Stumble in the Stairs

Midsommarafton på en lördag, ja det är tydligen så svenskarna vill ha det i London. Och vi tar självfallet seden dit vi kommer så på lördagen var det Hyde Park som gällde och vädret kunde inte ha varit mer perfekt för just picknick i parken. Anna och Annika var dessutom extra midsomriga då de pallade blommor från grannarna och lade under kudden. Inga drömmar om heta karlar blev det dock efter vad jag hörde...




Jordgubbar, kakor, chips, vin, öl och Bon Jovi. Ja just den här dagen spelade Bon Jovi i Hyde Park och vi kunde se scenen från där vi satt. Jag fick en deja vy över hur det var att vara 14 igen då min Bon Jovi-fas var som värst, och stämningen var på topp. Vi insåg också hur sjukt snygga alla människor var runt oss och insåg att det var av den anledningen att vi var omringade av svenskar. Efter att ca 15 10-poängarna hade gått förbi vår filt inom en kvart hade vi svårt att minnas något som helst argument till varför vi skulle bo nån annan stans än i just Sverige.



Men vackrast i parken var ändå denna svenska sjönhet! Freakin törnrosa all over ;)



Skymning och dags att dra vidare för lite riktig käk i form av Nandos.



Och sedan till den svenska klubben där efterfesten hölls. Där fick vi också livemusik från en jag inte minns namnet på men som enligt Kihlén och Cowell "kommer bli nåt stort". Sen blev det klubbland och kokskillar på hemvägen.



Dagen efter var det bara tre av de ursprungliga kvar i huset då Amanda flyttat mitt i natten. Vi drog till Westfield för shopping.



Och mat i stora mängder. Först tapas och sedan de där crepsen som vi tjatat om sedan vi kom hit.



Och shopping blev det, i alla fall för Kihlén. Efter att ha fått hjärnblödning nr 2 när vi fick veta att den sista Mulberry-väskan reats ut ca 5 minuter innan vi kom till affären, fick hon till slut sin Miu Miu-plånbok och the smile was restored. På kvällen blev det sedan frosseri i både onyttigheter och Sound of Music, denna genialiska film som blir bättre för varje gång vi ser den.



Sista dagen var det 34 grader varmt så speciellt mycket mer action än förfriskningar på uteserveringar blev det inte. Sen blev det hem och packa och nu går mitt plan om ca 10 timmar. Taxi beställd till kvart över 3 så jag ska ställa klockan på 02.30, konstig känsla. Alla väskor är packade och vägda, Annika och jag har haft vår version av the last supper och resfebern sitter i magen. Den sista tiden här har varit helt fantastisk och jag är så glad att Anna var här och delade det med oss, samt att Amanda kommer vara i Göteborg och dela hösten med oss.

Och nu kommer jag bli så där härligt töntig igen och lägga in en låt som jag tycker passar när man känner lite som när Maria Von Trapp utbrister "when the lord closes a door, somewhere he opens a window". När liver är så där härligt unwritten, precis som det är nu.



Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Vi ses i Sverige allihop!

Japp i torsdags kväll kom hon den lilla räkan, sent utav bara fan men ändå på bra humör. Gick genast och lade oss och vaknade på fredagen med shoppingsug och fint väder.

Fösta stopp blev Camden Market för käk och strosande. Anna var lycklig när hon lyckades få två fake-rayban för endast 20 pund och jag var glad när jag fick två nagellack för 1,75 pund. God mat och solsken fick oss på gott humör och Anna var som alltid strålande vacker, men denna gång lite extra pga den fabulösa Carrie-blomman på bröstet :)




Vidare till Oxford Circus och alla goda vänner där som Topshop och Selfridges. Anna ville även till Liberty där det tydligen skulle finnas ett "sjal-rum", dvs Kihléns version av paradiset. Efter en Double Taste Shake kom vi dit och det var verkligen ett sjal-rum på riktigt. Anna provade sjal efter sjal för mellan 200 till 150 pund med Amanda och jag gick och funderade på hur rika vi skulle behöva vara för att kunna köpa en tygbit för över 300 kr. Tio minuter senare har Amanda en påse i handen och en skyldig blick i ansiktet. "Jo men detta var ju kärlek på riktigt!". Och fin var den och på rea var den och Manolo Blahnik var den. På bild här nere till höger.




Hem och duscha för att sedan bege oss ut till den Indiska restaurangen här på gatan som så genialiskt låter en ta med sin egen alkohol! In på Tesco för ett par vinflaskor och sen var det bara att korka upp mitt på restaurangen. Surrealistisk känsla för en svensk men rolig! Gott och starkt var det, men vi åkte vidare till Dion, vinbaren som  jag och Annika upptäckt. Där skålades det för att Anna var med samt för att Amanda skulle flytta hem. Inte för att vi är glada för att Amanda ska hem utan för att vi hittar skäl att skåla överallt.

Nu är Amanda hemma i Sverige och i Göteborg dessutom! Vi saknar dig redan pussycat!

Klockan är snart tre på morgonen och jag och Kihlén ligger i sängen efter en busstur som fört oss in i något slags chocktillsånd som fortfarande, 20 minuter senare, inte gett sig.

Där satt vi i lugnan ro längst bak i bussen och tre killar kommer på och sätter sig precis vid oss. De är väldigt städade och två av dem ser rätt bra ut. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur den snubben som sitter framför Anna håller på med nåt papper framför sig och att Anna stirrar med STORA ögon på vad han nu håller på med. Han för in fingret under läppen och gör en rörelse som får Anna att tro att han just tog ut en snus och hinner tänka "åh vad skoj med en svensk!". Men innan hon hinner säga nåt har vi båda sett att det papper han håller på med är fyllt av ett vitt pulver som han för till näsan om och om igen. Våra ögon är vid det här laget så uppspärrade att de bokstavligt talat skulle ploppa ut om vi skulle spärra upp dem mer. Vi ser på varandra med en min som säger "ser du vad jag ser? eller drömmer jag?!". Vi brister sedan ut i ett halvt hysteriskt/nervöst skratt vilket dessa karlar inte undgår, i detta fall säger en blick allt. "You're in the back of a bus, what do you expect?" säger en av killarna till oss vilket gör det hela ännu mer bisarrt och vi skrattar ännu mer hysteriskt.

