Stumble in the Stairs

Eller ja, i alla fall från 0 till 5. På tre månader har jag blivit erbjuden endast ett jobb och det var på ett café. Naiv som jag var tänkte jag att "jo men det dyker säkert upp nåt annat när som helst" så jag tackade artigt nej. Ja, alla som följt den här bloggen vet ju att det har det ju inte, till idag. På en och samma dag har jag i princip blivit erbjuden 5 stycken jobb. Nu undrar säkert samliga som läser detta varför jag inte ljublar högt av glädje. Jo för det finns ju alltid en hake och den kommer här: inget av dessa jobb är i London.

För tre månader sedan var jag helt övertygad om att det var London Calling all the way. Men med tiden har det blivit mer och mer tydligt, och idag ett faktum, att det ju är Göteborg Calling. Och förresten, jag är visst glad. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig men det behöver inte alltid vara något negativt. Kanske är det just det som jag kommer ta med mig som den största lärdomen från det här äventyret. Jag säger lite som Carrie "karma may not always play fair, but at least it got a hell of a sense of humor..."

När jag försökte få in i mitt huvud att alla dessa valmöjligheter om jobb i Göteborg kommit till min mail på en och samma dag, allihop medan jag hängde på National Gallery, såg jag nog ut ungefär så här....
Du hade rätt Ola, It takes a fucking fool to remain sane!



Gothenburg calling, yes, I was there, too
An' you know what they said? Well, some of it was true!
Gothenburg calling at the top of the dial
After all this, won't you give me a smile?
Gothenburg calling...

Finns det nåt trevligare än att hitta ett par kick-ass-skor för runt 25 kronor...

Min mamma är tuff, men jag tror också att hon framstår som betydligt mer osentimental än vad hon egentligen är av den anledningen att jordklotets blödigaste homo sapien råkar vara just hennes karl. Bredvid pappa, som bölar öppet framför allt från Extreme Home Make Over till Sportens Årskrönika, skulle de flesta uppfattas som stenansikten. Mamma blir på så sätt "mannen i förhållandet" om man ska prata utifrån traditionella könsroller, pappa gråter och mamma sitter bredvid och himlar med ögonen just för att pappa gråter. Detta resulterar dock i en snedvriden bild för mamma är mer känslosam än hon någonsin skulle erkänna, och det skiner så väl igenom ibland. Som när jag kommer hem och hälsar på och hon alltid kramar om mig och pussar mig på pannan eller kinden. Den kramen och den pussen är liksom hårdare än alla andra kramar och pussar, som om hon skulle vara rädd för att jag ska försvinna igen om hon inte håller i mig hårt. Eller som när hon halvt bryter ihop under en lektion på jobbet bara för att hon gör en fuling och kollar hennes dotters blogg på arbetstid och råkar se ett inlägg där det står "Saknar mamma" i. Men den gången det kanske tydligast visade sig var när vi såg Mamma Mia tillsammans och scenen med "Slipping Through My Fingers" kom. Mamma förklarade mellan tårarna att texten var exakt som hon känner, och plötsligt var mammas innersta tankar om oss blottade. Sen dess är detta våran låt och kommer alltid vara. 



The feeling that Im losing her forever
And without really entering her world
Im glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see whats in her mind
Each time I think Im close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time



Idag är det din dag mamma och av den anledningen tänker jag säga dessa saker till dig just idag:
Alla de saker som du är rädd för, som att du aldrig riktigt kommer att förstå vad som händer i mina tankar eller att jag inte skulle vara tillräckligt nära för att vi aldrig kommer bo i samma stad, är i onödan. För jag har släppt in dig i mina innersta tankar just för att jag vet att du alltid lyssnar och tar emot dem med lika öppna armar som du tar emot mig när jag kommer hem och hälsar på. Vi kommer aldrig glida ifrån varandra för att vi har 30 mil mellan oss, för du är ju den värld jag lever i. Jag glider sig aldrig ur fingrarna för... utan dig är jag ingenting.

Nu får vi verkligen hoppas att du är en duktig mamma och läser din dotters blogg i dag då det är söndag och inte väntar med det till måndag, för då vet man aldrig vilket emotionellt vrak till lärare dina stackars elever kan behöva tampas med :)  

Jag älskar dig mamma, Grattis på mors dag!

Vaknade tidigt i morse, dags att åka till Afrika och hälsa på djuren som jag tror brukar hålla till i London Zoo.



Regent's Park var nästintill folktom och det luktade helt underbart av blommor och frisk sommarmorgon.



Morgonen började bra vad gäller djurliv, en ekorre posade frivilligt och vi kände oss exalterade värre.



Väl framme började vi med att hoppa i havet, och bestämde oss för att vi så klart tyckte mest om de rosa fiskarna. Sen hittade vi Nemo och Doris, de första Dinsey-medlemmarna avklarde. Fortsatte vidare i hopp om att få se Tarzan svänga sig i Gorilla Kingdom.




Nja ingen syn av honom eller Jane, men gorillor fanns det och andra apor i mängder. Vi fick också väga oss för att jämföra oss med en gorillahanne. Ja själva vägningen var väl mindre kul men vi tröstade oss med att vi ändå fortfarande väger ca 110 kg mindre än en gorillahanne, det är ju alltid nåt! Man får vara glad för det lilla som vanligt.



Sen träffade vi Jesus, ja vem visste att han var så här söt! För den som tvivlar satt beviset på skylten under honom där det bestämt hävdades att denna lilla vän minsann kan springa på vatten. Jaha, jo har han tagit mänsklig form måste han väl också kunna ta ödleform, tänkte vi och hälsade artigt. Men vi ville ju träffa fler Disney-stjärnor...




...och jodå det fanns det gott om. Pumba, Åsnan från Shrek och Sherikan fanns på plats. Även Herr Nilsson visade sig. Men ingen Pumba utan Timon så vi letade ivrigt vidare efter, vilka jag utsett till, väldens sötaste djur.




Och till slut dök surikaterna upp och jag kunde inte annat än tänka på mamma som ju älskar dessa små lirare mer än nåt annat. Vi tackade från djupet av våra hjärtan för att de lärt oss Hakuna Matata, utan vilket vi aldrig hade överlevt London, och spatserade vidare.




