan ju aldrig skada efter en inte alltid så hälsosam livsstil de senaste månaderna. Är ju dock så pass gravt alkoholiserad vid det här laget att jag inte kunde annat än fantisera om hur det skulle vara om det kom vin ur dessa fantastiska kranar istället.



Det var väl ungefär här vi insåg att det gått allt för många timmar utan alkohol och lämpligt nog gick vi till just Stora socitetshuset för en av Lokas Long Drinks på uteserveringen.



Underbart men varmt så vi gick hem och tog med oss sangrian till bryggan för att steka lite. Där fick vi alla någon form av synsk kraft och kunde helt plötsligt se in i allas våra framtider. Ljus är den tydligen inte men oj så underhållande! Efter ett tag blev vi hungriga och satte oss på verandan istället för att invänta grillen, men sangrian hängde med.



Massa mat senare bjöd Faster på rosa bubbel och vi kände alla att lyxen nått sin spets.



Ner till baren i gen för en till cocktail för att avsluta helgen. Insåg ju snabbt att det var ett bröllop vi kom mitt in i och blev på så vis aningen utmobbade. Men kvällen var ljum och vi ägnade oss åt att mobba trubaduren som måste ha gått in i någon form av psykos när han skrev den där låtlistan. När "En del av mitt hjärta" med Thomas Ledin kom blev efterfest-känslon så stor att vi helt enkelt fick nog.



Även om kärlek på många sätt äcklar mig lite just nu kunde jag inte annat än le när jag såg brudparet dansa och le mot varandra i sommarnatten. Det kändes bra på nåt sätt, vet inte riktigt varför.

Idag har vi sedan badat ännu mer och dessutom fått chansen att simma över och prova bastun med badkläder på den här gången. Lägligt nog blev det storm precis när vi kommit fram vilket gjorde det ännu mysigare där inne. Mindre mysigt att slänga sig i och simma hem dock. En galet härlig helg har det varit i alla fall som började reda ni onsdags och avslutas typ nu, för nu ska jag sova. Imorgon kommer syster och sen är det snart dags för hemfärd till allt det jag flydde från för snart ett halvår sedan, lite nervös ändå :) Men sen tänker jag på vilka som finns och väntar på mig där och då blir jag glad ända nere från magen.

And life is pretty damn good :)



Imorgon blir det bad oavsett väder, känns som ett löfte jag kommer få ångra...

Om det skulle vara nån som nångång har tänkt tanken "undra vad hon gör där borta på landet hela dagarna..." så kan jag ge ett svar: det här och inte mycket mer. Dagens kraftansträngningar består utav att förflytta mig mellan hammocken, brassen och bryggan. Rätt lagom efter 4 veckors slitigt dagdriveri.



En rastlös människa skulle då antagligen undra "men hur får hon dagarna att gå?". Men för en dagdrivare kan jag meddela att det inte är några som helst problem.



Dags för lite förfriskningar innan jag tar mig en nap på solsängen, this is life folks.

Firandet av fasters födelsedag kom in på dag tre då det blev lördag. Fram med cocktailklänningen och locktången för nu skulle det bli champagne och snittar. Och det blev det också, så det räckte och blev över.



Bästa kussen på plats, ny pojkvän men fortfarande samma söta unge. Hann inte få med den lilla pinglan på kort då hon har aningen svårt för att sitta still. Men nu var det dags för skumpa!



Och inte bara skumpa utan rosa skumpa. Tog detta kort för att försöka få med den underbara färgen men insåg när jag lade in kortet i datorn att det inte alls gjorde sig på kortet. Men jag ger mitt ord och heder som godsherre på att den var rosa och helt fantastisk.



Födelsedagsbarnet till höger i en fantastisk svart cocktailklänning med vit tyll nedtill. Till vänster födelsedagsbarnets svägerska, dvs min mamma, i en somring och söt rosa kreation som matchade den rosa champagnen mycket väl. Tror jag skulle kunna jobba på röda mattan som kommentator faktiskt.