Nu sitter vi här båda två och skrattar år våra egna reaktioner. Två socionomer som både studerat och jobbat med droger och missbruk, blir helt chockade av att bevittna snortande på bussen i London. Ibland är det galet hur svensk man kan känna sig när man är just utomlands. Dags att åka hem nu alltså!

Börjar med att dedikera detta inlägg till finaste Felicia för att hon är en av de få som verkligen förstår storheten i Tudors ;)

Dumma som vi var trodde ju jag och Annika att det var Towern som var det ställe i London som var mest Tudor av allt, men ack så fel vi hade. Av en händelse råkade jag se en poster i tunnelbanan där det stod "Come and meet the Tudors" vilket självfallet fick oss att kolla upp var det kunde vara för paradis. Visade sig att det var Hampton Court Palace där de fötts, levt och dött. Dagen efter vaknade vi tidigt och rusade dit omedelbart.




Ja det går inte att förklara känslan när vi kom dit och verkligen insåg att detta was the shit. I varje rum kunde man läsa om vad det använts till, samt se inkarvade symboeler och "crests" för de olika fruarna.



Sen var det dags för rundvandning av självaste Thomas Culpepper och vi var i exstas.



Men sen kom ju kungen och Cathrine Howard (de verkade hålla sig inom säsong 4 här) och vi var alla tvungna att ställa oss på knä och ropa "God save the King" och "God save the Queen" för full hals.



Kanske inte så stilig men rätt lik ändå.



Sen hämtade vi hörlurar med guide om varje rum och person som bott i slottet. Det var bara att sätta sig till rätta, njuta och bli ännu mer besatt.




Det fanns verkligen allt här. Från The Privy Council där de satt upp skärmar på typ Edward Seymore som diskuterade kungliga angelägenheter, till The Royal Chapel där Henrys son Edward döptes, samt där han sörjde Jane när hon dött. Man kunde följa historien bakom Thomas Wolsey och alla fruar samt få berättelsen bakom den unge Henry. Det fanns kungliga trädgårdar, fontäner, vinkällare och kök som lagade till mat så som de gjorde på den tiden. Ja det går helt enkelt inte att beskriva det på nåt annat sätt än Tudor-paradise.



Tråkigt nog spöregnade det vilket gjorde att vi inte kände för att gå ut i trädgårdarna eller se den berömde laburinten. Men det var nog lika bra, för en stackare som mig som kan gå vilse i allt för stora lägenheter är det dömt att misslyckas att gå in i en laburint.

En helt fantastisk dag och jag kan nu åka hem med vetskapen om att jag gjort Tudors ordentligt.

Onsdag och dags för det dagliga turistandet. Vi funderade på vad vi hade kvar egentligen och insåg att det inte var så mycket. Eller, självfallet finns det hur mycket som helst att se och göra i den här staden, men av de mest klassiska och kända turistaktiviteterna har vi nog faktiskt gjort det mesta. Dock fanns det en snubbe som vi ännu inte hälsat på och så vitt vi visste bodde han på 10 Downing Street.



Adressen visade sig inte vara svår att hitta men gästvänligheten var väl sådär. En gigantisk grind och män med vapen fick oss inte att känna oss speciellt välkomna så vi drog vidare.



Till McDonalds för en av de små godbitar som Amanda tjatat om nu i veckor: En Double Taste Shake. Och Ja den var precis så god som Amanda lovat att den skulle vara, klart sommarens succé! Alla som inte provat, ni har ingen tid att förlora! Som en parantes måste jag säga att jag aldrig sett en bild där jag är mer lik min mamma än denna. Bara en parantes som sagt.



Sen blev det marknad och strosande på hög nivå inne på Covent Garden där det fanns allt krimskrams som man någonsin skulle kunna önska sig. Men det absolut roligaste var när vi hittade en tavla som det stod "Regab is for quitters!" på och jag hade lätt köpt den om jag haft pengar samt plats i väskan. Sedan dess är detta vårt nya motto, tänker att det ger en helt ny touch till socialtjänsten om vi börjar förmedla det till våra klienter också.

Ut på upptäcktsfärd till Greenwich för lite Tudor-jakt samt klassiskt turistande.




Första stopp blev Old Royal Naval College där det fanns stora salar med massa konst. Tydligen hade nån scen från senaste Pirates-filmen spelats in här. Har funderat men inte lyckats komma på vilken dock...

Gick sedan vidare till National Maritime Museum för utställningar om diverse sjöliv. Var kanske inte det mest spännande muséet jag varit på men när det började handla om slavar blev det mer intressant. Fick se på läskiga redskap som använts för att kedja fast slavar osv, tydligen är det elände jag kräver för att det ska vara kul!




Men det var ju ändå Tudors-jakt vi skulle på så vi begav oss till The Queens House där vi fått veta att Henry VIII och gänget både ska ha fötts och växt upp. Dock fick vi bli lite smått besvikna när vi fick veta att det gamla palatset inte finns kvar, fick heller aldrig nån riktig klarhet i varför. Men det var i alla fall mellan de två tornen på bilden högst upp till höger det låg.



Sen gick vi upp för en evig uppförsbacke för att se The Meridian Line...



...och för att få se slottet ovanifrån.



Men vi kände doften av blommor och följde den till de kungliga trädgårdarna.



Där fanns det fler ekorrar än jag sett sammanlagt i mitt liv och de var så tama att man kunde mata dem direkt ur handen. Är nog mammans idé av paradiset.




Även om vi kände att vi hade fått nog av Greenwich efter detta var vi inte helt redo att åka hem än så vi bytte fokus från Tudors till Davincikoden istället.




Det gjorde att vi hamnade i Temple Church och kände igen oss direkt. Kom att tänka på när Sophie säger "why do they always make them so scary?" och jag förstod vad hon menade för det var läskiga ansikten överallt.