Dags för lunch och här kommer nu bildbevis till mamma och pappa som kan komma att chockera så ni bör kanske sätta er ner: Jo er dotter äter sallad till lunch! Sen belönade hos sig själv med en chokladtårta men det hör inte hit. Jag insåg också att för en riktigt besatt galning som jag finns Tudors all around, även på cafét på London Zoo.




Men nu skulle vi ju äntligen gå in genom porten till Afrika och även om det inte blev speciellt mycket varmare fanns det djur som gjorde att all tvekan försvann.




Med Happy Feet gick vi och hälsade på pingvinerna. Där träffade vi Ricky, en blond pingvin som tydligen var något av the boss. "What Ricky wants, Ricky gets" sa skötaren och efter en iskall blick från Ricky förstod vi varför.



En helt fantastisk dag i djurens anda, även om mitt hjärta värkte till ibland av tanken på att de små älsklingarna är instängda och på helt fel plats på jorden. Innan vi gick hem kunde jag inte låta bli att ta ett sista kort, egentligen enbart i syfte att få göra en referens till Black Swan ;)

Nu Fajitas och sen utgång med helgens besök.

Jaha då är det bara att äta upp min skepsism som jag uttalade i föregående inlägg tack vare allas vår kära vän Google. För här står han ju in flesh och jag har ändå svårt att tro att det är sant. Kanske finns jättar ändå...blir glad i så fall för då kanske det betyder att det finns sjöjungfrur också och det är ju drömmen!

Torsdag morgon och dags att bli kineser kände jag och Annika. Japp, vi bor ju i både London, Indien, Pakistan, Saudiarabien mfl i och med att vi bor i Tooting, men idag var det dags att resa till...that's right: Freakin' China!





I London ligger Kina ungefär vid Leicester Square och vi trivdes direkt. Det fanns krimskrams och roliga färgglada saker helt utan syfte överallt att titta på.




I Kinastaden kan man göra allt kinesiskt, som att få kinesisk massage, helad av örter, köpa kinesiska matvaror, dricka svindyrt specielte, eller så kan man bara vara så där pinsamt turistig och ta kort på precis allting. Vi tyckte att det senare alternativet verkade roligast och det var det också.




Sen var det dags för kinamat såklart, och det blev det också i mängder. Detta är alltså before and after-bilder, skillnader är knapp märkbar men åt gjorde vi, lovar!




Sen tänkte vi "nej nu har vi nog sett hela Kina" och gick vidare. Då hamnade vi i regnskogen istället och det var ju hur skoj som helst! Det var varmt, det lät som apor och syrsor uppe i taket och det fanns fina gosedjur överallt. Priset togs ändå när vi hittade Gammelmor Pilrot på riktigt. In your face till alla er som skrattar och himlat med ögonen åt mig när jag pratar om Disney som om det vore på riktigt! Dock såg vi inte till Pocahontas men vi tänkta att hon nog var och syndade nånstans med John Smith som vanligt. Detta var alltså ett regnskogscafé egentligen som vi bara hamnade på av en slump, men oftast är det ju de mötena som är mest spännande.



Vi träffade även på världens längsta man. Kunde inte låta bli att känna mig som Jeff i Sex and teh City, dvs den lilla mannen som handlar på the Boy's Department för att kläderna passar honom bättre.
Samantha: Sitting down he looked perfectly well preportioned, standing up he could barely reach my nipples.
Carrie: Well that might just be the prefect hight...

Ja hade man frågat den här snubben hade nog han också tyckt att det här var en väldigt praktisk höjd i vissa syften. Dock håller jag mig fortfarande skeptisk till om detta verkligen kan stämma att man kan vara så lång eller om det är ett skämt. Alltså detta är ju Hagrid-längd för fan, och han var ju halvjätte.



Sen strosade vi vidare och hamnade i himlen. Eller... ja för mig i alla fall för det var Disney-Barbies så långt taket räckte. Utanför, vad som var den största leksaksaffären jag någonsin sett, blev jag attakerad av Jack Sparrow. "There's my favorite smile!" utropade han till min förskräckelse och fortsatte "I love dimples!". Jag kände att ett leende kostar ju inget så jag log snällt mot honom tills det att han skrek rakt ut "Look everybody! Look at those beautiful Swedish dimples!" och alla människor runt omkring på gatan hoppade till och glodde förvirrat på mig. Jaja det vet ju alla att man aldrig vet vad man kan förvänta sig när Jack Sparrow är i närheten, trodde han skulle vara snyggare dock.

You know what I just realized...this whole thing about hating myself is getting really old. I miss the time when I used to laugh with both heart and soul. Perhaps it's time to start looking for the road that could lead me back to me. It's just...well I'm not sure who that person is anymore. But I do know I would love to get to know her.

Jaha då kan vi pricka av det från listan. Idag åkte vi till Elephant and Castle för att inhandla billiga skor. Innan vi åkte fick jag information om att det mesta som säljs där är stöldgods och att det är därför som det är så billigt. Jaha tänkte vi, men vi har ju ändå lagt det här med att ha nån skam i kroppen bakom oss för länge sen så vi promenerade glatt iväg till bussen ändå.



Under bussfärden kunde vi imponerat följa en snubbe som var ute och sprang. Det som imponerade var att han verkligen sprang, dvs spurtade. Undra hur länge han kan hålla upp den där farten, tänkte vi. Jo människan rusade i samma takt hela vägen till vårat busstop, han kom alltså till köpcentret lika snabbt som vi, lika snabbt som bussen. Vi utropade mer än ett "Herregud!" och tyckte det var en prestation som förtjänade ett kort. Svårtaget  dock eftersom han försvann lika fort som han kom.



Väl framme gick vi runt både i köpcentrat och ute på den lilla marknaden som fanns utanför. Vi insåg väldigt snart att det här var stället man kunde fynda på.







Till slut blev det några kassar och jag var mer nöjd än jag varit på länge. Äntligen fick jag handla!