Plötsligt höjde faster sitt glas och sa med hög röst "nu skulle jag vilja utbringa en skål....utan att börja gråta". Ja ungefär så långt hann hon innan tårarna började spruta och nåt pipande ljud kom ut som vi alla aningen fick gissa oss fram till vad det betydde. Är dock ganska säker på att hon sa "skål för livet...snyft snyft...jag älskar er alla så mycket pip pip och snyft". Faster håller alltid de finaste talen ;)



I present fick faster ett halsband direkt från London och blev därmed hedrad med titeln "Special Auntie".



And one more for the cheap seats in the back!



Det blev en rolig fest och jag insåg att det inte behöver vara så hemskt med släktträff när allt kommer omkring, så länge det är guldkornen som är på plats. Som dessa två kussar exempelvis.



Och denna "bästaste" kusinflickvän tillsammans med resten av gänget. Hoppas vi ses snart igen!

Jag blir lika förundrad gång på gång, över hur stark och verklig den villkorslösa kärleken är. Jag har ju bestämt mig för att inte dölja mitt livs största misstag utan berätta och försöka stå rakryggad inför ansvaret, i hopp om att kunna infinna förlåtelse från mig själv. Idag blev det Lena och Mickes tur, dvs faster och hennes karl. De frågade rakt ut vad som hänt och Micke frågade "ska vi dricka lite mer vin?" och jag svarade snabbt "tro mig, ni kommer behöva det om ni ska lyssna på den här soppan från början".

Innan jag tog ett djupt andetag och berättade hela historien sa jag "men ni får lova att inte sluta älska mig när nu hör vad det är jag har gjort...ni borde kanske sitta ner för det här....". Men då högg faster i med hårdaste rösten och rusade ur stolen som stucken i rumpan och utropade " nej nu får du stå upp, ja men du behöver nog stå upp för att höra detta". Hon håller sedan om mig och ser mig djupt i ögonen och säger "Det finns ingenting du kan göra som skulle få mig att sluta älska dig. Jag kommer kanske inte alltid älska det du gör. Men jag kommer alltid att älska dig".

Ibland blir man så lycklig över de personer man har runt omkring sig, de personer som kan leda en rätt när man gått vilse. Jaja nu har jag druckit några glas vin men det menar jag faktiskt, på riktigt! :)

Känns bra att somna med den tanken ;) Sweet dreams gott folk!

Idag fyller finaste faster år och det ska firas i dagarna tre verkar det som, grillning idag, tårta imorgon och cocktailparty på lördag. Fast ibland tror jag att det snarare är det faktum att faster är ledig fredag till måndag denna veckan som hon egentligen firar. Denna sommaren har faster nämligen åkit på det outhärdliga ödet att behöva sommarjobba, vilket hon också lyckas få in i alla möjliga samtalsämnen som inte alls har med det att göra ursprungligen.

Ex.
Jag: Gud så skönt det är på bryggan
Lena: Ja för ett ögonblick glömde jag bort att jag ska jobba i morgon...

Lena: Hur är det med min lilla semesterfirare då?
Jag: Det är bara bra!
Lena: Ja för själv jobbar jag ju vet du...

Jag: Faster, vad tror du är meningen med livet?
Lena: Ja inte är det att sommarjobba i alla fall!

Ja ok den sista är kanske något överdriven, men det är också just det som faster ofta är :)
Cheer up faster, sommaren är kort och du har många semestrar kvar som ligger och väntar. Och tills dess vet vi ju alla vilken låt som du kan ha i bilen när du är på väg till jobbet för att peppa upp dig själv. Jag har spelat den för dig många gånger och sett dig dansa till den och dessutom är den mycket bättre än trista happy birthday eller nåt sånt skit. Och i ärlighetens namn tror jag att den är skriven till dig, jag menar vem annars...