Dagen avslutades med det sista pubquizet som blev en total succé när vi för andra gången vann vinflaskan för bästa lagnamn som denna gång var "Scott is a cutie pie". Scott är alltså han som läser upp quizet, or so we thought, det blev nämligen smått pinsamt när vi fick veta att han visst hette Matthew istället. Men vinet var vårt!

NU blir det Tudors-nörderi på hög nivå så jag varnar här för de som redan nu himlar med ögonen. Ni förstår er bara inte på detta!

Nåväl, vidare till dagens huvudämne. Ja nu har jag varit där på riktigt, efter ett par års väntan och trånande. Och gissa vad, det var precis så fantastiskt som jag föreställt mig. Det är några få gånger i livet det faktiskt inträffar. Vi var i Towern runt sex timmar, that's my idea of heaven people!




Vi gick upp tidigt och tog oss mot Tower Bridge, jag Annika och familjen Gustafsson.



Londonligan i sin helhet med Towern i bakgrunden.



Med vinden i håret och solen i ögonen njöt vi av söndagsmorgonen men...



Vi var ju fortfarande alldeles för långt i från Towern enligt mig. Vi tog sikte på tornen och begav oss mot Tudors-slottet, where everything fucking happened!




Väl framme pirrade det i magen jag fick en känsla av overklighet i hela mig. En känsla som höll i sig hela dagen. Grinden här till höger är Traitors Gate, där bland andra Anne Boleyn kom in när hon skulle föras till sin cell i väntan på avrättning. Jag och Annika bara stod och stirrade, ungefär som om vi trodde att vi skulle kunna få se en skymt av henne om vi stod riktigt stilla utan att blinka. Jag trodde att det skulle bli lättare att föreställa sig hur mina Tudors gick runt på dessa historiska platser men när de väl var mitt framför mig var det helt omöjligt. Det blev på något sätt som att försöka föreställa sig sagofigurer vandra runt på riktiga platser.



För att höja nördfaktorn lite extra tog vi en tour från en gubbe som seriöst bor inom Towern. Han hade en massa att beträtta, mycket av vilket jag redan kände till, men han kunde peka ut i vilket av alla 20 torn som exempelvis Sir Thomas More satt, och det fick det att börja skaka lite extra i knäna.




Snubben, som hette Steve, berättade också att det finns korpar inneboende, och har så gjort så länge man vet. En sägen säger att om korparna skulle lämna Towern skulle The White Tower rasa samman. Eftersom att ingen vill ta den risken finns det en lag som säger att det måste finnas minst sex korpar på området at all times. Detta är alltså inte ett skämt men som Steve själv uttryckte det "it's a freakin' stupid law".

Högst upp till höger är Kung Herny VIII's rustning medan han fortfarande var gift med fru nr 1, det är nämligen ingraverat H&K på kanten. Längst ner till höger är det förbannade blocket igen som jag och Annika redan morsat på denna veckan. Även denna gången såg de ut att ha tvättat bort blodet som tur var ;)




Sen kom vi till nåt som fick mig och Annika att näst intill behöva stanna för att hämta andan. Helt plötsligt insåg vi att vi stod mitt framför Anne Boleyn, eller snarare snett ovanför. Inte bara det, det var även på denna plats som hon tillsammans med Cathrine Howard (fru nr 5) och Jane Boleyn (Annes svägerska) blev halshuggna. Mitt här vid våra fötter fanns de. Vi ställde oss med ryggen mot dem för att se hur deras sista vy måste ha sett ut innan de halshögs. Med tanke på att vi tidigare i veckan provat hur det är att lägga huvudet på ett sådant block blev det ännu mer obehagligt.  På bilden nedan till vänster ser man "The Queens House" där Cathrine Howard spenderade sina sista dagar. Det var här hon bad sin fångvaktare att hämta blocken så att hon kunde öva på att lägga huvudet på det natten till hennes execution day.




Men detta var ju också ett fängelse, och tydligen var det flera torn som fungerade som just det. Vi gick in i alla vi kunde hitta och blev chockade när vi fick se alla inristningar som fångar gjort i dessa hålor sedan 1200-talet. Vissa kände vi igen och kunde än en gång inte få in i våra huvuden att det var just här de satt i flera år och karvade i sten. Antar att de ändå inte hade nåt bättre för sig. I know the feeling... Nej nu var jag okänslig!



Vi gick även in för att se kronjuvelerna så klart men av nån anledning fick man inte ta kort där inne. Kan dock meddela att det fanns mycket mer blingbling där än vad det gör bland de svenska kronjuvelerna.




De hade äver gjort i ordning ett par rum för att man skulle kunna få en uppfattning om hur det såg ut på den tiden. Och nog har jag en uppfattning alltid, 100 % verklighetstroget baserat på The Tudors ;) Det är ju bara att se på fruarnas porträtt här på vänser sida. De bilder som är på höger sida är de jag har i mitt huvud, det är så vackra och glamoröse jag föreställer mig dem. Inte konstigt att jag är besatt eller hur!

Fru nr 1: Katherine of Aragon



Fru nr 2: Anne Boleyn (Min favoritfru! Japp en sån måste man ha om man är ett äkta Tudors-fan)



Fru nr 3: Jane Seymore



Fru nr 4: Anne of Cleves



Fru nr 5: Catherine Howard



Fru nr 6: Catherine Parr



Ja det där var en liten snabbgenomgång över dessa mystiska damer som alla gick mot sina egna öden, vissa mysigare än andra. Nu har jag och Annika suttit och tittat på de bästa delarna ur serien och nördat lite extra. Dags att gå coh lägga sig och drömma om hur det skulle vara att ha på sig en klänning fit for a queen. Hela dagen har ju varit a dream come true så varför inte fortsätta drömma. Sov gott allihop!

Regnigt och ruskigt, väder fit for museum. Den här dagen bar det av till The Science Museum.
Själva muséet var kanske inte jätteroligt för vi som inte är rymdnördar, men det fanns en utställning som hette "Who am I?" och som ställde alla de frågor som vi själva ställt oss om och om igen den senaste tiden. Av den anledningen var det där vi fastnade mest innan vi åkte hem för att ladda upp inför kvällen.