Ja här ligger nu mina små fynd och jag ser på dem med kärlek. För att mamma och pappa inte ska höja upp ett hyttande finger och ge en utläggning på en halvtimma om hur man inte kan handla utan att ha pengar kommer här en prislista av följande inköp:

3 par skor = 10 pund
1 sjal = 2 pund
1 klänning = 7 pund
1 läppstift = 1 pund
3 nagellack 2 pund
1 ring = 1,50 pund

Sammanlagt hamnade slutnotan för mina fina inköp på 23,50 pund, dvs ca 230 kr. Rätt mycket för pengarna, that's how we do it here. Nu blir det snart film i form av Heartbreak Hotel som jag och Amanda älskar med passion och mer fajitas, herrejävlar vad gott!

Det första jag tänkte när jag kom in i huset för första gången den där natten den andra mars och möttes av den här synen var: I den där trappen kommer jag ramla förr eller senare. Japp det var inte en fråga om "om" utan "när". I natt var tiden ute för mig och Amanda hörde ljud i stil med "wooohooo!!!" följt av "dunkdunkdunkdunk". Ja det var det längsta fall jag någonsin haft för under själva fallet hann jag tänka "Undra när jag ska stanna? Förr eller senare måste väl nånting ta emot..." Sen tog det emot och nu har jag precis vaknat med värk i hela kroppen. Skratten som följer när jag tänker på hur det måste ha sett ut överglänser värken dock :)



Kom att tänka på ett SATC-avsnitt när Carrie säger till Charlotte "I would love to have someone strong enough to catch me when I fall...". Kände mig lite sorgsen när jag tänkte på det tills jag insåg att det ju i det här huset finns tre stycken. Att vara singel i London är inte så lätt som jag trott, men man lär sig också fort att borsta av sig skiten (eller tvålen, right Amanda?) och resa dig igen. Har man tur står det en vän framför och sträcker ut sin hand för att hjälpa en upp, sometimes I can't believe how lucky I am.

Ja det var ju så gott så nog kunde det slinka ner lite mer sangria när vi nu ändå hade 7up hemma och allt. Denna dag hade det fina vädret kommit tillbaka efter några veckors frånvaro och vi kunde känna livet i oss ute på "terrassen".



Sen började min telefon ringa för fullt och Amanda stod för kvällens kommentar "Fy fan jag hatar killar som ringer, så jävla äckligt!".



Ja män är ju inte, och har inte varit på länge, speciellt populära i det här huset av diverse anledningar. När vi sedan i förskräckelse ser att det på baksidan av chipspåsen står "Man Crisps" visste vi inte vart vi skulle göra av vår bitterhet. Om Amanda fick stå för "kvällens citat" får en erotikexpert i Aftonbladet stå för "veckans citat" och lyder som följer: "Oftast är ju mannen mer av ett störningsmoment i kvinnans sexliv". Ingenting har väl någonsin varit så sant, jag menar det kommer ju från en expert.





Sen kände jag att jag nästan fick vingar och Amandas fötter började pirra, det är då man vet att nåt bra håller på att hända.



Ja det var ju något av en missbedömning för sen gick det utför efter det. Men som alltid är det ju ändå förfesten som är roligast i alla fall.

För att du fyller 28 år idag :)

För att du ska springa Göteborgsvarvet idag, vi hejar allihop från London!

Ett genomsyrande sug efter sangria anföll hyresgästerna på 38 Fishponds Road igår och därmed blev det klarröda drinkar på bakgården för att börja helgen. Och gud så gott det var! Nu ska jag fördricka mig på sangria hela sommaren så att jag sen inte kommer kunna dricka sangria på flera år. Japp det är planen!



Tanken var även att vi skulle grilla men latheten tog över oss dagdrivare som vanligt och stekpannan kom fram. Dock hade vi ju köpt marshmellows men med lite kreativitet uppfann vi en minigrill bestående av en ljuslykta. Ja, det gick väl så där, antar att lathet inte alltid lönar sig, bara för det mesta :)



Sen blev det vin och utgång till nåt som skulle vara en av Claphams bästa klubbar enligt Londonsvenskar. Något överskattat tyckte vi och gick på ett säkert kort genom att bege oss till Aquam istället. Sen Mcdonalds och sen hem och nu mår man som man förtjänar antar jag.

Det roligaste nöjet man har dagen efter en bra utekväll än att se på vilka kort som finns i kameran. Jag hittade denna lilla bildserie som Amanda tagit, tycker verkligen hon har fångat ögonblicken.




Det roliga är att jag är fullt nykter på de här bilderna. Nej ok det där skulle ingen gå på ändå ;)



En rolig kväll var det och nu ska jag gå och se om mina vapendragare lever. Ikväll är det Camden som gäller, rock on!

Har precis tittat på Uppdrag Granskning från igår och fick en märklig känsla i kroppen. På något sätt var det som om min förslappade, förtvinande, alkoholförgiftade och förfallna dagdrivarkropp började rycka till lite, och minnas nånting som kändes bekant men ändå avlägset. Som om en förlorad identitet började vakna till, lite bakfull kanske, men ändå vakna till som från en sömn som känts som 100 år. Jag insåg efter ett tag att det var socionomen i mig som tände till, som gjorde sig påmind om att hon fortfarande finns där inne, även om hon inte fått speciellt mycket näring eller uppmärksamhet på lång lång tid. Jag mindes plötsligt att jag ju inte alls är helt hopplös och good for nothing som den här staden har velat få mig att tro. Jag mindes att jag ju är socionom för fan, och framförallt hur mycket jag saknar att jobba som det. Fick lust att skrika högt med skräckfilmsröst: "It's alive! It's aliiiiive!"

Fick just ett mail från Tess där hon lite halvt bittert menade att med tanke på hur det här med våra så kallade kärleksliv går, kommer vi antagligen vara ungkarlar resten av livet och få sitta tillsammans på kvarterskrogen och bitcha när vi blir gamla. Det mest tragiska med detta var att jag, när jag läste det, tyckte att det ju verkar rätt trevligt det där! Nånstans förstår jag att detta bör ses som någon form av väckarklocka till hur mitt dagdrivande perspektiv på livet spårat ur en aning, men efter som det har just spårat ur tänker jag istället kolla på ännu ett South Park-avsnitt och sjunga Hakuna Matata för mig själv som vaggvisa. Sov gott alla fina!