En dag när du minst anar det kommer jag flygandes in på Sveavägen i randig tröja och hatt, visslar så att du kommer till fönstret och undrar vad fan det är som pågår. Sen drar jag med dig ut och dansar på taken hela natten, till just den här låten. Grattis finaste du, present får du sen när du kommer hem från jobbet ;)

Vad jag bryr mig om nu
är att få ut dig ur skallen
är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
den tar slut från kyss till kyss
Vad jag bryr mig om nu
är att aldrig ge hjärtat rakt ut

Ja nu är det en vecka sedan jag bloggade sist vilket ju absolut inte är ok. Men då jag inte har Internet på mitt rum längre blir det lite mer omständigt vilket gjort att jag ursäktat mig under denna period av omställning. But no more!



Det började ju med hemresa för en vecka sedan nu, ja nu har jag faktiskt varit hemma i en hel vecka. Hemresan visade sig vara allt annat än smidig då jag fick sitta och vänta på flygplatsen från runt 5 på morgonen till 11 på förmiddagen. En minst sagt seg upplevelse. Speciellt när man är så tidig att man inte ens får checka in väskorna och det inte finns nånstans att sitta. Jag och min väskvagn hann bli väldigt taighta under dessa timmar tillsammans. Dock kände jag inget annat än glädje när jag äntligen fick skiljas från den.

Väl på planet hamnade jag givetvis bredvid en ful och något efterbliven unge med seriösa aggressionsproblem. Tappade sin jävla napp vid mina fötter säkert 5 gånger så att jag var tvungen att plocka upp den, samt slog till mig med en plånbok precis när jag var en sekund ifrån att somna. Fick inget mer än ett "sorry" från ungens white-trash-föräldrar som dessutom satt och bråkade öppet framför mig under en timmas tid. Den blick jag svarade med var inte en "det är ok-blick" utan snarare en "ni kanske borde vara oroliga över att er retarderade sons spärr för att slå tjejer redan är icke-existernade-blick". Till slut lutade sig pappan över sonen och sa med en skojsam röst "that girl hates you" och tittade på mig i väntan på ett "nej men absolut inte" tillsammans med ett skratt. Jag sa ingenting utan tittade bara på honom som att "äntligen har du förstått nånting dumjävel".



Väl hemma var det svårt att fortsätta vara irriterad när det fanns kallt vin och jordgubbar att skåla i. Och det är mest så jag har spenderat tiden sedan dess faktiskt. Vilket ju i och för sig inte är så stor skillnad från mitt tidigare dagdrivarliv, förutom att min alkoholism håller sig på hemmaplan numera.












Ja ni ser ju själva, det är sol, det är god mat, det är tupplurar i hammocken, och det är framförallt mys med hunden som jag saknat mer än alla andra sammantaget. Men även om livet är rätt gött just nu måste jag ju erkänna att en viss fest-abstinens ligger och gror latent, vilket jag hoppas på att få tillfredställa när mina forna sambos kommer om ett par veckor. Skynda er!

Midsommarafton på en lördag, ja det är tydligen så svenskarna vill ha det i London. Och vi tar självfallet seden dit vi kommer så på lördagen var det Hyde Park som gällde och vädret kunde inte ha varit mer perfekt för just picknick i parken. Anna och Annika var dessutom extra midsomriga då de pallade blommor från grannarna och lade under kudden. Inga drömmar om heta karlar blev det dock efter vad jag hörde...




Jordgubbar, kakor, chips, vin, öl och Bon Jovi. Ja just den här dagen spelade Bon Jovi i Hyde Park och vi kunde se scenen från där vi satt. Jag fick en deja vy över hur det var att vara 14 igen då min Bon Jovi-fas var som värst, och stämningen var på topp. Vi insåg också hur sjukt snygga alla människor var runt oss och insåg att det var av den anledningen att vi var omringade av svenskar. Efter att ca 15 10-poängarna hade gått förbi vår filt inom en kvart hade vi svårt att minnas något som helst argument till varför vi skulle bo nån annan stans än i just Sverige.