Medan Amanda underhöll familjen drog jag och Annika till Dion, en ny Wine och Champagne Bar som vi hittat vid St Pauls. Stället visade sig vara bättre än vi trodde för drinkarna var rosa och helt fantastiska, men när de dessutom gav oss en gratis natchostallrik vann de våra hjärtan på allvar. Bord bokat till Kihléns ankomst.





Vidare till Inferno och dansa hela natten.
Plan = Röj!
Röj = Mission accomplished!

Vaknar en annars ganska trist dag och går in på Aftonbloadet, plötsligt är världen i ett rosa skimmer: Maud Lucifer Olofsson ska avgå! Ja det finns inte så mycket mer att säga än detta:

Eftersom vi tyckte att St Paul's Cathedral såg så fin ut med den stora kupolen från Monumentet tog vi en sväng dit.




Ja om Southwark var stor och pampig från början var den puttig och fånig i jämförelse med denna. Tråkigt nog kostade det en massa pengar att gå in i katerdalen men min Tudors-besatthet gjorde att jag var helt nöjd med att bara stå utanför och föreställa mig att det var här Henry VIII gifte sig med sina många olika fruar. Herregud bara två dagar kvar till Towern, nedräkning pågår!




Sen blev det så klart det obligatoriska fikat på inget annat fik än just "Paul" givetvis. Där hittade vi en bakelse som uppnådde nåt som inte mycket annat i världen lyckas uppå: perfektion.

Ett underbart avslut på en underbar dag då vi hann med mer turistande än vi räknat med. Man hinner med väldigt mycket när man aldrig har nåt bättre för sig ;)

Imorgon ska vi bli vetenskapsmän, look out!

När vi kom ut från fängelset såg vi en stor katedral som visade sig vara Southwark Cathedral. Stor och pampig med massor av minnesstenar inuti, tyvärr fick man inte ta kort där inne.



Vidare till Borough Market som tydligen skulle vara väldigt känd och stor. Så väldigt stor vet jag inte om jag tyckte att den var men mycket mat fanns det. Lite för mycket korv och liknande tyckte jag dock och vi gick ganska snabbt mot nya äventyr.



Till det monument som fått det kanske mest fantasilösa namn nånsin, nämligen The Monument. Japp det heter bara så och är ett högt torn bestående av 311 trappsteg i en evig spiral. Då vi inte varit på nåt step-pass på länge blev det mycket mjölksyra samt flås, men upp kom gjorde vi till slut.




Jag fick även syn på att pappa varit här och spelat martyr ;) Fuling där!



Man kunde se både Tower Bridge och St Pauls Cathedral. Ja man kunde se hela stan och jag fick blicka ut över allt det som jag nu ska lämna, och kunde inte låta bli att se tillbaka...



...på då jag var uppe i London Eye och såg ut över den stad jag då skulle bo i. Kommer ihåg att jag tänkte "so this is it...det är detta jag ska kalla hem nu".



Ny bild tre och en halv månad senare. Nu är det svårt att tänka att jag ska lämna det här bakom mig och åka tillbaka till det jag då trodde att jag lämnade bakom mig. Antar att det enda som är säkert är att ingenting är säkert just nu. Men det är alltid jobbigt att säga hejdå.




Sen var det bara att promenera ner de där 311 trappstegen igen, men när vi kom ut fick vi ett certifikat för mödan.



Och så här glad blir man när man får beröm för att man gjort nåt så simpelt som gått i trappor efter över tre månaders misslyckanden! Detta var mycket roligare att få än de certifikat vi fått för CPR och diverse annat, detta var lycka!

Mot nästa turistattraktion!

Dagen började med ösregn och jag och Amanda skrek ut "WHAT THE FUCK ÄR DET SOM LÅTER??!!"  runt 8 i morse. Insåg efter ett tag att det var gigantiska regndroppar som utsatte oss för regelbundna ångestattacker. Jag och Annika som hade tänkt att spendera dagen i Greenwich blev besvikna men fick ändra kurs mot The Clink Prison Museum istället.



På vägen blev jag väl påmind om att när man väl blivit olyckligt kär finns det ingenstans man är säker, inte ens hos den lokala skomakaren tydligen. Bara som en parantes.



Vi gick även förbi ett skepp som är en kopia av Francis Drakes skepp, Tudorsvindarna började fladdra!




Väl framme var detta över 600 år gamla fängelse superläskigt! Mörkt och ruggigt med en massa specialeffekter och klagoljud i bakgrunden, tur att jag hade Annika med.



Sen kom tortyrredskapen fram och vi kände mer än en gång hur det vände sig i magen. Saken till höger är exempelvis till för att krossa tummar. Why liksom?!



Även om folk på den tiden verkar ha varit onda rakt igenom måste man ändå ge dem poäng för kreativitet. "Skon" till höger skulle fyllas med trä och olja efter det att man man satt i foten. Träet svällde då så att foten till slut ramlade av benet. How do they come up with this stuff?!!!



Sen hittade vi det som vi antagligen borde sätta på oss: Kyskhetsbälte ;)
Även mannen med järnmasken visade sig lite halft.



Then there it was. Det vi hade väntat på hela tiden: The Block. Det jävla blocket som fått mig att titta bort åtminstonde en gång per Tudors-avsnitt och nu stod det ett riktigt mitt framför oss. Att veta att huvuden har kapats från kroppar på just det där blocket och blod runnit ner för det var omöjligt att ta in. "Ja men det har ju tvättat bort blodet fattar du väl!" utropade Annika som om jag inte skulle ha fattat det. Men det klart man var tvungen att prova, men magen fylldes av mer än en klump innan. Vi kunde läsa på skylten att en person som blir halshuggen kan se upp till 20 sekunder efter att huvudet kapats av. Fy fan vilket äckligt museum! Men askul!

Nu ska jag kolla Disney med Annika, fortsättning av dagen kommer senare. So long så länge!