Vi träffas i en glasblåsa i ett rivningshus
bak en trasig rullgardin i ett vinfärgat ljus
en sekund i taget, säkert tidlös lång
men klockan mot mitt hjärta slår mot en undergång
Jag vet vad hon heter
men jag kallar henne Tess...

Så här känner vi oss varenda gång vi måste ringa och och fixa nåt här i London, vare sig det är vattnet, internet eller nåt annat. Skillnaden för mellan oss och Fredrik är bara den att för oss är det så här även när det inte är automatröst för ingen fattar ju någonsin vad vi menar!

Japp, i ren Lotta på Bråkmakaregatan-anda har jag nu vägrat ta den sega och illaluktande vätskan även kallad Hostmedicin. I veckor har jag bitchat om hur stört det är att det inte finns hostmediciner i tablettform så pass att mina kära sambos ögonen nästan rullat ut ur skallen och jag ser hur de tänker "What is the big fucking deal?! Just take it already!". Men de har ju även humor vilket är en jävla tur, och efter att ha bott tillsammans i snart tre månader har vi också lärt oss rätt bra hur vi alla fungerar. Så precis som med barn började de locka med chokladtårta, den där supergoda som bara finns på Iceland var det också! Men jag var ju tvungen att vara duktig först så klart...




Natten innan hade jag för andra gången sedan jag kom hit hostat så mycket att jag till slut spytt, och de som känner mig vet att det är det värsta jag vet! Där gick till och med min gräns och jag tog den inte alls roliga utgiften av hostmedicin på Tesco. I ren Jossan/Prinsessan på ärten-anda försökte jag i desperation göra det lite mer aptitligt genom att hälla upp fanskapet i ett champagneglas. Nja, det hjälpte inget värst...

Men mot hostan hjälpte det och nu ska jag snart vara duktig igen innan jag går och lägger mig. Om jag är duktig hela veckan har mina sambos sagt att jag ska få dansa i helgen :)

Nu sova för imorgon ska vi bli brandmän!

If you loose your way, you'll find another road
‘Cause you can make a change on your own

You're moving on and you're gonna get stronger now
And nothing will break you down
You will not give in to doubt
Those days are gone, you can be who you wanna be
Start living your life for you
I believe that finally you're moving on

Something, somewhere, that you long to find
You are learning, slowly, one day at a time
That if you loose and fail, you'll be fine



You will be fine och jag älskar dig.

Ja det var igår det gällde och herregud så nervösa vi var. Knappt hade vi hunnit hämta oss från de mindre hjärtattacker vi fick när de ropade ut Saade sist, men nu när vi hade möjligheten och framför allt skyldigheten att rösta, låg ju ansvaret på oss utvandrare. Denna kväll skulle gå i Sveriges tecken, det hade vi bestämt oss för.



Började kvällen med att Annika våfflade mitt hår med Amandas våffeltång så det blev alldeles yvigt och kul. Kände mig lite som en discodiva och det är ju inte ofta det händer så det gäller ju att ta vara på de tillfällen som erbjuds.



Sen åt vi fajitas som vi tjatat om hela veckan att vi skulle göra och drack öl medan vi laddade upp till Popular så klart. Vi åkte sedan iväg för att delta i festandet på den svenska puben också kallas "The Harcourt Arms" där finalen skulle visas. På vägen sprang vi på den svenska ambassaden och jag kände en klump i halsen av att se den svenska flaggan fladdra i vinden. Ja jag kan minsann vara patriotisk när jag vill!



Och här var den svenska puben där alla bartenders pratade svenska och för en stackare med hemlängtan som jag kunde jag nästan låtsas att jag var i Göteborg och....



...tog mig en Kopparberg så klart!



Sen böjade hela cirkusen och vi var så nervösa att vi fick turas om att fläckta varandras ansikten. När Irland kom fick jag gå och hämta vatten till oss för att vi inte skulle svättas ihjäl av att nerverna låg utanpå. För nu var ju Saade next in line!



Så här exalterade var vi när det bara var ca en minut till Saades tur. Än en gång var ju frågan om det skulle funka med burfan.



Men det gjorde det ju och vi dansade och sjöng med som aldrig förr och hela baren apploderade och jublade när rutjäveln äntligen sprängdes.



Sen var det dags att rösta och då är det allvarliga miner som gäller. Många gånger ringdes det och sedan bestämde vi oss för att åka hem och kolla på röstningen eftersom våra fötter blivit rätt möra av att stå hela tiden. När vi kommer innaför dörren hemma sätter vi på datorn det första vi gör och får veta att VI LEDER! Tog lång tid innan vi förstod att det inte var ett skämt och sedan blev det ju den roligaste röstningen på många år. När ett land sa "and 12 points go to the most popular guy in the house..." skrek vi rakt ut i soffan.



Som alla säkert redan har förstått så är ju det faktum att Eric kom tre helt och hållet vår förtjänst då det givetvis är så att det var våra röster som tog honom dit. Vi förväntar oss nu någon form av officiellt tack från Saade och Christer Björkman själva antagligen via Aftonbladets hemsida eller SVTplay. Får hålla utkik nu under dagen :)

Fick en så sjukt fin kommentar av min älskade vän Elin på ett inlägg så jag kände att det var dags för ett litet blogginlägg i hennes ära, men kanske också framförallt i Cherry Cakes ära!

Elin påpekade så fint den lilla incident som vi båda kommer minnas i alla tider, och det är en historia om Cherry Cakes. Cherry Cakes var nåt som fanns på Lidl i Dublin, och behändigt nog bodde väldigt nära. Cherry Cakes kan jag fortfarande drömma om ibland, och har letat på vartenda Lidl jag jag varit på sen dess, men förgäves. Cerry Cakes är nog en släkting till Mazarinen skulle ja tro, men oj så mycket godare! Ja som ni kära läsare hör här är min relation till Cherry Cakes inte helt normal, den osar lite smått av besatthet, men det är ingenting mot vad det var i Dublin.