Men vackrast i parken var ändå denna svenska sjönhet! Freakin törnrosa all over ;)



Skymning och dags att dra vidare för lite riktig käk i form av Nandos.



Och sedan till den svenska klubben där efterfesten hölls. Där fick vi också livemusik från en jag inte minns namnet på men som enligt Kihlén och Cowell "kommer bli nåt stort". Sen blev det klubbland och kokskillar på hemvägen.



Dagen efter var det bara tre av de ursprungliga kvar i huset då Amanda flyttat mitt i natten. Vi drog till Westfield för shopping.



Och mat i stora mängder. Först tapas och sedan de där crepsen som vi tjatat om sedan vi kom hit.



Och shopping blev det, i alla fall för Kihlén. Efter att ha fått hjärnblödning nr 2 när vi fick veta att den sista Mulberry-väskan reats ut ca 5 minuter innan vi kom till affären, fick hon till slut sin Miu Miu-plånbok och the smile was restored. På kvällen blev det sedan frosseri i både onyttigheter och Sound of Music, denna genialiska film som blir bättre för varje gång vi ser den.



Sista dagen var det 34 grader varmt så speciellt mycket mer action än förfriskningar på uteserveringar blev det inte. Sen blev det hem och packa och nu går mitt plan om ca 10 timmar. Taxi beställd till kvart över 3 så jag ska ställa klockan på 02.30, konstig känsla. Alla väskor är packade och vägda, Annika och jag har haft vår version av the last supper och resfebern sitter i magen. Den sista tiden här har varit helt fantastisk och jag är så glad att Anna var här och delade det med oss, samt att Amanda kommer vara i Göteborg och dela hösten med oss.

Och nu kommer jag bli så där härligt töntig igen och lägga in en låt som jag tycker passar när man känner lite som när Maria Von Trapp utbrister "when the lord closes a door, somewhere he opens a window". När liver är så där härligt unwritten, precis som det är nu.



Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Vi ses i Sverige allihop!

Japp i torsdags kväll kom hon den lilla räkan, sent utav bara fan men ändå på bra humör. Gick genast och lade oss och vaknade på fredagen med shoppingsug och fint väder.

Fösta stopp blev Camden Market för käk och strosande. Anna var lycklig när hon lyckades få två fake-rayban för endast 20 pund och jag var glad när jag fick två nagellack för 1,75 pund. God mat och solsken fick oss på gott humör och Anna var som alltid strålande vacker, men denna gång lite extra pga den fabulösa Carrie-blomman på bröstet :)




Vidare till Oxford Circus och alla goda vänner där som Topshop och Selfridges. Anna ville även till Liberty där det tydligen skulle finnas ett "sjal-rum", dvs Kihléns version av paradiset. Efter en Double Taste Shake kom vi dit och det var verkligen ett sjal-rum på riktigt. Anna provade sjal efter sjal för mellan 200 till 150 pund med Amanda och jag gick och funderade på hur rika vi skulle behöva vara för att kunna köpa en tygbit för över 300 kr. Tio minuter senare har Amanda en påse i handen och en skyldig blick i ansiktet. "Jo men detta var ju kärlek på riktigt!". Och fin var den och på rea var den och Manolo Blahnik var den. På bild här nere till höger.




Hem och duscha för att sedan bege oss ut till den Indiska restaurangen här på gatan som så genialiskt låter en ta med sin egen alkohol! In på Tesco för ett par vinflaskor och sen var det bara att korka upp mitt på restaurangen. Surrealistisk känsla för en svensk men rolig! Gott och starkt var det, men vi åkte vidare till Dion, vinbaren som  jag och Annika upptäckt. Där skålades det för att Anna var med samt för att Amanda skulle flytta hem. Inte för att vi är glada för att Amanda ska hem utan för att vi hittar skäl att skåla överallt.

Nu är Amanda hemma i Sverige och i Göteborg dessutom! Vi saknar dig redan pussycat!