Jag har nu spenderat (ja jag vill inte ens veta hur många) ett visst antal timmar med att se på 4 säsonger av One Tree Hill, det är vad vardagen består av för en dagdrivare. Denna underbart pretantiösa serie blir lite av en drog till slut och framför allt dryper det av elände och ångest, I love it! Med andra ord perfekt för en rätt olycklig själ när det kommer till kärlek och allt som hör där till. Mina vänner brukar ofta skratta åt mig när jag drar eviga pralleller från antingen Malou eller Sex and the City för det är därifrån jag har hämtat all min kunskap. Nu kan de också invänta diverse refereringar till One Tree Hill när jag kommer hem. Redan nu kan jag bjuda på en:

I ett avsnitt har Rachel gjort en fruktansvärd sak och frågar olika personer om de tror att folk kan förändras till det bättre. Alla säger att de inte tror det och hon bestämmer sig då för att hon helt enkelt kommer få vara en dålig person resten av livet. Till slut pratar hon med Mouth och han säger "people can change Rachel, they just don't because it's easier not to". Har funderat mycket på det där och bestämt mig för att tro just det, hur pretantöst det än må vara! För en som ångrar mycket just nu är det precis sånt man behöver höra, samt se att man inte är ensam om fanskapet.

Äntligen dags! Peppade som aldrig förr (vänta då bara tills det är dags för Towern!) för nu skulle det bli kändiskramar högst upp på agendan.




Amanda gick och tafsade på Harry Potter och jag hittade en tiger.



Mys med Robbie, lite stel var han dock. Lägg märke här till ordvitsen nu alla ni som inte är lika observanta som Maria. Det är sånt här som visar på att jag är reinkarnerad till en göteborgare ;)




Hur tänkte du nu Cameron? Varför har jag inte fått nåt jobb för? Va! Kan du svara på det eller!



GAGA!!! Och jag fick äntligen se Jack Sparrow i verkligheten. Eller ja, verkligheten och verkligheten, så nära man kan komma i alla fall :)



Hello guys, room for one more?



Så det är så här det känns att vara prinsessa...



En otroligt rolig dag blev det och vi åkte hem så där skönt trötta. Nu är det dags att laga mat och sedan blir det film, Jack Sparrow så klart! Ikväll kommer också Amandas familj Bill och David hit vilket ska bli skoj. Jag och Amanda insåg att vi typ kan fira anniversary nu eftersom jag tror att jag började jobba på A-torget runt 14 juni förra året, ett år sedan nu! Vi kom på att det varit ett intensivt förhållande i och med att vi flyttade ihop när inte ens ett år gått än. Det blir väl passande att vi får sova tillsammans i natt också då, spoon me baby!

Dagen har spenderats mestadels på Oxford Street med solbrillorna på och ljumma fläktar i håret. När man bor i Tooting är det inte alltid man känner att man bor i just London, men på Oxford Street och där omkring, där känns det!




Dagen har gått i strosandets tecken samt det fina vädrets. Efter vad som känns som en evighet av regn var det som om det blev sommar all over again och vi var lika glada den här gången. Vi hamnade på en uteservering vid namn Hog in the Pound och beställde öl samt Rekordelig med kärlek till fosterlandet. Amanda spanade också in en nachostallrik som vi inte lyckades motstå alls och det var tur för den var to die for. Tror vi får ta och dra hit Kihlén efter lite shopping och köpa ännu en...eller två.



Vi åkte sedan till Westminister Abbey för att turista, dvs gå in i själva kyrkan. Kyrkfan var stängd men det hade ingen betydelse insåg vi när vi fick reda på att det kostade 16 pund att gå in. Kyrkor ska ju vara gratis! Har inte engelsmännen fått lära sig det? Nåja vi hamnade i alla fall på Trafalgar Square istället och där fanns det fontäner.




Innan Bröllopet med stort B var det här de hade en stor klocka som räknade ner inför den stora händelsen. Nu finns det också en klocka som räknar ner, men nu räknar den ner inför OS 2012. Nja det känns ju lite väl tidigt att ställa ut den redan nu tyckte vi.



Nu blir det One Tree Hill i sängen och imorgon dags för Madame Tussauds. Det är nog det närmsta jag kommer kunna komma Jack Sparrow!

En av nittiotalets stora filmer och som den senaste tiden, dvs sedan vi flyttade hit, har kommit att bli the soundtrack av mig och Amanda som ett par. Ja så pass dåligt inflytande har vi tydligen på varandra att vi inte blir smartare än så här ihop. Riktigt vem som är "dum" och vem som är "dummare" har vi kommit fram till är mer flytande än statiskt.



Som Dum och Dummare kan vi inte klockan, vi kan inte mäta, vi kan inte enklaste matematik och det är sällan andra fattar det roliga med våra egna skämt.

Harry: "Enligt kartan har vi bara kört 4 centimeter, det går långsammare än jag trodde!"
Imorse när jag skulle mäta min väska höll jag måttbandet bakochfram och  tänkte "men gud vad långt 30 cm är!" Ett annat exemepl är när jag gjorde fel på miniräknaren och skulle räkna ut hur mycket man skulle tjäna i månaden om man fick en viss timlön och lyckades få fram typ 4pund. Amanda bara säger helt lugnt "jahaja, där ser man...", inga konstigheter.



Lloyd "Let's go somewhere warm Harry, somewhere like Aspen"
Alla känner redan till mitt lokalsinne så nån övrig kommentar är inte ens nödvändig. Speciellt inte när Amanda och jag lyckas åka buss i flera timmar mitt i natten, alltid åt fel håll.



Lloyd "There are no jobs in this town, unless you want to go crazy and work 40 hours a week!"
Ett citat som ungefär går i samma klass som när vi säger "vi har inte haft tid" eftersom vi var tvungna att titta på 35 avsnitt av skilda världar eller Party of Five i streck på Youtube. Vi ramlar omkull, vi har ungefär lika äckligt och möbelfattigt hem som dom, och precis lika fattiga och arbetslösa. Och det viktigaste av allt, vi skulle också kunna åka till Aspen bara för att lämna en portfölj av precis samma anledning som Lloyd ger "vi hade inget bättre för oss".