Incidenten bestod i alla fall av att både Elin och jag köpt varsitt paket Cherry Cakes, i ett paket ingår det 6 st. Jag åt upp hela mitt paket framför Sex and the City den kvällen men Elin sparade på sina. Big Mistake. När Elin gått och lagt sig kände jag hur hennes Cherry Cakes stirrade och liksom ropade på mig. Efter noga kalkulerande insåg jag att jag slutade jobbet innan Elin dagen efter och därmed skulle ha tid att ersätta hennes Cherry Cakes innan hon hunnit komma hem. Utan skam satte jag alltså i mig 6 Cherry Cakes till. Dagen efter gick jag och köpte 6 st nya till Elin, men det är här tvisten kommer, då Elin tog allt för lång tid på sig att komma hem åt jag upp även dem. Jag åt alltså 18 Cherry Cakes på mindre än ett dygn och vi förstod efter detta att jag behövde förbjudas dessa underbara små beauties och åka på rehab.



Ja här är de tre paket som jag smällde in mig på skamligt kort tid.



I vardagsrummet i Dublin var en av väggarna klädda i olika bilder som tidigare hyresgäster satt upp som ett minne från deras tid i lägenheten. Min bild blev självfallet framsidan på ett Cherry Cake-paket, för så mycket som vi skrattade den gången och fortfarande gör när vi tänker tillbaka på det är forever precious.



Här är vardagsrummet på 1 Meath Street i Dublin. Nu när jag ser det inser jag ju att det vardagsrummet får vårt nuvarande här i London att framstå som 5-stjärnigt. Av nån anledning, ja jag minns inte varför, har Elin somnat i pyjamas men klackskorna på, någon aning själv om hur detta gick till Elin?



Den här låten är till dig för alla gånger vi dansade till just den och hur den fortfarande är Dublin för mig, och kommer alltid vara. Jag saknar dig hur mycket som helst, till och med mer än vad jag saknar Cherry Cakes och det säger ju en del! Hoppas vi ses betydligt mer förr än senare :)

I går var det dags för det vi tjatat om hela veckan nämligen vår alldeles första After Work i London. Eftersom vi mer eller mindre tvingats i väg på en träningsdag om "Vulnerable Adults" hela dagen var det ju en av få fredagar som vi faktiskt hade "jobbat". I väg till Venn Street och det är fort!





In med drickan och skål blev det! Och skål för vad? Jo Saade så klart, hurra!



Sedan stenungsbakade pizzor för bara 5 pund och vi utropade mer än en gång att mycket bättre än då här blir det ju inte.



Vidare till Belllevue för att få dricka lite hederlig svensk cider, både Kopparberg och Rekorderlig fanns det.
Ja men skål för Saade då för fan!



En halvtimma senare. Jaha vad ska vi skåla för nu då....



Ja men Saade så klart, skål!


Med andra ord var det Saades kväll och vi firade honom om och om igen för vi visste ju att vi i kväll kan få sörja istället. Herregud vad nervös jag blev nu! Men ikväll får vi ju åtminstonde rösta :)

Haha det här var det roligaste idag! Vi är de bästa tyska scenteknikerna ever, Eric vann hela skiten!

http://svt.se/2.145291/

I morse (eller ja nån gång runt lunch kanske) kom Annika in i mitt rum och kom på mig med en burk Nutella och en sked i högsta hugg. En väldigt skyldig min infann sig i mitt ansikte och jag fick lust att utropa "It's not what it looks like!" men kunde inte annat än bara skratta med henne. Annars brukar jag och Amanda köra med ursäkten "Jag blev rånad...med pistol!" men den var inte riktigt applicerbar i denna situation...

Har sedan jag flyttade hit och började min nya karriär som dagdrivare boggat mycket om hur Disney-filmer får nya innebörder för varje dag som går, men hittills har inget uttryck eller begrepp blivit så relevant som just detta: Hakuna Matata.

När vi ser en vattenläcka i köket, ja då vänder vi ryggen åt det, bokstavligt talat och går och bloggar istället. När gardinstängerna rasar ner går vi och äter glass istället. När creepy grannen skriker att han vill prata med oss slänger vi igen dörren mitt framför näsan på honom och gömmer oss för att ta en öl. Sedan nynnar vi i kör "hakuna matata det är ord som är bra, hakuna matata gör att man blir glad, Inga bekymmer man är lycklig var dag, är en härligt fri filosofi, hakuna matata...."

Vi funderar på att överföra detta motto till socialtjänsten sen när vi kommer hem igen. Tänkte att det kunde bli ett uppfriskande inslag till en organisation fylld av socionomer som är inlärda att möta problem och bekämpa dem, jobba med motiverande samtal för att få klienter att våga möta sina problem. Tänk er själva, mina kära socionomvänner, att ha ett nybesök och köra Timon-utläggningen fast man byter ut Timon mot en socialsekreterare och Simba till en klient:

Socialsekreteraren: "Tråkiga saker händer men kan man inte gör nånting åt dem, rätt?"
Klienten: "Rätt"
Socialsekreteraren: "Fel! När problemen hopar sig pojk, då vänder du ryggen åt dem!"
Klienetn: "Men så har inte jag fått lära mig"
Socialsekreteraren: "Då behöver du nog en ny lärare. Säg efter mig: Hakuna Matata, inga bekymmer!

Sug på den ni!



Vi som Timon:s
Närmast kameran: Jag
Bredvid mig: Annika
Underst: Amanda som somnat och som vi nu använder som ryggstöd (hon brukar somna i soffan)
Ute ur bild är Mathilda som är duktig och jobbar

Efter så många timmars gnäll och klagande att det inte går att räkna längre bestämde vi oss till slut, nu får det fan vara nog! En pakt skapades och för känsliga läsares skull slår censuren till här och nu. Uppgörelsen är väl ungefär så här: Inget mer kasst..."cuddling" :) Vi kom fram till att jag av en händelse råkar komma ihåg exakt vilket datum då jag sist upplevde bra "cuddling" och om jag säger så här, det var inte i London så det var rätt länge sen. Alicia satt mest och skrek ut sin frustration på skype genom att gång på gång upprepa det kända Fucking Åmål-citatet: "Jag ska bli celibat!". Nu är det färdigt med diverse erfarenheter av...ja vi vet inte riktigt vad vi ska kalla dem så vi snor ett begrepp från TLC dvs "Scrubs". Dock är vi väl kanske inte lika naiva som vi en gång var och förväntar oss en del snedsteg. Om ett sådant skulle inträffa kom vi fram till att den andra får äta en glass. Det ultimata hade ju givetvis varit om vi bott i samma stad så att man kunde bjuda den andra på en glass men man får ta situationen som den är och gilla läget. Nu har den andra fri access till hur mycket glass som helst om den andra trampar snett, oavsett diet eller andra skäl till varför man borde dra ner på sin glasskonsumtion.



so (no) I don't want your number
(no) I don't wanna give you mine
(no) I don't wanna meet you nowhere
(no) I don't want none of your time
cuz I'm lookin' like class and he's looking like trash...
I don't want no scrubs!