Klockan är snart tre på morgonen och jag och Kihlén ligger i sängen efter en busstur som fört oss in i något slags chocktillsånd som fortfarande, 20 minuter senare, inte gett sig.

Där satt vi i lugnan ro längst bak i bussen och tre killar kommer på och sätter sig precis vid oss. De är väldigt städade och två av dem ser rätt bra ut. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur den snubben som sitter framför Anna håller på med nåt papper framför sig och att Anna stirrar med STORA ögon på vad han nu håller på med. Han för in fingret under läppen och gör en rörelse som får Anna att tro att han just tog ut en snus och hinner tänka "åh vad skoj med en svensk!". Men innan hon hinner säga nåt har vi båda sett att det papper han håller på med är fyllt av ett vitt pulver som han för till näsan om och om igen. Våra ögon är vid det här laget så uppspärrade att de bokstavligt talat skulle ploppa ut om vi skulle spärra upp dem mer. Vi ser på varandra med en min som säger "ser du vad jag ser? eller drömmer jag?!". Vi brister sedan ut i ett halvt hysteriskt/nervöst skratt vilket dessa karlar inte undgår, i detta fall säger en blick allt. "You're in the back of a bus, what do you expect?" säger en av killarna till oss vilket gör det hela ännu mer bisarrt och vi skrattar ännu mer hysteriskt.

Nu sitter vi här båda två och skrattar år våra egna reaktioner. Två socionomer som både studerat och jobbat med droger och missbruk, blir helt chockade av att bevittna snortande på bussen i London. Ibland är det galet hur svensk man kan känna sig när man är just utomlands. Dags att åka hem nu alltså!

Börjar med att dedikera detta inlägg till finaste Felicia för att hon är en av de få som verkligen förstår storheten i Tudors ;)

Dumma som vi var trodde ju jag och Annika att det var Towern som var det ställe i London som var mest Tudor av allt, men ack så fel vi hade. Av en händelse råkade jag se en poster i tunnelbanan där det stod "Come and meet the Tudors" vilket självfallet fick oss att kolla upp var det kunde vara för paradis. Visade sig att det var Hampton Court Palace där de fötts, levt och dött. Dagen efter vaknade vi tidigt och rusade dit omedelbart.




Ja det går inte att förklara känslan när vi kom dit och verkligen insåg att detta was the shit. I varje rum kunde man läsa om vad det använts till, samt se inkarvade symboeler och "crests" för de olika fruarna.



Sen var det dags för rundvandning av självaste Thomas Culpepper och vi var i exstas.



Men sen kom ju kungen och Cathrine Howard (de verkade hålla sig inom säsong 4 här) och vi var alla tvungna att ställa oss på knä och ropa "God save the King" och "God save the Queen" för full hals.



Kanske inte så stilig men rätt lik ändå.



Sen hämtade vi hörlurar med guide om varje rum och person som bott i slottet. Det var bara att sätta sig till rätta, njuta och bli ännu mer besatt.




Det fanns verkligen allt här. Från The Privy Council där de satt upp skärmar på typ Edward Seymore som diskuterade kungliga angelägenheter, till The Royal Chapel där Henrys son Edward döptes, samt där han sörjde Jane när hon dött. Man kunde följa historien bakom Thomas Wolsey och alla fruar samt få berättelsen bakom den unge Henry. Det fanns kungliga trädgårdar, fontäner, vinkällare och kök som lagade till mat så som de gjorde på den tiden. Ja det går helt enkelt inte att beskriva det på nåt annat sätt än Tudor-paradise.



Tråkigt nog spöregnade det vilket gjorde att vi inte kände för att gå ut i trädgårdarna eller se den berömde laburinten. Men det var nog lika bra, för en stackare som mig som kan gå vilse i allt för stora lägenheter är det dömt att misslyckas att gå in i en laburint.

En helt fantastisk dag och jag kan nu åka hem med vetskapen om att jag gjort Tudors ordentligt.