Nu är det bara "Juckmobilen" som saknas, det blir högsta prioritet inför nästkommande sparkapital.
Känns som ett smart drag!

Denna poster roar mig varje gång jag åker tunnelbana här i London, vilket behövs för tuben is a bitch!



Få saker är väl så sanna som just detta :)

Ja nu har jag äntligen köpt det jag tänkt köpa nästan ända sedan vi kom hit och jag fick reda på att de säljer vad jag kallar "Indiska-överkast" på marknaden för typ 20 pund. Har i år gått hemma och suktat efter de där överkasten på Indiska och hoppats på att de ska reas ut, men det gör de aldrig! Kostar alltid runt tusenlappen eller snarare 1500 i bästa fall. Jag kunde ju helt enkelt inte låta bli att ta chansen att äntligen få ett, och för typ 200 kr. Så in på Tooting Market blev det och det var ju typ den äckligaste marknad jag varit med om. Gick väl hyfsat bra tills jag fick syn på grishuvuden och diverse andra djurhuvuden liggandes i diskarna och paniken infann sig.



På grund av halshuggna djur blev det att slita till sig ett överkast fort som fan och sedan springa mot närmsta utgång. I och  med detta fick jag ingen riktig uppfattning över hur det egentligen såg ut, och blev därför väldigt lättad när jag kom hem och fick se att det var så här fint. Nu är det bara frågan om hur jag ska få hem fanskapet som återstår.

Ja med ny Top Shop-outfit är man inget annat än fit for fight för nya territorier, och så blev det också. Öl och en Amanda så är succén i hamn. Sen hände nåt och vi blev båda psycho bitchar och Amanda kom hem med en fläskläpp. Jaha så kan det gå när två svenska dagdrivare röjer på stan i London.

Nu MAT!

I och med att regnet fortsätter att hålla på och jävlas kände vi att det var dags för inomhus-turistande i form av The British Museum. Stort och pampigt så klart och alldeles för mycket för att hinna med på en dag. Prioritet nr ett: att se mumierna!




På vår jakt efter mumierna hamnade vi i Antikens Grekland, Rom och Egypten, inte illa.






Och tillslut, there they were! Läskiga och äckliga men oj så fräsiga. Jag menar, att vara typ 6000 år gammal är ju fräsigt i sig.



Jag och filosoferna, jag kände att jag passade in här med Sokrates och gänget ;)

Efter att ha sprungit på Jack Sparrow två gånger nu under ett par veckors tid kände jag att det var dags att sluta trotsa vad som uppenbarligen var meningen att jag skulle göra, dvs gå och se den nya filmen. På vägen till bion råkade jag utropa "men gud så bra allting går för oss idag" och Amanda gav mig "har du inte lärt dig nånting-blicken". Och japp, det var väl ungefär där som det började gå utför. Helt plötsligt kunde vi inte klockan längre och gick till bion en timma för tidigt. Vi snackade skit om han som läste av biljetterna i ca 10 minuter bara för att han sagt att vi var lite tidiga. "Tio minuter är väl inte så jävla tidigt" tänkte vi och gick fram med surmulna ansikten. "Yes but you're still a bit early, abolut an hour" sa snubben och plötsligt gick det upp för oss vilka det var som var retarderade egentligen. "Pinsamt!" tänkte vi, "Jävla invandrare" tänkte nog han.  Nåja, det är i tillfällen som dessa som det är praktiskt att ha övergett all skam i kroppen. Det hjälpte oss också att prova kläder mitt i affären som folk gör på Primark. Jaja man ska väl ta seden dit man kommer så vi strippade lydigt på.



Sen blev det äntligen film och med inga som helst förväntningar innan tyckte jag den var lika underhållande som de tidigare varit. Med ett undantag dock: denna film hade sjöjungfrur!
Jag har sagt det förr men det tåls att säga igen, det finns inget hetare än sjöjungfrur! Elaka, snälla, ja det spelar ingen roll, det är det mystiska över dem som gör det. Hela filmen satt vi och väntade på att få se ett sjöjungfru-hångel. Om vi fick se ett eller inte ska jag väl inte säga eftersom jag lovat Alicia att inte avslöja nånting :)

Nu blir det sova och sen blir det British Museum imorgon samt utgång i Tooting, med andra ord kan det gå hur som helst. Önska mig lycka till! Sov sött.

Dagen började bra med en tur till Primark i glädje över att Amanda äntligen kommit hem igen. Sen blev det lunch på ett mysigt ställe i närheten, mys!





På vägen hem sprang vi på denna fantastiska skylt. Den skylt som jag och Annika letade efter en annan gång när vi var och strosade men aldrig hittade. Nu stod den där i all sin glas som den gyllene porten och bara ropade på mig.



Himmelriket!



Precis som jag och Annika också gjorde sist vi var på jakt efter denna affär, sprang vi på Jack Sparrow. Denna gång var han betydligt mer tystlåten men alltid lika het.

Nu blir det pyjamas och film på, hej hopp så länge!

Många armband är fina, men detta är äkta kärlek.



"Fanny" heter det vilket jag tycker är ett fint namn, fast kanske inte här i England dock ;)
Självfallet slutsålt but I'm working on it!

I dag är det Sveriges Nationaldag och jag saknar hemma kanske ännu mer än vanligt. En stor poäng med den här resan tror jag, så här i efterhand, var att jag skulle upptäcka hur bra jag har det hemma, att inte ta allting för givet. Här tänker jag säkert tio gånger om dagen på allt som är så mycket bättre i Sverige. Givetvis finns det hur mycket som helst här som inte finns hemma, men de grundläggande sakerna, det som betyder nåt, det är alltid bättre hemma.