För att påminna dig om att det kommer vända nån gång, I can see that ice is slowly melting...and it's alright

För att jag saknar dig....

Ikväll har vi kollat på TV tillsammans i huset för första gången sen vi flyttade in, och inte bara det, vi har kollat på svensk TV dessutom! Det var så underbart att se den där SVT-loggan uppe i högra hörnet precis som det ska vara. För att klargöra har vi alltså inte gått och köpt nån TV utan tittat på första semifinalen i Eurovision live på SVTplay, men det är det närmsta TV vi kommit på över två månader. Framförallt kändes det verkligen som att sitta och titta på TV och det är det som räknas. Oj så härligt det var! Till och med svensk choklad blev det när Amanda bjöd på de godbitar som norrlandsligan smugglat in i landet. Frasen "mmmmm marabou..." har aldrig varit så sann.




Problemet med min dator är att den går i nån form av stad by-läge eller nåt liknande efter ca 5 minuters inaktivitet så att skärmen blir helt svart. Jag vet ju givetvis inte hur man ändrar detta (hur gör man pappa!!??) vilket gör att man måste nudda datorn för att den inte ska dö. Två månaders dagdriveri har självfallet satt sina spår och vi insåg nog hur mycket när vi la ner all kreativitet vi hade sammanslaget för att komma på en lösning för att slippa sträcka sig fram var femte minut. Vi började med att tänka ut om vi hade nån pinne/käpp i huset som vi kunda använda. Efter ett tag kom jag på att jag hade kvar flaggan från bröllopet och vi provade med den. Det gick inte alls, inte ens efter att ha knutit ihop den till en liten klut längst fram. Vi provade med olika mycket tryck och tekniker men ingen hjälpte. Det vinnande konceptet blev istället att använda foten och fick då trixa en del för att få bordet att stå på rätt avstånd för att få så bekväm position som möjligt. Efter ett tag insåg vi just hur mycket energi och engagemang som vi lagt ner för att slippa sätta oss upp i soffan och sträcka oss framåt ibland. Latare dagdrivare får man leta efter men vi säger bara Hakuna Matata och ser nervöst framåt torsdag.

Idag bar det av till det enorma shoppingcenter som vi hört talas om vid namn Westfields. Och shoppa gjorde vi också, fast inget annat än fönstershoppa så klart.

Direkt när vi kom innanför dörren var det nånting som sa oss att vi nog inte riktigt hörde hemma här...




Men efter lite promenerande insåg vi att det fanns andra affärer som inte var lika "Kihlénska" som dessa. Hittade Bershka också och tog ett kort i Annas ära då jag vet att hon saknar Barcelona ibland :)

På ett ställe demonstrerade de och försökte sälja helt fantastiska platt och locktänger med leopardmöster, zebramönster, chockrosa, lila osv. Det var en liten skitunge, typ 8 år, som blev stylad och sedan ville ha ett set med locktång, plattång och fön. Vi stod och fantiserade över hur lyckliga vi skulle vara om vi fick köpa ett sånt set men mitt i dagdrömmandet inser vi att ungjävlen ändå inte är nöjd! Nej hon är missnöjd med att samtliga saker är rosa, hon vill ju så klart ha en sak av varje färg. Det var länge sen jag fick en sån lust att slå till en unge och hade en lång utläggning om hur bortskämd och vidrig ungen var. Till slut orkar inte Amanda höra mer och säger med en djup suck "Men snälla Josefine du var ju precis likadan, det vet vi ju båda två", och jag kan inte annat än skratta och säga "ja men ok då".

Sen hittade jag äkta kärlek mer än en gång men fick som vanligt gå hem utan påsar. Dagdriveriet har ju uppenbarligen sitt pris, bokstavligt talat.

För den som missat det har helgen varit fylld av diverse norrlänningar som jag fått träffa alldeles för lite pga snor, host, feber och halsont. Men kom gjorde de i alla fall och på fredagen vägrade jag vara isolerad längre, tog mig en dusch och hoppade i klackarna för att sätta dem i taket. "Norrlandsligan" som jag kallar dem går även under namnen Sofia, Lina och Charlotte.





Som vanligt började kvällen på "terrassen" med champagne, eller ja champagne och champagne...vi kan kalla det så! Varmt och soligt var det och efter en stund dök Annika upp med sin kära mamma Marianne för att ta en fördrink de också.



Sen bar det av till Aqua för middag och livliga diskussioner. "Vad gör din man just nu?" frågade Lina mig helt plötsligt (helt plötsligt blev det eftersom jag missat samtalsämnet totalt innan) och jag blev lite paff. "Min man? Nån sån har jag inte" sa jag smått förvirrad. "Nej men din framtida menar jag ju" fortsatte hon och jag kunde inte annat än le åt det rara i det naiva förutsättandet att det självfallet finns en sådan. Vi kom i alla fall fram till att det ju är en renodlad göteborgare jag vill ha så mitt svar blev till slut "han sitter nog nånstans på andra långgatan och dricker öl just nu". Samtidigt som jag sa det försökte jag låtsas som om jag inte syftade och tänkte på den som jag ju visste gjorde exakt det just då, tror inte jag lyckades lura mina sambos dock.

Kvällen fortsatte med klubbande på Leicester Square samt några hundra double bags som tryckte sig mot oss. Min sjukdom blev värre men nog var det värt det för att få hänga med dessa glada brudar.
Kom snart tillbaka!

Jag kan inte prata med dig när du tittar bort
snälla ge mig två sekunder innan du ger upp
kan vi inte vara nära bara en minut
är det nu, nu som det tar slut
Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå
jag vill hinna säga allting innan jag ska gå
älskling, vänta får jag bara sitta bredvid dig
det var han som ville kyssa mig

Snälla bli min igen,
nej låt det va som i en film,
snälla bli min igen
låt mig va kvar
ja, låt det va

Du tar bort min hand ifrån din arm
och flyttar bort
ingenting jag säger spelar längre någon roll
ställer mig i hallen tills jag fattar vad som hänt
får jag ens ha kvar dig som min vän
knyter mina skor och går tillbaka in igen
sitter här på sängen tills du be mig att gå hem
letar efter nått att säga som kan ändra allt
nått mer än det jag redan sagt

Snälla bli min igen
nej, låt det va som i en film
snälla bli min igen
låt mig va kvar
ja, låt det va

Eländet fortsätter med sjukdom, arbetslöshet och olycklig kärlek. Ingen förbättring på något av nämnda områden faktiskt. Sitter nu hemma själv här en lördagkväll och tycker så synd om mig själv att jag själv blir irriterad och har lust att skrika "nu får du fan ta dig samman människa", och hade säkert gjort om jag bara haft nån röst. Märker mer och mer hur utmattad jag är av alla destruktiva tankar om det som ändå aldrig går att ta tillbaka. Lyssnar på tragisk musik och äter Mars-glass efter Mars-glass. I nuläget hostar jag så fort jag öppnar munnen så jag kan inte ens skrika ut min frustration genom att sjunga med i min patetiska musik, why God?! why???!!!

"Om jag bara gått en annan väg
Det finns inget som kan ändra redan tagna steg
Skulle göra allt som stod i min makt, och ge vad som helst just nu
Men det jag vill nå, det kan jag aldrig få"

Ja det är sån här musik jag kan sitta och deppa till, ni förstår ju själva att det här med skam har jag släppt för länge sen. Ja inte är det mycket som är bra här borta i London just nu. Hela rummet är en sophög fylld av smutstvätt, snytpapper, glasspapper, disk, smink, tops osv osv. Internet jävlas med mig när jag ska kolla på Lyxfällan på tv3play, det gör ont när jag sväljer fastän jag inte har några halsmandlar, det är nåt jävla fel på mitt soundcard så spotify funkar inte och jag har tappat smaksinnet så jag kan inte ens fullt ut känna hur god glassen är.

Men när jag blundar stilla för mig själv då ser jag det här....



....och blir helt varm inombords. När jag äntligen lyckas komma hem ska jag göra som Carrie i Sex and the City och dejta staden. Daten som aldrig sviker, Göteborg min älskling. "And I can't have noone talkning shit about my boyfriend!".

Ja nu har jag kommit så långt i mitt South Park-tittande att jag hittat pappas bästa avsnitt också. När du äntligen lyckas lyda din ofta förvånande kloka dotter och tar en paus i allt jobbande kan detta avsnitt vara av perfekt längd. Watch and enjoy pappilon ;)

http://spfreak.com/left_nav/seasons/season2/episode23.html

Herre min gud jag var just inne på en persons facebook-sida som är vän med en bekant till mig och jag tror inte att nån skulle kunna hitta en tråkigare sida om man så gjorde det till sitt livsuppdrag. På Arts and Entertainment har människan skrivit "faktaböcker" och på Activities and Interests står det "Strosa i naturen", plus världens tråkigaste bilder och den wallpost som var mest happening var "Glad Påsk!", endast för att det fanns ett utropstecken med. På relationshipstatus står det inte helt oväntat "married". Ett sånt där tillfälle som nåt är så okristligt tråkigt att det blir djävulskt roligt. Nån som kan hitta en tråkigare facebook-sida? I dare you folks!

Sjuk och eländig såg jag norrlandsligan komma men också gå igen, ut för att dricka färgglada drinkar skulle de visst. Snygga och fräsha var de, själv var jag helt slut av flera timmars feberfrossa på tuben. "Ja men ha så fucking jävla kul då!" sa jag men gav dem ändå en kram så att de inte skulle tro att jag är fullt så ond som jag kan tyckas när jag är sjuk. Jag vill ju också dricka drinkar och ta på mig fina nya kläder, blev så deprimerad att jag sjönk till den lägsta nivån man någonsin kan sjunka. Ja jag vet knappt om jag törs skriva det här för jag vill ju inte att ni som fortfarande tycker om mig ska få svårt att se mig i ögonen igen. Men jag är nog för sjuk för att ljuga så här kommer det fasansfulla erkännandet: Jag stal Amandas sista glass från frysen. Nu är det sagt, hoppas hon är så full att hon inte märker nåt innan jag hunnit köpa en ny, oddsen är ändå rätt goda :)

Den här kvällen är nog den första kvällen som jag är helt själv i huset. Amanda är som sagt i väg med norrlandsligan, Annika är och lyxar sig med sin mamma, och Mathilda har stuckit till en sjuksköterska för att äta. Men plötsligt öppnade sig pärleporten när jag såg att min älskade Alicia var inne på skype och ett tre timmars samtal kändes som vanligt som 10 minuter. Har inte pratat med henne på 2 månader men det gör ingen skillnad, det är det som är riktig vänskap och det är den sorten som håller. Så själv i huset för första gången och kommer sanneligen vara många gånger till, men ensam är man aldrig med så fina vänner som hon. Efter några timmars ältande om det manliga egot samt upprepande konstateranden över hur det är helt omöjligt att förstå hur de tänker, kom vi båda fram till samma hopplösa önskan som vi alltid gör och därför har varit vår låt i flera år nu: "Damn! I wish I was a lesbian, so I could fall in love with you..."



Hittade den här gamla bilden från nyår 2007 och tro det eller ej men detta är inte konstlat, this is just how we role!

Ja det verkar inte bättre, man kan försöka förneka men tillslut måste man erkänna att det är ett faktum: Jag längtar hem!

Det här har växt i mig
Åh, så länge nu
Regnmoln brukade jaga mig
Och nu jagar jag morgonen längs avenyer

Ja men det är ju det jag vill göra, jaga morgonen längs Kungsportsavenyn och åka spårvagn upp till ljuva himlen. Jag har funderat på det här och ändå bestämt mig för att jag nog ändå inte är en person som tänker att gräset alltid är grönare på andra sidan, som ambivalenterna Kihlén och Cathrine, väljer de en sak skulle de alltid ha valt de andra. Jag romantiserar nog mest, jo romantisera är jag ju bra på. Men just nu tror jag mer att det handlar om ren och skär hemlängtan, Göteborg med alla människor det involverar.