Det som öppnat upp mina ögon mest här är lagstiftningen kring arbetaren och hur man inte har några som helst rättigheter när man jobbar. Ingen som backar upp en, ingen som tar ansvar. Detta är väl egentligen det största skälet till varför jag övergått från att känna att det inte går att få jobb här, till att inte vilja få jobb här. Under de kurser som vi var på drog lärare efter lärare upp skräckexempel där vårdbiträden hamnat i fruktansvärda situationer och där chefen bara skyller ifrån sig och går fri. Vi svenskar satt i chock konstant och fattade ingenting. "Om en sjuksköterska skulle ge fel medicinering av misstag fastän hon fått den ordern av en läkare och patienten bli skadad eller i värsta fall dör, vem tror ni då är ansvarig?" frågade en lärare oss. Vi svenskar tyckte frågan var så självklar att vi inte riktigt förstod den. "Klart det i första hand är sjukhusets ansvar och sedan läkarens och i sista hand sjuksköterskans" tänkte vi. Nepp så var det inte. Sjukhuset är med all sannolikhet inte den som anställt utan antagligen en agentur och då är det deras ansvar. Bara det att de kommer säga att de ju inte kan veta exakt vad sjuksköterskan gör varenda sekund hon jobbar utan säger att de gett henne rätt utbildning och sedan är det upp till henne. Läkaren kommer hävda att han inte alls sagt att hon skulle ge den medicinering så länge det inte är dokumenterat på exakt rätt sätt (och även det verkar ju vara en vetenskap) vilket gör att det blir sjuksköterskans fel. Lagar som skyddar den anställde verkar de inte veta vad det är i det här landet. Jag tror att den meningen som lärarana sade flest gånger under samtliga kurser var "always do everything right because noone will back you up if you don't". En uppmuntrande mening att ha med sig när man kommer ny till ett jobb. På ett sätt känns det skönt att man vuxit upp i ett land där man inte behöver tänka på sådana här skaker för de är så självklara och man är så trygg, samtidigt som man uppskattar det så mycket mer nu när man fått se på andra system.

En annan sak som mitt djurälskande hjärta tänkt mycket på här är hur vanligt det är med uteliggare som har hundar. Det krossar mitt hjärta varje gång jag ser det eller ens tänker på det. Visserligen har jag väl sett det hemma också men det är inte alls på samma sätt, ingenting jag kommer sakna att se varenda gång jag ska hem från krogen.

Men sen finns det ju mindre, kanske mer obetydliga saker, som jag också saknar med Sverige. Här kommer en kort lista:

• Att varmvatten och kallvatten kommer från samma kran
• Att diska i varmvatten överhuvudtaget
• Att inte behöva använda adaptrar
• Att 50-öringen, och numera till och med enkronan, är det minsta myntet (hatar en-centare!)
• Att laga mat på en vanlig spis, dvs inte en gasspis
• Att kunna ställa in graderna på ungnen
• Att dörrar till mindre utrymmen som ex små toalettbås går utåt istället för inåt så att man inte behöver mosa sig ut varenda gång
• Att köpa micropopcorn som inte är SÖTADE!
• Marabouchoklad
• Felix frysta potatisgratäng
• Att gå in i en affär och komma ut med allt man skrivit på listan, stället för att behöva gå till minst tre ställen
• Att kunna köpa en lök, en tomat eller en paprika. Dvs handla grönsaker och frukt i lösvikt. Hur fan ska jag kunna göra slut på 5 lökar liksom?
• Köpa bröd där det står när det är bakat
• Att ett övergångsställe har en innebörd att bilar oftast stannar eller åtminstonde inte gasar när de ser en fotgängare
• Köpa grovt bröd (Lingongrova here I come!)
• Att det finns ett område att packa sina kassar när man handlar
• Ha ett kollektivtraffikkort som kostar 335kr istället för 1335kr
• Att rödljuset är grönt så pass länge att man hinner komma över vägen
• Att kunna träffa killar på krogen som sedan några dagar senare inte är så galet pinsamma att de bjuder ut en på date
• Att kunna gå till Lidl utan att bli tutad på, pratad med eller på andra sätt stött på av cpreepy äldre män eller ungdomsgäng

Ja kanske är det just det jag saknar mest, att bo i ett land där inte varenda gata är som en jävla byggarbetsplats. Samanthas uttande att "You canät through a Fendi purse over your shoulder without knocking out tree loosers" blir aldrig så sant som här. Fast jag får väl byta ut Fendi till Primark så klart :)

Denna bild är tagen utanför svenska ambassaden här. Just idag känner jag mer än nånstin att "Jag ska leva jag ska dö i norden". Hoppas du får en fin nationaldag Sverige älskade vän.

Du finns i varje andetag
I varje steg
Som himlen bär en evighet

Jag vill alltid stanna här
För här är jag fri
Du är den värld jag lever i
Ingenting kan stoppa mig
Det blåser en vind i hjärtat som brinner
Och kärlek vinner
En evighet
En kort sekund
När vi blir ett
Med tid och rum
Ett ögonblick
Oändlighet
Långt bortom allt
I evighet

Ja men nån gång ska man väl ha tur också. Kanske är så att det här huset bär med sig just tur. Vi hade ju också sån otrolig tur när vi fick det här huset på en räkmacka från en dag till en annan, eller snarare inom loppet av 5 minuter. Att det sedan ledde till ett krossat hjärta eller två och att mitt livs största misstag hände i just det här huset, det kan ju faktiskt inte huset hjälpa ;)

Lade i dag ut en annons och ett par timmar senare hade vi 4 jättegulliga tjejer här och sa att de ville hyra. Mathilda pratade med Joya som för en gångs skull inte krånglade och helt plötsligt var ett av de största tyngderna lättade från axlarna. Lite får man känslan som Mathilda uttryckte "kan det verkligen gå så här lätt? Man får känslan av att det är meant to be, som att nånting stort är på gång!". Jo kanske är det så, time will tell.



När det blir verkligtså här, att vi verkligen ska hem snart, får jag ändå en liten klump i magen. Kunde inte hjälpa att  tänka på hur surrealistiskt det är att, trots att vi varit dagdrivare ocg egentligen inte gjort nånting på tre månader, har det hänt så otroligt mycket i det här huset...i alla fall med mig och mitt liv. Kanske är det just att inte göra nånting som leder till de stora insikterna. Herrejävlar vad pretantiöst det blev nu, men som jag sagt åt det mesta sedan jag flyttade hit: What the fuck!