Eftersom jag inte kan använda min organiserade sida i jobbet för tillfället eftersom jag inte har nåt, har jag härmed gjort en lista över det jag saknar allra mest med Göteborg:

• Mina vänner
• Att ha en fast inkomst
• Att ha ett jobb som man är utbildad för
• Kontorstider!
• Att ringa myndigheter och faktiskt förstå vad de säger
• Lunchen på jobbet på fredagar. Man äter lätt för man måste ju vara hungrig på After Worken.
• Den första klunken av ölen man längtat efter hela veckan och man vet att det bästa med helgen fortfarande är kvar.
• Spontanhandla
• Att ha ett kök som inte får det att vända sig i magen
• Göteborska
• Andra Långgatan
• Att köpa hem saker till sitt hem och sedan känna att det faktiskt blev just då där bra som man tänkt sig.
• Att laga mat för mina snälla vänner som alltid (oavsett om de tycker det eller ej) säger att det är gott och tar om igen.
• Cheddar och ruccola-mackan på Condeco
• Att diskutera politik i ren socionomanda
• Att ha mer än ett set av lakan att kunna byta med
• Att kunna tumla tvätt
• Att promenera i Majorna
• Chailatten på Espresso House
• Känslan av när man går av tåget på Centralen och är lite surmulen för att det är trist att åka tåg, men så kommer man ut på Drottningstorget och ser spårvagnarna. Då infinner sig den där känslan av att man kommit hem och man undrar plötsligt varför man åkte iväg från första början.

Känn ingen sorg för mig Göteborg, eller jo lite kanske...

Kunde känna förväntningarna i luften när jag vaknade på torsdag morgon. Upp och hoppa för att åka till Liverpool Street och hämta upp Kihlén som lyckligtvis kom på besök. Speedad och överpeppad mötte hos oss med kramar och utropade fort "Nu jävlar shoppar vi tjejer!" och så blev det också. Anna mötte också äkta kärlek vid första ögonkastet inne på Selfridges i from av en Mulberry-väska för ynka 800 pund. Mer Kihlén än så blir det liksom inte :) Jag har nu lovat att vakta denna lilla beauty tills Anna kan komma tillbaka i sommar och hälsa på den.





Efter shoppingen bestämde vi oss för att, hur jobbigt det än verkade, ändå ta oss till Westminister Abbey för att kolla läget. På vägen var staden kantad med flaggor och vi kände hur gåshuden började infinna sig.



Det var så fint att vi blev nervösa för morgondagen för vi förstod ju nu hur sjukt stort det här är. Vi kunde konstatera att var är på exakt rätt plats vid rätt tidpunkt för en gångs skull.



Och som vi sett på TV så kampades det för fullt.





Väl hemma blev det mat och vin för att fira att vår älskade gäst anlänt till huset. Vi bestämde oss för att dra i väg till Gigulum för ett, högst två, glas vin. Vi skulle ju upp tidigt för the big day så det fick bli väldigt lugnt, or so we thought....



Ja nånstans spårade det ur, antagligen ungefär här, och jag hamnade på promenad hem själv från Balham för att komma hem till insikten att bachelor nr whatever "sover" i min älskade grannes rum.



Morgonen efter förundrade vi oss över hur det kunde bli sånt röj när vi ju faktiskt hade hållt oss till två glas vin var. "Jo men vi drack ju en flaska var på bakgården innan vi gick" konstaterade Annika då och poletten trillade ner. Vi bestämde oss för att man aldrig ska säga "ikväll får det bli väldigt lugnt" för det är endast ett tecken på att det kommer resultera i motsatsen. Must remember that one.



Jaha upp kom vi i alla fall på något sätt och vi började vallvärden till Hyde Park. Väl framme inhandlade vi flaggor och insåg att det sedan bara var att följa strömmen.



Picknick framför storbildsskärmarna och intågandet började. Vi såg aldrig när Viktora och Daniel kom så vi ljublade lite åt Norges kung och drottning istället. Lite skamfullt jag vet, men man får ju ta det som erbjuds.





Och picknick är ett begrepp vi tar på allvar. Massa kakor, bauetter, chips och framförallt Champagne hade vi laddat upp med.



Så här exalterade ser man ut när man ska titta på kungligt bröllop.



Ett tillfälle då det är befogat att ha crazy eyes.



120000 människor sa de att det var i Hyde Park vid detta tillfälle. Insåg att det är som om hela Örebro skulle samlas på ett och samma ställe.



Sen kom det två stycken "I will" och....



....det var dags att korka upp champagnen och vifta för fullt



Skål för fan!



To the happy couple!



Fortfarande trötta från dagen innan kom vi hem och bestämde att det var dags för nap time. Med nya tag tändes grillen och nya vinflaskor öppnades för nu skulle det ju dansas.



Hurra för den nya prinsessan!



På lördagen blev det indisk lunch och sedan upp på stan för ännu mera shopping, samt var Anna tvungen att säga hejdå till sin nyfunna kärlek en sista gång, tårdrypande värre. Framåt kvällen insåg vi att det ju var Valborgsmässoafton och gav oss på ett försök till att sjunga Vintern Rasat men jag blev djupt besviken på mitt sällskaps dåliga textkunnighet. Sämst av alla var Amanda och smeknamnet "the obviously adopted one" fick ett stort O i Obviously. Det bar sedan av till Camden för festligheter och vi hamnade på ett ställe som påminde lite smått om ett högstadiedisko.



Nere i en källare och med balonger i taket, men skoj var det!



Tre dagars hårt firande har gjort oss aningen möra men också fyllda med energi från besöket. Anna hade ju bokat flyg hem ca 7 på morgonen så det var bara för Kihlén att åka direkt från klubben till flygplatsen. Sjukt imponerad att hon kom med flyget, hatten av darling! Det trista är bara att jag saknar er alla ännu mer nu när ni hälsar på en efter en, måste bli kvitt den här hemlängtan nu en gång för alla. En superrolig helg var det i alla fall och nu blir det snart besök från de norra bräddgraderna, dags för socionomfest alla Norrland!