Lämnad ensam i huset på 38 Fishponds Road är jag också lämnad mycket tid att fundera och grubbla. Jag har nog sett på det mesta som hänt den senaste tiden från alla perspektiv som är möjliga, men fortfarande vet jag ingenting. Inga förklaringar, ingen logik, inga svar. Hoppas på att få mer klarhet genom att komma hem och möta allt jag lämnade... eller snarare flydde ifrån. Har dock en känsla av att lärdomen det är meningen att jag ska dra av det här är att det inte alltid finns svar...men jag hoppas fortfarande. Tills dess lyssnar jag på Joni Mitchell konstant, antar att det är den enda kärlek jag vet är helt äkta just nu ;)

I've looked at life from both sides now and I realize, I really don't know clouds, love or life at all.



Bows and flows of angel hair and ice cream castles in the air
And feather canyons everywhere, i've looked at clouds that way
But now they only block the sun, they rain and snow on everyone
So many things i would have done but clouds got in my way

I've looked at clouds from both sides now,
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions i recall
I really don't know clouds at all

Moons and junes and ferris wheels, the dizzy dancing way you feel
As every fairy tale comes real; i've looked at love that way
But now it's just another show. you leave 'em laughing when you go
And if you care, don't let them know, don't give yourself away

I've looked at love from both sides now,
From give and take, and still somehow
It's love's illusions i recall
I really don't know love at all

Tears and fears and feeling proud to say "i love you" right out loud,
Dreams and schemes and circus crowds, i've looked at life that way
But now old friends are acting strange,
they shake their heads, they say I've changed
Something's lost but something's gained in living every day.

I've looked at life from both sides now,
From win and lose, and still somehow
It's life's illusions i recall
I really don't know life at all

NU allihop är det äntligen bestämt, ett beslut är taget, framtiden är fastställd. Jag hade väl egentligen redan bestämt mig för länge sen men idag är första gången jag säger det högt och officiellt: Jag kommer hem!

Annika och jag kände, nu när vi äntligen tagit ett beslut, hur lättnaden kom sköljande över oss. Det här var ju nåt att fira!




Det är ju ofta så att när en stor sak är bra, blir också det mesta annat bra. Det här var verkligen en sådan dag. Vädret var helt otroligt och vi drog iväg till Aqua och satte oss på uteservering precis vid Themsen. In med en flaska vitt och pizza, sen skålades det för det som varit, men framför allt det som komma skall, för framtiden helt enkelt. Nu är vi äntligen redo för den och det känns så bra att vi inte gjort annat än varit glada hela dagen. "Jag känner hur jag sitter här och bara ler" sa Annika och jag var så glad att se hennes leende för det var ett sånt där ärligt och sprudlande leende ända från magen. 




Nu är vi inte dagdrivare längre, nu har vi semester! Japp så har vi nu bestämt och vi tog en promenad längs Riverside och bara sög in varenda sekund och solstråle.



Så här glad kan man bli när två månaders oro och ambivalens äntligen släpper och man är trygg och lycklig. Det var som att vi äntligen verkligen kunde se hur vattnet glittrade, hur gott det luktade från uteserveringarna, hur solen lös och hur vinden smekte. Japp nu romantiseras det på av bara fan men that's my thing! Och vissa dagar är faktiskt just så fantastiska som jag målar upp dem som. Det är ju som Maria sagt "ibland är det bara så mycket som är så jävla bra".




London, I love you. Men du kan aldrig konkurera med Göteborg, för Göteborg är hemma.
There is no place like home.

Ville bara säga det.

Ja den dan man får 4 fina coktails för 140 kr i Sverige har antagligen hell frozen over. Men här i London är det fullt möjligt! 10 drinkar sammanlagt, och för er oroliga själar, nej jag drack inte upp allihop själv :)




Det blev en härlig onsdagnatt med fint väder, drinkar, Venn Street, Gayklubb, dans, George Michael och till slut så klart Aqum som alltid. Konstig känsla i går när vi hade bakisdag på en torsdag men för en dagdrivare spelar det ju aldrig någon roll vad det är för dag.

Kunde inte låta bli att tänka på det som Tessan sagt om att vi ska vara ungkarlar för evigt nu, och sitta på kvarterskrogen som stammisar. Då ska vi vara som Kenta och Stoffe och ha inställningen "att ta en krök på en onsdag det kan ju inte en Svensson göra, de ska ju upp och jobba på torsdag för fan". Och helt plötsligt slog det mig, herregud jag har ju gått och blivit en mods. Och det har jag ju alltid velat vara, eller ja bara i första filmen i och för sig, men förhoppningsvis är det fortfarande där vi är i den här historien. Nu blir jag snart mer eller mindre ensam här i huset för mina sambos överger mig för helgen. Men sen när de kommer tillbaka ska jag ta med dem till Centralstationen, ja det finns ju några att välja på här men det får väl bli Liverpool Street, och sjunga "små knegarna små knegarna är lustiga att se...". Då får ni kalla oss mods på riktigt!

Dagens mål var konst i överflöd och vi satte sikte mot The National Gallery. Det blev Rembrandt, Monet och Rubens med flera. När vi kom till Van Gogh och hans "Sunflowers" kunde jag inte annat än att föreställa mig att jag var med i Mona Lisas Leende, som jag ju i och för sig föreställt mig många gånger. Inte bara för att det är en så sjukt bra film, utan också för att Maggie Gyllenhaal är med och för att de har så fina kläder. Hur som helst får jag alltid en något surrealistisk känsla när jag står framför något som är så galet känt, och så plötsligt är det mitt framför mig. Det är som att jag inte riktigt kan ta in att det faktiskt inte är en kopia som hänger där. 




Sen blev det såklart fika i form av Banoffieepaj! Så sjukt gott och värt varenda kalori.
Nu sova och imorgon är det drinkar på Venn Street och förhoppningsvis gayklubb som gäller.